När jag skriver det här har Apple just utannonserat iPhone 4S, uppföljaren till iPhone 4 som trots sin 18 månader långa livslängd fortfarande känns fräsch och fin. Man har också berättat att det finns över 67 miljoner registrerade användare av egna spelplattformen Game Center, och att iPod touch – som nu släpps i storlekarna 8, 32 och 64 GB – är den största portabla spelmaskinen.

Det är nog sant, faktiskt – trots att Apple självfallet ryggdunkar sig själva rätt så hårt, som de alltid gjort. För saken är ju den att merparten av iPod touch-ägarna tveklöst spelar rätt mycket spel, naturligtvis i betydligt större utsträckning än iPhone-ägarna exempelvis.

Ja, det är skillnad på spel och spel. Gears of War och World of Warcraft finns helt enkelt inte i bärbart format, men det är inte heller där den rimliga jämförelsen är. Hur ska Nintendo, med sin smått krisdrabbade 3DS, och Sony, med kommande PlayStation Vita, kunna hävda sig mot Apple?

Angry Birds säljer hur mycket som helst, och har blivit posterfågeln för bärbart iPhone-spelande framför allt, men det finns mer än så. Kvalitativa spel, mer än bara några minuters förströelse, och där någonstans börjar gränsen bli suddig. 22 kronorsspelet på App Store kan mycket väl hävda sig med 299 kronorsalternativet till Nintendo DS. Eller värre, som när Grand Theft Auto: Chinatown Wars rullade ut för över trehundralappen till just Nintendo DS, men rullar så gott som lika bra på din iPhone för 75 spänn.

Det är en ny värld för portabelt spelande, och den styrs av app-ekonomin introducerad av Apple med App Store. Man kan prata hur mycket man vill om skräpspel för 7 kr, för bland dem finns pärlor med. Skillnaden är just att du betalar kaffepengar för skiten, när du till Nintendos och Sonys format ofta får betala vad de tycker är fullpris.

Vad de tycker är fullpris. Hundralappar.

Vad tycker du är fullpris?

Det händer inte idag eller imorgon, eller ens om några månader. Men snart, snart blir det tydlilgare och mer verklighet.

Jag talar om Apples intåg i spelbranschen.

Förlåt. Jag menar Apples påverkan av spelbranschen, intåget är genomfört och det här är en aktör som kommer styra och dominera, trots att Steve Jobs inte längre är VD.

Microsoft vet det. Sony vet det. Till och med envisa Nintendo vet det. Dessa tre jättar kan anpassa sig, för det finns plats för dedikerade spelmaskiner, att tro något annat är naivt.

Varför? Låt oss jämföra iPad med en MacBook, en rimlig jämförelse om någon. Du klarar dig på en iPad om du bara surfar lite, skriver lite då och då (det här skrivs på paddan med blåtandstangentbord, för en gångs skull), e-postar, chattar, kollar lite Twitter och Facebook, samt småspelar ibland. Men om du ska jobba seriöst med bilder, eller redigera texter på allvar, mixa musik eller redigera film? Nej, då behöver du MacBooken. Det är helt enkelt så att iPad håller till en viss gräns, men om du över huvud taget närmar dig proffsnivån så är det inget alternativ. Den är inte ens good enough.

”Det kan ändras!” utropar entusiasterna och jag håller med – klart det ändras. Hela tiden, kolla på GarageBand och iMovie, det är mer än vad många ens behöver vad gäller musiklek och filmredigering. Men det ersätter inte Logic eller ProTools, Final Cut eller Premiere, precis lika lite som någon av bildredigeringsapparna kan komma i närheten av ens den lägsta av Photoshop-kopiorna.

I framtiden blir apparna bättre, och fler och fler klarar sig på sina multiprylar, iPad och iPhone och allt vad det är. Men inte alla, aldrig alla – det finns alltid de som vill ha mer, bättre prestanda och verktyg som är längst fram. Det betyder MacBook framför iPad, och även om gränserna mycket väl kan komma att suddas ut i framtida versioner så kommer det behövas pro-produkter.

I framtiden är faktiskt lite av nyckelorden här. Återvänder vi till nutid så kan man redigera ett foto på paddan, men bäst blir det på din dator. Du kan spela in musik med hjälp av din iPad, några tillbehör och GarageBand-appen, men jämfört med vad du får från ett budgetljudkort och ett musikprogram för några tusenlappar (eller rentav GarageBand till Mac, 149 kr på Mac App Store) – ja det är ingen jämförelse helt enkelt.

Lite samma sak är det med spel. Bara för att du kan spela på din iPad så betyder inte det att konsolerna är dödsdömda. Det finns alltid de som vill ha maffigare saker, och HDMI-kabeln till trots så är jämförelsen iPad-Xbox 360 skrattretande.

”Men det kommer en iPad 3!”

Och det kommer en ny Xbox med. Gissa vilken som kommer vara tyngst prestandamässigt, och bäst på spel?

Med det sagt, bara för att man inte är mest kraftfull eller optimal för spel så är man inte mindre värd. Eller, i klarspråk: iOS-plattformen har ett enormt existensberättigande och det är en viktig plattform för spelföretagen idag, de som inte begriper det är antingen väldigt nischade eller helt enkelt efterblivna.

Nintendo bevisade med Wii att man inte behöver vara bäst för att vinna. Hade man varit lite, lite mindre nintendosk och rullat ut en konsol som klarade av full HD så hade läget varit ett annat för företaget idag, Wii U hade inte varit på tal än exempelvis, men det spelar ingen roll egentligen – den vita sedelpressen har gett företaget en tramsig mängd pengar. Och när Wii U kommer så är det inte iPad eller iPhone som är konkurrenterna, det är Microsofts och Sonys konsoler. För även om du kan spela på din iPad i soffan, så gör du det hellre på din 42-tumsteve, eller hur?

Värre är det med Nintendo 3DS och Sonys kommande PlayStation Vita. Vad har de för existensberättigande egentligen? Hur ska de hävda sig? Nintendo har lärt sig den hårda vägen med 3DS att det är en annan spelvärld än när de rullade ut Nintendo DS, även om domedagsklockorna allt är lite väl aggressiva. Med 3DS har de i alla fall något som inte konkurrenterna erbjuder, hur Sony ska hävda sig med PlayStation Vita förstår jag inte. Gissningen är: det kan de inte, svaret får vi nästa år.

Så vart är vi på väg då? Det är helt omöjligt att säga, men gissa går förstås bra. Så!

• Bärbara spel blir aldrig sig lika igen. En bärbar enhet utan levande digital spelbutik med billiga (såväl som lite dyrare) alternativ för casualspelaren slår inte på massmarknaden. Mobiltelefonerna tar större plats, och Apple domderar. Vita floppar, Nintendo omlanserar 3DS och säljer många enheter men få spel per enhet, som vanligt.
• Konsolerna lever vidare, de tre stora mår bra en generation till. De börjar dock sälja fler och fler spel till lägre pris, för nedladdning, eftersom konsumenterna har vant sig vid det från sina mobila enheter. Microsoft leder utvecklingen (de gör redan det här, nu ges Xbox Live Arcade mer utrymme), Sony hänger på, och Nintendo haltar efter för de fattar helt enkelt inte online.
• Windows som spelplattform lever och mår bra, precis som OS X kommer göra tack vare marknadsandelarna Mac har tagit de senaste åren. Trenden är redan här, spel släpps till båda formaten, speciellt mindre titlar och det är där det händer, på riktigt. ”Indiespel” som Torchlight har redan visat vägen och digital distribution tar en allt större del av kakan.
• Streamingalternativen, som OnLive och Gaikai, får mer och mer utrymme, men når inte massmarknad de närmaste åren. Varför? Det är enkelt: våra uppkopplingar är inte bra nog. Dessutom lider de av brandingproblem, eftersom de inte kommer upplevas som bra nog för hardcorespelarna men de är de enda som kan tänka sig tjänsten i förstaskedet. Marknaden är inte redo, men de som håller ut på den här arenan kommer ligga bra till i framtiden. Om inte Microsoft köper dem förstås.

Det finns några longshots med. Som att Apple kläcker ur sig en Apple TV med App Store exempelvis (stoff nog för ytterligare några hundra ord), eller att Microsoft gör gemensam sak mellan Windows och Xbox-formatet.

Spelbranschen är i förändring, konsolgenerationerna är på många sätt passé, och konsumenterna vet inte riktigt vad de vill betala för spel. Det sistnämnda är ett problem, för det kommer få företag att gå i konkurs för att det inte klarar av att sälja tillräckligt många exemplar av ett spel. Kanske främjar det en köp och släng-kultur bland spelen, och då blir kvalitén tveklöst lidande – åldringarna bland oss minns disketterna och kassettbanden med hundratals spel som aldrig startades.

Så. Dit är vi på väg.

Toppbilden är baserad på en bild av Chris Bojanover (CC)

Det är lite som prisbilden på spel idag, skakad av Apples framgångar med App Store. För småpengar får du bärbar underhållning direkt till din iPhone eller iPod touch (och din iPad, men småpengarna där är ofta lite större och jämförbara med exempelvis PlayStation Store och Xbox Live Arcade) – belackarna drar därför slutsatsen att spel som kostar med än 45 kr är dömda att fylla reabackarna. Med det resonemanget är förstås Nintendo 3DS (och Sonys kommande PlayStation Vita) givna totalfloppar, spelen är för dyra.

Eller är de? The Legend of Zelda: Link’s Awakening DX kostade 60 kr på eShop. Må så vara att det är en konvertering av ett gammalt Game Boy Color-spel, men Square Enix säljer Final Fantasy-spel från Super NES-tiden för ungefär samma peng på App Store. Har Nintendo (och resten av spelbranschen) faktiskt lärt sig något?

Nej, säger kritikerna, och pekar på hyllade Ocarina of Time 3D. Du blir 500 pix fattigare om du inhandlar spelet, pengar du kunde fått ett tiotal lir på App Store för.

Det är då vi börjar tala om spelkänsla, för trots den skenande utvecklingen, trots att Apple har kommit fantastiskt långt med spel på sina enheter, så finns det ingenting – ingenting – på App Store som är i närheten av Ocarina of Time 3D.

Ingenting.

Om jag lägger ihop tio spel då? Det går förstås inte, spelkänsla stackar inte, men jag säger så här: det finns inget spel på App Store som är värt det heller.

Jag har skrivit det tidigare: Ocarina of Time 3D är skäl nog att betala flera tusen för Nintendo 3DS.

Men Nintendo spelar onekligen ett farligt spel, trots att de har mjukvara som det här. App Store har rört om och vi vill inte betala 500 kr för halvbra spel, ska vi lägga de pengarna måste vi få något magiskt fantastiskt underbart. Som Ocarina of Time 3D, till exempel, men på varje mästerverk går det 99 spel som helt enkelt inte är värda prislappen.

Apple är den växande maktfaktorn i spelbranschen, något giganterna redan erkänt – Nintendos VD Satoru Iwata var en av de första att säga det öppet – och de har skakat om. Rejält mycket dessutom, vilket är bra, för prisbilden har varit sned rätt länge. App Store har även visat att vi kan och vill köpa digitalt, något som Sony, Microsoft och Nintendo har möjliggört men kanske inte prioriterat så mycket som de borde.

Alltför många talar om App Store som framtiden, om att dagens spelaffär är trasig och att i synnerhet Nintendos dagar är räknade. Jag manar till lugn och eftertanke, för det har gått oerhört fort hit, och det kan gå oerhört fort igen. För Apple, för Nintendo och för nästa disruptiva företag.

En sak är dock säker: Apple har formligen sprängt upp dörrarna för digital distribution, app-ekonomin är här för att stanna och även om den mycket väl kan självsanera sig själv med lite av ”du får vad du betalar för” så kommer företag – jättar såväl som små utvecklare – att gå under minst lika ofta som de florerar.

Den stora frågan är egentligen vad som händer när Apple tar app-ekonomin till vardagsrummet. För Apple TV 3 är tveklöst runt hörnet och Apple vill återupprepa succén.

Det är dock en annan historia.

Online är allt numera. Få spel släpps utan någon form av onlinekomponent, och webbplatser används för såväl marknadsföring som support och autentisering av konton. Den senaste tidens attacker mot spelföretagen visar hur sårbar infrastrukturen är.

Ett antal frågor uppenbarar sig direkt:

• Kan vi lita på PlayStation Network?
• Hur mycket information vågar vi dela med oss av på forum och onlinekonton?
• Vad händer med onlinespelandet när det kan brytas ned så här lätt?

För lätt är det tydligen, de olika hackargrupperna hyllar inte direkt systemen de bryter sig in i. Spelbranschen är under attack, och spelföretagen – i synnerhet utvecklarna av nya spel – behöver ta sig en funderare på hur mycket som faktiskt ska vara beroende av en infrastruktur online i framtiden.

Jag personligen delar inte med mig av mer uppgifter än jag måste, men eftersom jag gärna vill köpa spel från PlayStation Store så har de så klart mitt kreditkort. Resultatet av hacket har inte ändrat på det, men däremot så har jag blivit än mer benägen att välja Xbox 360-versionen av ett multiplattformsspel. Sony har bevisat att de är utsatta, och de övertygade sannerligen inte i hanteringen efter hacket heller. Den smutsiga buken har visats upp och allt det där, och det är väl egentligen en bra sak.

Hur länge de här attackerna mot spelföretag kommer fortgå återstår att se. Så länge är det en bra idé att bruka sunt förnuft online, nämligen:

• ha olika lösenord för olika sajter
• se till att dina lösenord är komplicerade
• byt lösenord regelbundet
• dela inte med dig av kreditkortsuppgifter om du inte måste
• skicka aldrig inloggningsuppgifter i e-post, ingen seriös tjänst ber om dem.

Kvar återstår den stora frågan: varför är spelbranschen under attack på så här bred front?

Läst färdigt? Så bra, välkommen tillbaka.

Rovios Peter Vesterbacka har mycket att säga om Angry Birds, spelbranschen och framtiden i artikeln. Det är, som synes, väldigt mycket sticka ut hakan över hans uttalanden – synnerligen kaxigt från ett företag som trots allt lever på ett storsäljande koncept. Hur länge håller det egentligen?

Länge, tror jag, för man förvaltar Angry Birds väl. Mjukisdjur och spinoffspel i lämpligt tempo, nya varianter på väg till Facebook, och snart spelar vi Angry Birds på HDTV:n i vardagsrummet med. Det går ingen nöd på Rovio, och jag tror rentav att de har säkrat sin position, även om Angry Birds som vi känner det idag inte kommer hålla för evigt.

Men med det sagt så är inte Peter Vesterbacka spelbranschens framtid. Han har nämligen inte förstått problematiken, som det här citatet från artikeln så tydligt belyser:

– Det gäller att fort anpassa sig till den nya verkligheten. Är du van att sälja spel på dvd för 50 eller 60 dollar, är det så klart svårt rent psykologiskt att gå in i en modell där du säljer dem digitalt för 99 cent. Men det är ju bara att titta på musikindustrin för att se hur det kan gå. Den har ju försökt bekämpa piratvågen och kopieringen, trots att det inte går att vrida tillbaka klockan. Musikindustrin har ju misslyckats totalt. Och det är klart att vi kommer att se samma utveckling på spelsidan.

Fetstilen står undertecknad för.

Peter Vesterbacka är ute och cyklar här. Först pratar han om att det är svårt att byta modell, från $50-60/spel till $0,99, eller 7 kr som de kostar i Sverige. Sedan glider han in på en liknelse med musikindustrin och piratkopieringen.

Ursäkta, men vad pratar han om?

Ja, det piratkopieras en väldig massa musik. Kanske mindre idag än för fem år sedan tack vare streamingtjänster, men ändå. Detsamma gäller film. Var det går fel är när Vesterbacka drar slutsatsen att spel kommer visa upp ”samma utveckling”.

Som att det inte piratkopieras spel idag.
Som att det inte piratkopierades spel igår.
Som att vi inte bytte kassetter och disketter långt innan ordet app existerade.

Det har piratkopierats spel i enorm utsträckning så länge det har varit tekniskt möjligt. Det är fullt logiskt, för spelade man spel förr så betydde det att man var tekniskt kompetent nog att piratkopiera.

Spelbranschen kan inte uppvisa samma utveckling som musikindustrin vad gäller piratkopiering, det kan bara bli tvärtom.

Så pratar Vesterbacka kanske om pengarna då, om att ett litet spel som Angry Birds kan kosta 7 kr? Kanske gör han någon liknelse om att billiga spel är som att köpa enstaka låtar på iTunes för 9 kr, mellan raderna sådär?

Det håller inte heller. En låt är ett par minuter lång, en skiva strax under timmen. Plattan får du betala 90 kr för, vilket ger ett låtpris aningen under 9 kr. Jämförelsen med spel är haltande – det har liksom inte ens med varandra att göra. Ungefär som att jämföra mjölkpriser med skruvmejslar – båda kostar någonting men vad spelar det för roll hur de förhåller sig till varandra?

Peter Vesterbacka är inte spelbranschens framtid för att han blandar ihop äpplen och päron. Angry Birds är ett fenomen, och vem vet, kanske kan fåglarna och grisarna bli lika stora som Mario och Musse Pigg? Rovio har gjort något fantastiskt här, något som är så huvudet på spiken rätt just nu att det nästan är skrämmande.

Men sedan då?

7 kr för nästa Gears of War?
Och för varje Angry Birds finns det hur många bortglömda småspel?

Äpplen och päron.

En sak har Vesterbacka dock väldigt rätt i. Dagens ekosystem kring konsolerna är inte flexibelt nog för att leverera något som Angry Birds. Det är ett problem för att det är en missad affär för Nintendo, Sony och Microsoft. Å andra sidan så har samma ekosystem givit oss Wii, en abnorm succé och trendsättare i sig.

Det finns visst inga enkla svar, lösningar, eller formler här. Men än den uppenbara förstås: gör grymma produkter som konsumenterna betalar för, och dra in mer pengar än du spenderar.

7 eller 700 kr spelar mindre roll då.

Två saker är sanna när det gäller mig och Nintendo 3DS:

1. Jag hade önskat en fetare maskin från Nintendos sida, men 3D-möjligheterna intresserar mig.
2. Jag har tilltro till Nintendos fingertoppskänsla.

Med en månad i butikerna och den begränsade spelfloran som erbjuds så är det, för mig, glasklart vad Nintendo 3DS behöver. Spel.

Må så vara att enheten känns som en uppgraderad DSi med lite konstiga designval, något som säkerligen fixas till nästa sommar med en Lite-version, och må så vara att den kommer se löjligt tunn ut rent grafiskt när NGP kommer – jag har fortfarande tilltro till Nintendo här. De har väldigt många problem att lösa, liksom hela branschen, men man ska aldrig räkna bort eller ut den japanska speljätten.

Vad 3DS behöver är däremot inte en ny design, det är spel. Och det ska vara spel som visar vad maskinen är kapabel till, inte snabbt ihoprafsade multiformatsproduktioner eller uppgraderade mobilracingspel. Nej, 3DS behöver kvalitetslir modell större – att Nintendo släppte den med Super Street Fighter IV som den stora kioskvältaren är för mig otroligt. Ja, jag vet att Nintendogs (och Professor Layton i andra delar av världen) finns ute, men ärligt talat, det är inte konsolsäljare.

Var är Mario?
Var är Zelda?
Var är Donkey Kong?
Var är Metroid?
Var är Star Fox?
Var är Smash Bros.?
Var är det fantiska Spelet som visar hur 3D verkligen kan förändra?

Inte klara. På gång. Lovande.

Jag hade till och med tyckt att Kid Icarus hade varit något att stoltsera med till en så konstig lansering som 3DS, om spelet är bra alltså. Och då är jag otaggad värre inför Kids återkomst, Ice Climber i 3D däremot…

Nintendo 3DS kommer inte bli lika stor som sin föregångare, Nintendo DS. Ingen bärbar spelenhet kommer bli det igen, den tiden är förbi och övriga mobila enheter har om inte kommit ikapp så åtminstone blivit seriösa alternativ.

Men en succé, det tror jag faktiskt 3DS kan bli. För Nintendo kan det här, trots allt.

Nintendo 3DS ser ut att ha fått en bra start globalt, rent generellt sett. Den säljer bra, hypen är stor blanda alla som är nyfikna på glasögonlös 3D och rapporter talar även om att den vid lanseringen var Nintendos bäst säljande bärbara konsol genom tiderna i USA. Huruvida det stämmer eller ej återstår att se, och ifall Nintendo lyckas hålla vårt intresse uppe i längden med underhållande spel. I Japan ser det inte jättebra ut, även om det är för tidigt att säga något.

Samtidigt undrar jag om Nintendo över huvud taget kan förlora mot Sony den här generationen, och då menar jag 3DS mot PSP2. Så hur tänker jag då?

PSP2, eller NGP som den också kallas, är ett riktigt krafthus, om man får översätta lite fritt från engelskan. Med många gånger bättre prestanda än föregångaren, större skärm och långt fler integrerade funktioner ser den onekligen ut att bli en riktig läckerbit. Jag tvivlar inte heller på att den kommer bli populär, sälja bra åtminstone initialt och säkert hålla Sonys huvud ovanför ytan.

Men hjälper det?

Nintendo 3DS kommer naturligtvis inte att på något sätt bli en katastrof för Nintendo, så det kan vi utesluta. Men vi ska inte heller räkna med en ny Nintendo DS här. Den är inte tillräckligt ”revolutionerande”, och det återstår som sagt att se ifall tillräckligt många tredjepartsutvecklare hoppar på tåget. Däremot får jag känslan av att 3D-skärmen är de bärbaras nya Wii. En pryl folk verkligen vill måste ha och köper på sig även om de slutar spela efter ett tag.

För mig personligen är det fullständigt obegripligt att Wii sålt så bra som den gjort fram till idag, men den stora massan håller inte med. Därför tror jag också att Nintendo 3DS har mycket att vinna på att vara ensam om något, det vill säga bärbar 3D.

Så, kommer avsaknaden av 3D i PSP2 att bli dess fall? Kommer maskinen, som förvisso krossar 3DS rent prestandamässigt, ändå att kännas så där ljummen eftersom vi vid lanseringen av maskinen anser 3D vara en typ av standard?

Jag är inte helt på det klara med vad som kommer att ske här, men jag lutar möjligen lite åt ett liknande scenario som vi har med DS och PSP idag, fast i lite mindre skala. 3DS är helt enkelt inte lika het som DS, och PSP2 kommer nog att hållas tillbaka lite av priset som jag misstänker hamna runt $250-300 för den billigare versionen.

Intressant är det dock. 2012 kan inte komma snart nog.

Resident Evil var ett mästerverk för sin tid. Jag började längta redan från den stund jag såg den lilla, lågupplösta och ytterst pixliga bilden i en gammal Super Power-tidning (tidigare Super Play) med tillhörande notis om att Capcom hade något stort på gång. När spelet sedan kom var jag fast, totalt.

Det var bäst, på allt. Jag blundade för all kritik och körde på även om jag innerst inne insåg att kanske inte allt stod rätt till. När jag däremot ser på spelet idag är det inte med lika blida ögon. Fan alltså, det är ju fruktansvärt, vansinnigt dåligt på många sätt och vis. Tillåt mig elaborera:

• Grafiken var kanske godkänd överlag just då, men kolla på karaktärerna. Särskilt ankfötterna på Chris, vilka roat mig länge.
• Full Motion Video-introt hade lite potential, men med en redigering från mellanstadiet och för dåligt betalda skådisar går det så klart åt helvete!
• Kontrollen som idag kallas för Tank-kontroll, att karaktären rör sig oerhört segt. Jag har inga jätteproblem med det, men när man inte ens kan snabbvända sig 180 grader, då är det illa. Riktigt illa.
• Kniven, detta väsentliga sista utvägen-vapen som skulle rädda oss från ammotorskande situationer, fungerar inte alls. Man kan sticka fienderna en gång när de ligger ned men inte när de reser sig upp, och försöker man sig på samma cirkusnummer när de kommer gåendes mot oss finns det ingenstans att fly. Träffar man blir man till 95% träffad själv.
• Omslaget är en historia i sig!
• Dörranimationerna. Att dessa inte går att trycka förbi är makalöst irriterande, gäller även trappsekvenserna. När man har öppnat dörrar hundra gånger försvinner liksom känslan över att något kusligt väntar på andra sidan, särskilt när man vet att man redan köttat sönder allt som finns där.
• Sist men inte minst, dialogerna. Här finns det material till en hel roman, och jag slutar aldrig att häpna över de bisarrt urdåliga meningarna som kommer ur karaktärernas ointresserade käftar. Det är inte bara vad som sägs, utan hur det sägs. Aldrig har mänskligheten skådat dess like. Och självklart kan man inte prata om detta utan att ta upp den odödliga klassikern: ”You were almost a Jill sandwich”!

Ja, ni ser ju själva. Varför tycker då jag, eller alla, fortfarande om Resident Evil? Svaret är nog ganska enkelt. Just för att det var omvälvande och alldeles fantastiskt. För 15 år sedan. Och sådant vill man ju uppleva igen, och igen, och igen. Om än så enbart för nostalgins skull!

Det sägs så mycket dumheter om spel. Man skulle kunna hoppats på, eller rentav trott, att den tiden är förbi, att videovåld och rollspel och 80-talet skulle lämna trevligare avtryck än sådant här. Så är inte fallet. Det sägs verkligen mycket dumheter om spel, fortfarande, samtidigt som speljournalisterna (vi lämnar den debatten till en annan dag) kämpar hårt, ofta på tok för hårt, för att bli tagna på allvar.

Håhåjaja.

Och nu tar unga kokain för att orka spela också. Det måste vara sant, för det är en polis (från Helsingborg) som sagt det. Lägg till lite svammel från en överläkare och det blir minsann rubriker.

Jag har aldrig sett en kokainsnortande gamer. Vilket betyder: jag har aldrig sett någon ta kokain för att orka spela. Vad de gör när de inte spelar är något helt annat. Vrider nacken av kattungar och funderar på hur de ska spränga skolan, tveklöst.

Finns det en poäng här?

Det sägs så mycket dumheter om spel.

Blir vi inte mördare så tar vi droger, och duger inte det så har vi inga sociala liv, är överviktiga och konsumerar på tok för mycket socker. Det sistnämnda kan nog vara sant, men det har snarare något med samhället att göra vill jag påstå.

Sam Sundbergs ord är mycket mer värda än mina (för de kan läsas i SvD), och kanske är det därför han sätter huvudet på spiken apropå spelkulturen som var så hemsk när det begav sig, vilket var 80-talet i det här fallet:

Vi träffades på datorklubben, spelade Amiga 500, programmerade och piratkopierade. Ofta höll vi i gång till morgonkvisten, höga på Dr Pepper och Delicatobollar. När någon hade kommit över den sägenomspunna substansen Jolt Cola drack vi andäktigt och försökte förtvivlat känna efter om effekten skilde sig från vanlig XL cola.

Med den omgivningen, hur kan det bli annat än fel?

Jag slöspelade Puzzle Quest 2 en stund idag, på iPaden ska kanske tilläggas. Samma spel finns i min iPhone, i DS:en, samt på Xbox 360:n i form av Live Arcade-utgåva.

Och vet ni: det är samma spel till alla format. Från enkel DS, till lite mer avancerade iOS-enheter, hela vägen till HD-monstret Xbox 360.

Samma spel, snarlik grafik (förutom DS:en som dras med halvtaskiga pixlar), och en identisk upplevelse.

Allt flyter verkligen ihop, innandömet i våra spelmaskiner – oavsett om de är dedikerade sådana eller ej – spelar allt mindre roll.

Nästa generations spelkonsoler från Sony och Microsoft må vara vidunder, men frågan är om vi inte kommer spela lika mycket på Apple TV, miniräknare och mobiltelefoner?

När brödrosten erbjuder Puzzle Quest 3, då lägger jag av.

Det finns en sak som har fått mig att spela mer än någonsin den senaste tiden, men jag snackar inte om vare sig Gears of War 2 elller MAG, utan iPhone. Egentligen borde jag tillskriva iPod touch den äran också, men eftersom det är iPhone som gäller nu för tiden får det vara så, och därför får telefonjäveln också utstå mitt hat.

Jag gillar iPhone för att den är så lättillgänglig och snabb. Telefonen startar på nolltid, spelen startar på nolltid och man byter mellan spelen på nolltid. Precis varför varken PSP eller Nintendo DS egentligen kan konkurrera som den ultimata bärbara enheten. Men det handlar inte om hyllningar, det handlar heller inte om de skavanker som endast touchkontroll, många gånger fattiga spel och kassa produktioner i stort innebär. Nej, tillåt mig totalt avsky vissa spel där jag inte tillåts vrida på telefonen utan att skärmen anpassar sig därefter.

“Vad fan menar karl’n?”

Alltså att jag inte kan välja på vilken sida högtalaren (högtalarEN, bara det är usch) respektive hörlursutgången ska vara. En hel del spel har en fixerad skärm som endast tillåter mig som spelare att ha högtalaren till höger och jacket till vänster. Ni som idag äger exempelvis iPhone 4 vet så klart var det innebär. Just det! Det är fanimejen helt löjligt oergonomiskt att spela med hörlurar inkopplade då, och den ensamma lilla högtalaren som ger ett obalanserat skräpljud till höger gör inte många glada.

Det finns otaliga gånger då jag vill spela med hörlurar men helt sonika får ge upp den idén eftersom det inte går. Jag drar det så långt faktiskt, det går inte att spela med utgången till vänster. Och jag hatar det. En värdelös insats av många spelutvecklare där ute som sannerligen borde se över problemet, för det är faktiskt helt jävla otroligt att det fortfarande existerar. Fixa era spel nu och låt oss uppleva bra ljud för en gångs skull.

Hata!

Det är standard att patcha spel idag, oavsett om du spelar på dator eller konsol. Vad som är extra irriterande, rentav hatvärdigt, är att det även är standard att patcha konsolerna. Där är Sony värst, för av någon anledning så kräver de alltid en uppdatering när jag vill spela eller när jag behöver något från PSN.

Egentligen är det väl där skon klämmer, att PSN-åtkomsten stängs av om man inte patchar. Det är förstås för att försvåra för pirater och modchippare, men tänk om jag inte vill vänta en halvtimme för att min uppkoppling är seg, utan jag vill bara spela? Nej, computer says no – inget PSN förrän du patchat minsann!

Jag hatar det. Och jag hatar att Sony gör så mycket fel runt PSN, för det får oss att framstå som Sony-hatare (fastän Rickard egentligen är en Sony-fanboy av rang) när vi egentligen helst startar våra tysta PS3:or framför 360-tröskverken.

Å andra sidan, i väldigt många fall är Xbox 360-versionen av multiformatsspel att föredra framför PlayStation 3-diton, så frågan är om Sony och PS3:an inte förtjänar allt detta hat egentligen? De har ju bevisligen gjort fel någonstans.

Att jag inte är världens största fan av Nintendo står väl ganska klart vid det här laget, men även det läger som tilltalat mig mest sedan minst 15 år tillbaka, Sony, står mig titt som tätt upp i halsen. Och det värsta med denne japanska elektronikgigant är dess oförmåga att hantera Europa på ett bra sätt, oavsett om det är deras fel eller ej. Jag tror minsann det blir en liten återblick från tidigare hatande.

Europeiska PlayStation Network må erbjuda helt okej underhållning idag, men communityn är fortfarande alldeles för ointressant och krånglig för att alla de som är beroende av den ska kunna få fullvärdig upplevelse. Vad menar jag?

För er som inte märkt det får vi inte helt sällan riktigt höga priser på spel, särskilt i jämförelse med amerikanska PSN.

”Det tillkommer skatter och avgifter, blah hit och blah dit!”

Må så vara, att det åt något håll slår på några kronor, men det är alldeles för stora mellanskillnader vi har att göra med när det väl sker. Är det för att utgivarna kan, eller för att de måste? Ingen aning, men det ser jäkligt illa ut.

Lägg sedan till det faktum att väldigt många spel dröjer fruktansvärt länge innan de hittar hit – om de kommer över huvud taget. Att vi exempelvis ännu inte har Resident Evil-serien som PSOne-klassiker är ett skämt. De kunde tidigare ges ut utan problem, så varför inte nu? Spelen är förvisso på gång, men hur lång tid har det inte tagit?

Bortförklaringarna från Sony radas upp enligt givet mönster.

”Det är inte vårt fel, vi gör vad vi kan!”

Att det inte är ert fel köper jag, men dessvärre har jag lite svårt att ni inte skulle kunna göra mer för att få fram titlarna snabbare. Det finns ju uppenbarligen en stor och återkommande efterfrågan på många sökta premiumtitlar.

Till slut ville Sony bredda communityn genom att göra något gränsöverskridande. Man släpper således en officiell PlayStation-app. Men bara i ett fåtal europeiska länder.

Suck, Sony!

Ibland hatar man mycket och ibland hatar man lite. Idag hatar jag verkligen en småsak, men som ändå är hatobjekt nog för att förtjäna en post i den här inte allt särskilt hyllande serien.

Game Center. Apples historia för att knyta ihop iOS-spel alltså, inget annat – egentligen borde man kunna orera lite kring namnet bara, det är ju urbota korkat generiskt tråkigt. Men vi skippar det.

Vad jag verkligen hatar är att demoversioner på spel från App Store, som ändå smiter in i Game Center.

Med andra ord, när jag konstaterat att jag laddat ned ytterligare ett skitspel i demoform jag varken kommer testa igen eller köpa, och följaktligen raderar det, så får jag frågan om spelet ska tas bort från Game Center med.

Som att jag skulle vilja ha My Shitty Game LITE där från början! Hat hat hat.

När jag tänker efter så hatar jag även att Apple inte gör bättre saker med Game Center snabbare. Men det kommer väl. Puss.

Eftersom Rickard inte vågade spela Fallout: New Vegas i hardcore-läge, bestämde jag mig givetvis för att göra det så fort jag la vantarna på spelet. Allt för att känna mig lite mer manlig än jag egentligen är. 

Att vara hardcore i Fallout: New Vegas handlar inte, såsom många andra spel, att höja svårighetsgraden. Visst, du kan göra det om du vill men det är inte hardcore. Istället handlar det om att införa en ny spelmekanik som tvingar dig att planera ditt spelande lite extra. Bieffekt? Det blir karaktärsfördjupande också.

Spelmekanik är ny för serien och tvingar spelaren att ta hänsyn till sin karaktärs behov av mat, dryck och sömn. Inte heller blir läkemedlen, så kallade stimpack, lösningen på alla dina behov. Gör dessa mekaniker spelet svårare? Nej. Gör det spelet roligare? Alla gånger i världen. Genom att få prioritera sin karaktärs resor och färdkost finns alltid där i bakhuvudet. I vanliga fall brukar sådan här resurshantering få mig att slå bakut, men det flyter på fint i New Vegas. Det blir aldrig enerverande, men man kan å andra sidan aldrig släppa det helt.

Dessutom fungerar spelmekaniken som en extra krydda till spelets stämning. Vad är din karaktär för en person egentligen? Går han över halva världen på tom mage och mår skitdåligt bara för att ha lite extra loot i ryggsäcken? Eller är han personen som struntar i allt loot så länge han är mätt och belåten? Spelmekaniken blir även ett verktyg som utformar karaktärens personlighet. I alla fall för mig.

Jag gillar att man tillför nya element, istället bara för att slentrianmässigt höja svårighetsgraden. Förhoppningsvis får vi se lite mer sådana här små innovationer hos spelföretagen. Till alla er som ska spela Fallout: New Vegas rekommenderar jag er att spela på hardcore. Fega inte ur som Rickard! Jag lovar att ni inte kommer att ångra er.

Det är premiär för vår nya artikelserie, Veckans hat, men det innebär inte att jag kommer vara snäll. Inte alls. Kängan för dagen tilldelar jag ett företag jag haft väldigt svårt för de senaste åren, nämligen Nintendo. Nu är det deras beslut om att regionslåsa Nintendo 3DS som jag har stora problem med.

Jag ska först nämna att det självklart är helt och hållet upp till Nintendo själva att bestämma detta. Vill de regionslåsa sina konsoler får de göra det. De gör det för att de kan, folk köper ju uppenbarligen spelen ändå. Jag klandrar dem inte för att de vill ha kontroll över marknanden och tjäna så mycket pengar som möjligt, nej, jag hatar dem för sättet de försvårar för alla oss som bara vill spela så mycket som möjligt.

Nu kommer jag inte att kunna spela 3DS-spel från Japan eller USA såvida jag inte köper maskiner därifrån också. Det tänker jag absolut inte göra av flera skäl. Det är oekonomiskt, och det gynnar Nintendo. Vi vet att alla spel inte når överallt på Jorden, det är en hel del som aldrig når europeiska spelare alls, och även om de kommer hit så är det inte ovanligt att vi får vänta ett bra tag. Importörer har inget val, det blir helt enkelt till att importera utländska konsoler också, och DET har så klart Nintendo ingenting emot.

Nintendo 3DS är en typisk spontankonsol. Jag vill kunna inhandla obskyra japanska spel eller beställa hem ett amerikanskt lir istället för att vänta på Europareleasen när jag känner för det. Nu kan jag inte det, och inte ni heller. Därför tilldelar jag Nintendo mitt hat (inom kategorin spel) för den här veckan. Ja, jag hatar er!

Det var oundvikligt, Nintendos framgångar med Wii skulle apas efter. Den japanska speljätten borde vara ganska van vid det här laget, men när det gäller Wii var det nog inte så många som trodde att det här skulle bli något alla önskar de kommit på.

Så vad händer? Eller hände, rättare sagt.

Sony är först ut med PlayStation Move. Det är lite pinsamt måste jag säga, för även om Move är bättre än Wii på alla sätt – möjligen undantaget prislappen – så är det samma koncept. Copy-paste, med lite PR-tugg om att man revolutionerar spelandet och så vidare.

Microsofts bidrag är lite mer originellt. Kinect låter dig spela med hela kroppen och det ser precis så dumt och roligt ut som man kan vänta sig. Kostar förstås en spänn eller två, och frågan är hur väl Kinect fungerar för annat än party- och träningslir, men det är i alla fall någonting nytt.

Och så har vi Wii förstås, det är samma som tidigare. Nintendo rullar ut MotionPlus-tillsatsen inbyggd i nya wiimotekontroller, men det är knappast något som tilltalar mer än en handfull hardcorefans. Om och hur Nintendo tänker möta anstormningen från konkurrenterna på rörelsefronten återstår att se, Riticellos $99-prislapp är dessvärre en naiv dröm. Troligare är att Nintendo förlitar sig på sina egna spelserier under konsolens sista levnadsår, samtidigt som de laddar upp för nästa generation. Efter att Sony och Microsoft gjort sina drag först förstås.

2011 kommer handla oerhört mycket om rörelsekontroll. Sony måste bevisa att Move är något att ha, och Microsoft har investerat mycket prestige i Kinect. Låt oss hoppas Nintendo har något att komma med så att det blir en intressant kamp.

2010 är året då rörelsekriget bröt ut. Det är början på något nytt i spelvärlden. Jag undrar om Nintendo visste vad de startade?

Det är inget snack om att Unreal Engine till iOS är imponerande, det såg vi redan i imponerande demot Epic Citadel.

Fast… Hur mäktigt det än var att gå igenom staden i Epic Citadel så måste man komma ihåg ett par saker.

1. Epic Citadel är tomt. Det finns inga karaktärer att interagera med.
2. Epic Citadel är ett demo. Det pressas inte av en massa händelser och bakomliggande system som hanterar ”resten av spelet”.
3. Epic Citadel må vara ett tecken på vad som komma skall, men det är först när spelmotorn pressas till ett spel som den blir intressant.

Infinity Blade är det spelet. Infinity Blade är steget mot nästa generations iOS-spel.

Eller?

Infinity Blade är snyggt, imponerande, och så hårt skriptat att det inte säger så mycket om vad Unreal Engine faktiskt kan klara av till iOS. På Spelbloggens systersajt Mapple kan man läsa om mina första 30 minuter med spelet, till iPad för övrigt, och även om det är imponerande så är man långt ifrån fullvuxna spel till exempelvis PSP.

Det är inget snack om saken att det finns kraft i iOS-enheterna, att spelen blir bättre och bättre. Men trots att Epic dissar Nintendo 3DS så kvarstår faktum: även när de tar i från tårna så är det en rumphuggen upplevelse i jämförelse med vad vi förväntar oss till exempelvis PSP.

Som spelplattform har iOS en bit kvar till vuxenligan.

Med det sagt så är det svårt att bortse från faktum: jag spelar mer på min iPhone än jag ens överväger att göra till något annat bärbart format. Framtiden blir nog så spännande.

Se på Age of Conan, vilket lanserades på tok för tidigt och var en buggorgie där inget av det som blev bra med spelet kom fram – idag har Age of Conan en liten men troligtvis inkomstgivande spelarbas, men den hade tveklöst varit större om Funcom släppt en bättre fungerande version.

Square Enix gör dock en hel del rätt med Final Fantasy XIV, om än kanske inte spelmässigt. Framförallt så förlänger de testperioden, den tid där man kan spela MMO:t utan att betala för sig, gång på gång. Detta för att inte tappa spelare när det är dags att betala. Och nu släpper man alltså en jättepatch som ska rätta till allt som är fel med spelet, något som låter för bra för att vara sant ärligt talat, med tanke på kritiken från spelarna.

Framtiden för Final Fantasy XIV avgörs de närmaste 90 dagarna. Om Square Enix kan trimma spelet så att de inte möts av massflykt vid första månadsbetalningen, då kan de ta sin plats i MMO-världen. Det finns utrymme för mer än World of Warcraft, men ingångsriten är stenhård och ser man på vilka spel som frodas så är det mestadels äldre titlar, som Lineage II exempelvis. Nya spel i genren är tyvärr sällan färdiga nog för att verkligen få en chans.

Det är tufft, att komma som ny produktion och konkurrera med en värld som spelarna investerat såväl tid som pengar i, och som utvecklarna inte sällan byggt ut år efter lanseringen.

Personligen tror jag Final Fantasy XIV kan hitta sin spelarskara, som Final Fantasy XI gjorde och gör. Men bara om Square Enix fortsätter agera på kritiken från spelarna, och fortsätter försäkra om att de ska fixa spelet. Annars blir det en nischprodukt av den mindre typen, och då är frågan om det är värt att hålla världen flytande.

Move är här, och med den en rad “nya” spel och förutsättningar. Jag talar ju självklart om Sonys skamlösa wiimote-kopia som ska tillföra, tja, någonting i alla fall?! De medföljande demospelen har än så länge inte briljerat i något avseende, så det var av yttersta nyfikenhet jag laddade Heavy Rain: Move Edition. Spännande.

Men vad fick jag? Är detta seriöst? Jag antog, när man nu har en sådan precis kontroll som Move faktiskt är, att styrmetoden skulle göra spelet mer levande på ett naturligt sätt, inte på ett jobbigt, oprecist och bara jäkligt ologiskt vis. Håll Move vertikalt, för den uppåt och sedan rakt fram mot skärmen för att knacka på en dörr? Snurra, släng och fippla för att ta fram en sedel ur plånboken eller klämma sig förbi en container i en trång gränd? Vad är detta? Jag har idag, ett dygn senare, ännu inte lyckats klura ut vad detta skulle tillföra annat än ren frustration. Men det är inte bara otympligt, ibland misslyckas spelet även registrera rörelserna fastän man gör exakt rätt. Ska jag behöver spendera en hel minut till att skaka min astmainhalator i spelet?

Det överdrivs in i absurdum, även om jag förstår att de gärna vill använda Move så mycket som möjligt, det är ju också meningen. Men de små detaljerna som provspelningen bjuder på måste skötas smidigare än så här, annars riskerar hela spelet att bli som ett längdskidåkningslopp på grus. Så om Heavy Rain: Move Edition-demot är någon som helst fingervisning om hur det ser ut spelet igenom får nog helvetet frysa till is innan jag väljer Move framför DualShock. Var detta verkligen lämpligt att släppa som demonstration av vad Move är kapabel till, eller är det bara jag som inte förstår konceptet? Nej, nu sätter jag istället mitt hopp till Resident Evil 5, för kan det bli lika underhållande som Resident Evil 4 var till Wii så kanske kontrollen har ett litet existensberättigande ändå. Heavy Rain: Move Edition har det inte inte, just nu i alla fall.