Klockorna har ringt in det nya spelåret men det är god ton att summera året som gått innan vi går vidare. Idag summerar Robert 2013 års tio bästa spel och på torsdag summerar vi på Spelbloggen även våra tre bästa spelrelaterade upplevelser.

10

10. Remember Me

Det första spelet jag startade i år var Remember Me och av förståeliga skäl är jag inte klar med det ännu. Kanske är det därför spelet bara hamnar på tionde plats. Många har sagt att spelet inte lever upp till sin potential, utan hänfaller till arenastrider och inte tar tillvara på spelets mer unika möjlighet att remixa minnen. I Remember Me får vi en skön handling, en tilltalande miljö och, framför allt, en intressant kvinnlig protagonist som bryter dudebro-koden som många spel dras med vilket alltid är ett plus i kanten. Jag ser fram emot att följa protagonisten Nilins äventyr till slutet allt eftersom jag spelar vidare in i 2014.

9

9. Year Walk

Jag lyssnar på många spelpodcasts och nästan samtliga har tokhyllat Simogos Year Walk till iOS-plattformen. I mellandagarna plockade jag upp spelet tillsammans med dess companion-app. Som gammal peka och klicka-spelare kände jag mig direkt bekväm men det var spelets stämning som sålde mig på det. Problemen var sällan särskilt sexiga och kom ofta i vägen för känslan, men det som slutligen vann över mig var då jag klarade spelet och hänvisades till companion-appen. I en tidigare onåbar sektion fick jag lösningen till att förändra Year Walks slut. Det måhända inte vara originellt, då jag för 15-20 år sedan skrev den typen av novell, men det är stämningsfullt, långt mycket mer än vad mina noveller någonsin var.

8

8. Wolf Among Us

Efter succén med The Walking Dead var förväntningarna på Telltale Games nästa följetång stora. Även om företaget inte riktigt når upp till samma nivå som i zombiedramat är Wolf Among Us (som baseras på serietidningen Fables) riktigt spännande. Istället för en postapokalyptiskt relationsdrama får vi här ett noirlikt mordmysterium att sätta tänderna i. Spelet utspelar sig i Fabletown, en stadsdel i New York dit figurerna från våra sagor flytt. Vi tar rollen som sheriff Bigsby (aka Stora stygga vargen) och börjar nysta i ett mordfall där valen vi gör påverkar vad vi får uppleva i högre grad än i The Walking Dead. Hittills har endast första episoden, Faith, släppts men det lovar gott inför framtiden…

7

7. Bioshock: Infinite

Ett av årets mest efterlängtade spel var Bioshock: Infinite. Själv var jag aldrig lika imponerad av det första spelet som andra var men så var jag också sen till partyt. Jag vill inte heller höja Bioshock: Infinite till skyarna. Visserligen får vi en oerhört intressant berättelse som slår an på rätt emotionella strängar och gör blinkningar tillbaka till första spelet. De lyckas till och med presentera en sammanhängande kosmologi på ett mycket tillfredsställande sätt. Tyvärr handikappas storyambitionerna av föråldrad spelmekanik där man förlitar sig på gammal FPS-mekanik. Det drar ned intrycket rejält och vi får hoppas att Irrational Games i framtiden vågar att släppa sargen och komma in i matchen. Först då kan vi få det fantastiska spelet som alla redan tror sig ha fått.

6

6. Saint’s Row IV

Jag skrev en recension om Saint’s Row IV tidigare i år där jag hyllade det. Jag spenderade väldigt mycket tid tillsammans med spelet och i stort sett allt som jag skrev då är fortfarande sant. Så jag låter min recension beskriva varför Saint’s Row IV är årets sjätte bästa spel istället för att återupprepa mig.

5

5. Dead Island: Riptide

Jag spenderade mellandagarna med att vara sjuk och må dåligt. En av de få saker som fick mig att må bättre var att döda zombier. Jag älskade det första spelet i serien och tog alla achievements (exklusive DLC) i det, något som jag belönades för i uppföljaren. Min level och förmågor importerades nämligen till Riptide, vilket skapade en samhörighet mellan de två spelen som jag inte förväntat mig. Spelmekaniskt är det mesta sig likt, även om det har finslipats och några få nyheter lagts till. Till skillnad från Rickard tycker jag att spelet är roligt även när jag spelar ensam. Hatade du det första spelet är inte Riptide något för dig men om du är som jag är det absolut värt att spela igenom.

4

4. Last of Us

Last of Us skulle ha varit årets spel men blev på många sätt årets besvikelse för mig då jag stötte på mer spelförstörande buggar i ett spel än vad jag gjort sammanlagt sedan i slutet av 1980-talet. När jag får spendera mer tid att få spelet att fungera än att njuta av det är det sällan ett gott betyg. Däremot är det en mycket välskriven berättelse med starka känslosamma scener och en av årets starkaste karaktärer i Ellie. Tyvärr dras spelet med samma problem som Bioshock: Infinite: Naughty Dog vågar inte släppa tröttsamt skjutandet till förmån för storyn. Trots brister så blir det dock ett härligt postapokalyptiskt äventyr som man måste uppleva.

3

3. Brothers: A Tale of Two Sons

Josef Fares slog på stora trumman över hur fantastiskt hans spel Brothers: A Tale of Two Suns var. Han ljög inte. Vi fick en oerhört vacker saga som jag inte vill beskriva mer än så eftersom det skulle förstöra spelet för de som inte spelat det. Spelmekaniken är briljant i sin enkelhet, achievementdesignen uppmanar till utforskning och spelets längd är perfekt. Josef och Starbreeze levererar det som många AAA-spel misslyckades med det här året: de förlitar sig inte sig på klichéaktiga våldsamheter, utan förmedlar en unik spelupplevelse.

2

2. Tomb Raider

Jag har aldrig varit ett Tomb Raider-fan men att få följa med Lara Croft på hennes första expedition var som att uppleva ett Uncharted på stereoider. Tomb Raiders äventyrsmatinéaction må inte vara nyskapande men på många sätt summerar spelet denna spelgeneration på ett alldeles utmärkt sätt. Mer om mina intryck av Tomb Raider finner du här.

1

1. The Walking Dead

Jag öste mycket kärlek över The Walking Dead 2012 och det fortsatte under 2013. Först kom 400 Days vilket kan beskrivas som en antologi över ett människoöden under de fyrahundra dagarna som följde efter zombieutbrottet. Vi får välja i vilken ordning vi spelar dem och valen importeras sedan in säsong två.

Sedan har vi All That Remains som påbörjar den andra säsongen. Telltale låter oss där ta rollen som Clementine och fortsätta efter de tragiska händelserna i första säsongen. Det är ett briljant sätt att gå vidare med spelserien då Clementine var en av spelseriens absoluta höjdpunkter. Det gör att vi direkt får en stor emotionell investering i Clementine som underlättar för oss att komma in i den nya säsongen. Vi formar alla vår Clementine lite annorlunda och det är en bidragande faktor till varför vi finner Telltales storhet på tronen. Jag förutspår att 2014 blir Year of the Clementine!