Jag ogillar egentligen att inleda texter med en klyscha, men det är svårt att låta bli. För jag minns verkligen det här som om det vore igår. Nästan. Alla år som hunnit förverkligas mellan dagens mig och den lille skiten som var jag i tidernas begynnelse har trots allt förskönat bilden av Game Boy-spelet The Hunt for Red October något.

Här handlar det om att, som kaptenen Marko Ramius, stjäla den ryska ubåten Röd Oktober, och styra kosan mot USA. Detta samtidigt som hela den ryska flottan och lite till jagar dig. Låter kämpigt? Det är det också, men mest på grund av helt galen speldesign.

Vi ska ta oss från punkt A till punkt B, vilket innebär att man styr sin ubåt från vänster till höger, genom oländig bottenterräng. Det finns fiender överallt, såväl under vattnet i form av andra ubåtar som dödliga farkoster på ytan. Det går dock inte att komma undan de ständiga attackerna från fienden. Ubåtssökande torpeder, missiler och sjunkbomber sprutar från alla håll stundvis, och hur jag än girar går det inte att ta sig oskadd förbi. Inte ens den första lilla miniubåten man möter är ett undantag.

Jag kan förvisso aktivera någon form av osynlighet, eller vad tusan det är. Jag vet ärligt talat inte, för jag har ingen manual, och ikonen för alternativet består endast av en jäkla streckkod. Jag får dock bara ett par stycken sådana, sen är det tack och hej och man får förlita sig på de bonusar som kryddar banorna högt och lågt i form av vapen och hälsa, med mera.

Jag tar mig efter hårt motstånd av ryska flottan och mitt eget tålamod till och förbi första bossen med hela noll extraliv kvar i bagaget, men bara någon minut in på andra banan är jag rökt. Som en sill. En skiten liten miniubåt igen. Den enklaste formen av allt motstånd jag känner till i spelet. Den fullkomligen sprutar ur sig dödsraketer som på någon millisekund skickar mig rätt tillbaka till… startskärmen.

1 Player
2 Players
Press Start

Fuck off!