The Witcher 3: Wild Hunt känns som ett spel som inte borde kunna existera. Det är alldeles för rikt på färgstarka karaktärer, säregna platser och minnesvärda uppdrag för att vara så stort, och alldeles för stort för att ha så mycket detaljrikedom. Det känns som ett spel som tog sig från koncept till produktion utan kompromisser.

Jag utforskade varje skrymsle och vrå i The Witcher 3 när det släpptes, men återvände aldrig för att spela igenom expansionerna: Hearts of Stone och Blood and Wine. Jag har botgjort för den missen under de senaste två-tre veckorna genom att igenom hela The Witcher 3 – med expansioner. Genomspelningen påminde mig om något som jag hade glömt sedan jag spelade The Witcher 3 för första gången. The Witcher 3 är fullt med platser att utforska, skatter att hitta och utrustning att jämföra och uppgradera. Men till skillnad från andra spel i genren, som de i Elder Scrolls-serien, så är det inte det som är huvudattraktionen.

Det som gjorde The Witcher 3 till mitt favoritspel från 2015 är spelets många uppdrag, och karaktärerna som man lär känna genom dem. Inget av dem berörde mig lika starkt som Bloody Baron-uppdragskedjan, och inget uppdrag är en lika bra representation för CD Projekt Reds berättarambitioner i spelet. Det är ett uppdrag fyllt med komplicerade relationer och moraliska konflikter, och det ställer frågor som vi inte är vana vid att konfronteras med i tv-spel.

Geralts jakt efter Ciri tar honom till byn Crow’s Perch, och till Phillip Strenger, också känd som Bloody Baron, som har tagit kontroll över provinsen Velen. Bloody Baron har information som kan hjälpa Geralt att hitta Ciri, men som alla andra karaktärer i The Witcher-spelvärlden vill han ha något i utbyte.

På ytan är utbytet enkelt: Geralt vill hitta Ciri. Bloody Baron vill hitta sin försvunna fru, Anna, och sin dotter, Tamara. Han talar om sin förlorade familj med kärlek i rösten, och berättar hur han har slitits mellan ansvaret i att regera och ansvaret för sin familj. Man känner sympati för honom. Sedan berättar baronen sina problem med alkoholism, och hur han mördade sin frus älskare, misshandlade sin fru och orsakade hennes missfall. Saker blir komplicerade. Baronen har gjort fruktansvärda saker mot personerna i sin omgivning, men hans ånger och sorg verkar uppriktig. Han verkar försöka hitta ett sätt att botgöra för sina synder, att hitta förlåtelse. Men förtjänar han den?

Geralt upptäcker snart att Anna flydde tillsammans med sin dotter för att ta sig utom räckhåll för baronens knytnävar. Det visar sig också att baronens misshandel inte orsakade Annas missfall. Anna ville dock inte föda baronens barn, och hon vände sig till häxorna i Crookback Bog för att bli av med graviditeten. Hon lovar dem ett år av tjänstgöring i utbyte, och de ålägger henne att hålla koll på barnen som bor i träsket – häxornas skafferi. När Tamara, Geralt och baronen hittar till Crookback Bog har häxorna förvandlat henne till en water hag som straff för att hon befriade barnen.

Geralt försöker befria Anna från hennes överenskommelse med häxorna. Hon återfår sin normala form, men hon får bara ett par ögonblick tillsammans med sin dotter och make innan häxornas förbannelse tar hennes liv. Dottern lägger skulden för sin mammas öde vid baronens fötter, och vägrar att förlåta honom. Baronen har inget kvar att leva för. Nästa gång Geralt kommer till Crow’s Perch möts han av baronens kropp hängandes från ett träd på borggården. Geralt har fått informationen som han sökte, så han lämnar baronen och Crow’s Perch bakom sig för att fortsätta sökandet efter Ciri.

Jag sörjde inte baronen, eller hans öde. Han förtjänade inte sin familjs förlåtelse. Men jag kunde inte låta bli att känna ett visst mått av sympati för honom, trots de fruktansvärda sakerna han utsatte människorna i sin omgivning för. Ångern som han gav uttryck för kändes innerlig. Han försökte botgöra för misstagen i sitt förflutna. Men precis som hans dotter kunde jag inte hitta utrymme i mitt hjärta att förlåta honom.

Finns det gärningar som är för fruktansvärda för att förlåtas? Förjänar en hustrumisshandlare chansen till botgörning? The Witcher 3: Wild Hunt försöker inte besvara de frågorna, utan lämnar dem öppna till spelarna. Det är en fråga som vi är vana vid att konfronteras med i litteratur och film, men inte i spel. Särskilt inte i spel som opererar på samma skala som The Witcher 3.

Jag har spenderat över 100 timmar i The Witcher 3:s spelvärld, men det är ögonblicken av moralisk rannsakning i Bloody Baron-uppdragskedjan som kommer att stanna med mig.