En fråga som jag har ofta får är vad jag gillar för sorts spel. Faktum är att det har skett så många gånger på sistone att jag numera summerar dem med tre R: rollspel, rysligheter och relationer. Det är saker som får mitt hjärta att slå lite fortare – ibland av skräck, ibland av kärlek – och gör mig mer engagerad i spelen. Även om jag vet vad jag gillar så försöker jag alltid ta mig utanför min trygghetszon för att finna nya spelupplevelser.
Förra helgen besökte jag en spelkväll hos en vän. Spelkvällen är en tradition sedan fyra år tillbaka och är en fantastisk träff där spel och glädje sammanstrålar i en perfekt harmoni. Här blandas retrospel med nostalgiskt skimmer över sig tillsammans med nya speltitlar som knappt hunnit komma upp på butikshyllorna. Det finns ett stort spelutbud för alla deltagare att avnjuta. Själv brukar jag försöka att testa på någonting nytt eller något som jag inte gjort på länge. För fyra år sedan var det till exempel första gången som jag spelade frågesportsspelet Buzz!, en upplevelse som var perfekt då vi var en grupp av människor som psykade varandra i bästa tävlingsanda.
I år hade vår värd riggat en PS4 tillsammans med PS VR, Sonys version av VR, förra årets julklapp enligt HUI. Det var visserligen inte första gången som jag testade VR då jag haft möjligheten att testa en väldigt tidig modell av Oculus Rift. Jag mindes som en kul upplevelse, men även bökig att styra och inte helt intuitiv. Den lyckades inte skapa en total illusion och för mig hade VR-fenomenet avfärdats som en gimmick-grej. Jag var helt enkelt väldigt pessimistisk till det. Oj så fel jag hade.
För två år sedan skrev jag i en artikel om vilka spel som jag ville se till Oculus Rift (då det var vad som var VR för mig). Resident Evil var förstås ett av spelen som jag ville uppleva i VR och under helgen fick jag äntligen möjligheten att göra det. Eller ja, inte första spelet då förstås, utan Resident Evil 7: Biohazard (som jag recenserade nyligen här på Spelbloggen). I den gamla artikeln skrev jag följande:
Tänk dig att komma till herrgården i första spelet. Du får inte bara se den vackra byggnanden, utan immersionen får dig att känna att du verkligen är där. Tänk att oroligt passera förbi fönstren i hallen, väl medveten om att djävulshundarna när som helst kan komma efter dig? Visserligen finns det en del strider i spelet, men det skulle gå att skala ned utan allt för stora problem. Atmosfären är dock så fantastiskt skrämmande att den är perfekt för Oculus Rift. Överlag är just skräckspel där du är utsatt ypperligt lämpade för Oculus Rift.
Det som jag drömde om då är exakt det som Capcom förverkligar med Resident Evil 7. Jag kan granska saker i miljön på ett sätt som det vanliga spelet inte tillåter och det förhöjer närvarokänslan enormt. Jag blir en del av miljön på ett sätt som får mitt vanliga spelande att framstå som passivt iakttagande. Känslan av immersion får spelets skräckkänsla att intesifieras enormt och gör ett redan bra spel ännu bättre.
Visst finns det stunder där VR inte fungerar bra. I strid blir det kaotiskt för mig. Det är lika lätt att träffa fienderna som med en osynkroniserade Wii-mote. Å ena sidan är det nog en vanesak och att det blir lättare att syra ju mer man spelar. Å andra sidan kan en bidragande orsak till att panik uppstår vara den förstärkta närvarokänsla hos spelaren. Det är inte din karaktär som blir attackerad, utan det är du. Just för ett skräckspel där du ska känna dig utsatt fungerar det alldeles utmärkt. Jag skulle dock ha betydligt svårare att acceptera det i ett actionspel där fokus ligger på millimeterprecision.
Kaos och brist på precision fråntar dock inte den fantastiska känslan som jag fick när jag spelade, men det är nog för att jag ska vara övertygad om att VR-spel är mest lämpad för vissa sorters spel. VR är ett utmärkt redskap för att skapa en immersiv upplevelse, vilket lämpar sig ypperligt för skräckspel men även för spel där utforskande är en stor del. Jag slåss exempelvis av möjligheter att utforska exotiska platser som de mörka djupen i haven eller de uråldriga grottorna i bergen. Det skulle även fungera ypperligt för hela Hidden Object-genren som publiceras till mobiler och surfplattor, då de handlar om att utforska miljöerna och observera föremål i den.
Tack vare spelkvällen fick jag möjlighet att testa på något som jag med åren blivit allt mer skeptisk till. Är det nog för att jag ska skaffa en PS4 och PS VR? Nej, tyvärr inte. Det har jag inte råd med. Däremot kan jag lättare förstå den hype som andra, till exempel Anders här på Spelbloggen känner.
Jag är däremot glad över att jag ständigt vågar testa på nya saker då det breddar mitt perspektiv. Ibland gör det att jag uppskattar vissa saker mer än tidigare, i andra fall gör det att jag ser nya möjligheter till njutning. Det är min fulla övertygelse om att vi alla borde bli bättre att testa på nya saker. Gillar du bara sportspel? Varför inte testa ett immersivt rollspel? Ser du dig själv som en hardcore gamer? Varför inte spela Candy Crush Saga? Försök att inte avfärda det på rak hand, utan gör allt för att verkligen omfamna och förstå det. Då kanske du finner någonting som är både oväntat och fantastiskt.
