L.A. Noire är ett revolutionerande spel värt beundran. Team Bondi har med Rockstar-stöd under sju års tid utvecklat ett levande Los Angeles anno 1947, skrivit en lång detektivhistoria med bland annat verklighetens Black Dahlia-fall att sjunka in i, samt satt ny teknisk standard för framförallt karaktärsanimationer. Inget spel har varit i närheten av den realism L. A. Noires hundratalet skådespelare når upp i vad gäller mimik, så till den grad att spelet säkerligen hade sålt bra enbart därför.

Nu får man dock också en audiovisuellt oerhört välgjord värld, mer lik Mafia II och Heavy Rain än Rockstars sandlådespel Grand Theft Auto i och med en mer fokuserad handling. Ett brott spelas filmiskt upp, du och din kollega får uppdraget att lösa det, du letar bevismaterial, förhör misstänkta, samlar på dig teorier som leder till en upplösning och ett nytt fall, och så börjar det om.

Som spelare tyckte jag inledningsvis att det var väldigt uppfriskande med något så annorlunda, men stadigt blev det allt fler suckar. Samtidigt som L. A. Noire imponerar på ett gäng för tv-spel berättarmässiga och främst speltekniska punkter så hamnar det i något frustrerande dike mellan att inte kännas gjutet varken som spel eller film. Skalet döljer en tyvärr puckad kärna. Brottslingarna har för ofta knarket i skrivbordet eller en lapp på vilka de ska mörda i bröstfickan, det du som spelare gör – jaga nån, gå omkring och i peka-klicka-stil trycka på varenda objekt, slå nån, jaga nån igen – känns inte jämt motiverande och din karaktärs karriär inom LAPD blir densamma oavsett vad du gör. Vägval med konsekvenser och därmed ansvarskänsla likt i det klart mer engagerande Heavy Rain finns knappt. Men en trevlig och imponerande värld är det fortfarande.

Efter framgångarna med bland annat WipEout försökte sig Psygnosis nyöppnade franska division på ett spel jag inte glömmer. Med underbara miljöer, Angelo Badalamenti-musik och en handling med rötter i den filmiska förlagan kunde förutsättningarna inte bli mycket bättre. Westwood hade verkligen lyckats med sitt Blade Runner-spel och vi PlayStation-ägare hade behov att mätta medan vi väntade på uppföljaren till Resident Evil. The City of Lost Children kunde bli hur bra som helst.

Estetiskt lyckades man också replikera Jean-Pierre Jeunets värld riktigt bra. En ensam, atmosfärisk plats den som sett filmen kände igen sig i, väldigt inbjudande och därmed passande ett äventyrsspel av sorten.

Det lilla minuset var att det knappt gick att spela. Föremålen som skulle plockas upp gick sällan att se, man visste inte var man skulle och svårstyrde Miette stönade mest ur sig ”I can’t do anything” eller stannade upp. Vi kunde inte heller göra så mycket. Logiken i att slå ut elektricitet genom att lägga en tvättborste i ett kassaskåp var även det något att bara acceptera. I den så sköna världen orkade man med ganska mycket skit för att få vara kvar – då åtminstone. Idag nöjer jag mig med filmen och kan le åt ett av spelhistoriens sämst förvaltade projekt sett till förutsättningarna.

Du är en liten pojke med lysande ögon, världen är svartvit och hoten många. Vem du är och varför du är där har danska utvecklarna Playdead skönt nog skippat att förklara – framåt ska du i alla fall. Förbi enklare hopp, elaka varelser, genom att dra i spakar eller lösa allt mer invecklade pussel. Du kommer dö, ibland på både groteska och komiska sätt, och du kommer få börja om några meter bak för att få försöka igen. Många gånger. Inte bara för att grabben är skitdålig på att simma.

Limbo känns precis som vad det är: ett spel utvecklat av en liten passionerad grupp som visste vad de ville. Plattformspussel a la Braid eller klassiska Another World, med enhetlig och atmosfärisk estetik som påminner mer om David Lynchs Eraserhead än vad som vanligen släpps på Xbox Live. Tyst och inbjudande, tekniskt ganska simpelt men ändå väldigt snyggt. Världens siluettvarelser är vackert animerade, djupet i bilden imponerar och den lilla pojken känns levande – han som ju alltid dör.

När det väl började bli riktigt utmanande, ungefär i samband med att musik för första gången spelades och givetvis gjorde det i symbios med ljudeffekterna, så tog spelet slut för mig. Tre timmar. För spelare som letar upplevelser är Limbo ändå ett måste, och ett av årets bästa i den klassen. För bara hundra spänn.

Betyg: 5 av 5

En stor, inbjudande snövärld var den största styrkan hos det tre år gamla Lost Planet: Extreme Condition. Snyggt, stämningsfullt och maffigt, och där jag, likt i fallet Shadow of the Colossus, därför hellre sprang runt i världen än gav mig på de enorma bossarna. Spelet sålde hur som helst bra och en tvåa var, troligen då efter marknadsanpassning till något ännu mer säljande, följaktligen att räkna med. In med co-op både genom nätet eller delad skärm, bättre onlinestöd, pampigare grafik och orkester. Och så nån liten quicktime-event och änterhake för säkerhets skull – de verkar poppis.

Jag är väl en av få som tycker Capcoms Resident Evil-series nya ”actionbetonade” stil – även kallad ”hjärndöd” om man vill - sedan del fyra är sorglig, och som första intryck kändes Lost Planet 2 som ännu en Gears of War-wannabe. Det exploderar lite överallt, karlakarlarna har sina mörka röster och utan att jag riktigt fattar varför så ska jag rädda världen igen. Eller så har någon bara tappat bort en planet som heter 2. Vill jag leva så får jag i alla fall passa mig för de vansinnigt arga Akrid-utomjordingarna som vill döda mig. Jahapp, här igen.

Att Capcom haft ambitioner med Lost Planet 2 är dock tydligt. Egentligen känns det mesta oerhört välgjort, och återigen imponerar de med en maffig känsla och inbjudande atmosfär. Inte tack vare ensamma snölandskap denna gång då utan med varierade miljöer, såväl under vatten, i rymdbaser som i djungler. Allra främst gillar jag färgvalen och att det faktiskt känns som en värld man inte riktigt sett förr. Resten följer receptet med små som stora vapen, att man kan hoppa in i olika sorters robotar, och så vidare. Särskiljer sig gör det istället på sättet man återfår kraft, där man här har en viss summa sparat liv man helar sig själv med, och en annan summa som är den totala man har att förbruka innan game over. 

Vill man se det nyfrälst positivt så leder det till att man tvingas vara taktisk, samarbeta, istället för att vara i det närmaste odödlig som i många av liknande spel. De sex episoderna är uppdelade i flera kapitel och i dem nivåer som klaras av online, med en vän bredvid eller med AI-soldater smarta som ekollon. Ibland uppskattar jag den utmaningen – när jag dör på en boss gör jag det inte. Och här ligger det kanske största problemet: dör man, offline eller inte, så får man börja om från början av hela kapitlet. Jag kom efter över en timme till slutet av kapitel ett med min förste vän bredvid, dog, han suckade ett ”aldrig att jag spelar om” och jag fick bjuda hem en ny vän. Samma sak hände, samma suck, samme timme åt fanders. Med tredje polaren bredvid klarade vi den svåra bossen och jag kunde be vän nummer två att fortsätta med mig på episod två och… jag hoppas ni tappat bort er i krånglet, ni med. Skulle jag ha behövt tackla detta berg i min ensamhet så hade jag hellre velat bussa katten på skivan, kanske använt den som knäckebrödsplåt i ugnen. Klantigt, Capcom.

Lost Planet 2 är därmed inte alls ett spel för den ensamme utan uppkoppling, och knappast utvecklat för att vara det heller. Online känns världen ännu mer varierad och bjuder på kul utmaningar av både bekanta och nya former. Jag har samlat poäng genom att aktivera ett slags informationsstolpar, i en flygande robot försökt stampa ihjäl skrattande tyskar, slagits om akridägg eller för min ras, simmat efter en saudiarab i drömmen om att det kanske satt en skitsnygg tjej bakom skärmen där långt, långt borta, och förmodligen blivit dödad just för att jag tänkte så. Capcom må ha försökt skräddarsy efter massan precis som de flesta andra nuförtiden, och har genom det fått ett spel med stora plus och viktiga minus. Att försöka ha ihjäl en rejäl boss tillsammans med en kompis, taktiskt skjuta raketer mot ondingens svaga delar i maffig grafik och pampigt ljud – på de flesta sätt levererar Lost Planet 2 då. Men det är också stora delar av spelet som känns avslagna, samma gamla vanliga. Kontrollen är inte perfekt, det är lite suddigt när man delar skärm, uppdragen är för lika varandra. Med det därtill hänsynslöst oförlåtande upplägget att få spela om gammalt oftare än nytt, dessutom i nån sorts handling att gäspa till, blir det för enformigt efter ett tag. Säkert finns det de som uppskattar vad som utmärker Lost Planet 2 gentemot konkurrerande onlinespel tillräckligt för att kämpa sig vidare, men för min del känns det som om Capcom klantat bort vad som kunde ha blivit ett toppspel. Återigen är det den maffiga världen jag uppskattar mest.

Betyg: 3 av 5

Konami lovar mycket nytt inför Pro Evolution Soccer 2011 som släpps till näst intill alla plattformar i höst. Listan är så lång att den innefattar ungefär allting som har med fotboll att göra – och det känns nästan nödvändigt. Sedan matchen gick över till hd-konsolerna har PES-fansen till och med börjat byta till ärkerivalen FIFA, och att som jag behöva hålla gamla PS2:an inkopplad för virtuell fotboll av högsta klass känns ju galet.

Seabass och hans utvecklingsteam menar hur som helst att höstens PES ska bli ”den mest radikala uppfräschningen i dess historia” och argumenterar bland annat med följande:

• Ett annat tempo. Snabbt passningsspel ska löna sig – att bara springa med boll bli svårare. Mer temposkiften, likt hur fotbollen spelas idag.
• All animering är omarbetad. Smidigare, mer verklighetsnära rörelser och störrre skillnad mellan en liten Messi och en stor Koller. Alla typer av närkamper ska se nivån bättre ut.
• Master League erbjuds för första gången online. Jobba dig mot toppen i ligan, slåss om stjärnvärvningar, bygg för framtiden.
• Ett nytt skott- och passningssystem. Mer rörligt, mer manuellt, mer precist.
• En ny sorts konditionsmätare som även påverkar spelarnas förmåga i skott och passningar.
• Bättre artificiell intelligens, där främst försvararnas förmåga att stänga luckor och avvakta misstag ska ha förbättrats.
• Bättre målvakter, och med fler alternativ i uppspel och utkast.
• Dribblingssystemet förenklas genom att låta spelaren lägga in olika finter på specifika knappar på handkontrollen.

Inget snack om att Konami har lyssnat på fansen – överlag är det just ovannämnda som har saknats. Problemet är dock att de jämt lyssnar på fansen, och att spelen ändå inte varit bra de senaste åren. Jag tror de vill precis rätt men helt enkelt misslyckas i utförandet. Spelmotorn är för dålig, spelarna har känts som bänknötare i korpen och matcherna därför för tråkiga, har saknat flöde och framförallt variation.

Trots all skepsis vill jag ändå drömma och vet ju hur det en gång var, tycker potentialen finns där. PS2-versionerna är fortfarande fantastiska. Bara att hoppas de förstår det själva och förvandlar snacket till verkstad den här gången.

Med min Ken var jag i mitten av 90-talet kvarterets Street Fighter II-kung. Första gången jag på riktigt kände mig underlägsen var nog mot Gamereactors Mäki och Sundberg flera år senare. Iklädd ninjahandskar och med ett japanskt Street Fighter-lexikon bredvid sig fick bilden av min överman ett skäggigt ansikte. Det var till att rycka på axlarna och spöa småfolket igen. Motståndarna gav upp och jag fick göra detsamma.

När så HD-konsolerna välkomnade Street Fighter IV förra året var jag en av många som fann kärleken på nytt. Jag och Ken lekte återigen med omgivningen: av de 200 första matcherna förlorade jag kanske sju-åtta stycken. Men mina kompisar tröttnade och jag tvingades i och med recensionsexemplaret av Super Street Fighter IV ensamt söka mig ut i den stora vida onlinevärlden efter motstånd – och Mamma Mia så mycket stryk jag fick! Ken låg på marken medan de grodätande fransmännen skrattade åt mig där hemma i sofforna. Singes mangeurs de fromage!

Att det just är lättillgängligt samtidigt som det har djup är givetvis vad som har gjort Street Fighter-serien så enormt populär. Knapptryckargalningar kan ha roligt – men inte på den skickliges bekostnad. Förlorar man så är man ofta sämre och får skämmas, skylla sig själv, och mer så än i de flesta av genrekonkurrenterna. I kombination med animationer och en grafisk stil i toppklass, ett överflöd av varierade och underhållande karaktärer och spelmoment fanns det helt enkelt inte mycket att klaga över med föregångaren.

Kanske verkar Super Street Fighter IV därför onödigt för andra än fansen. Capcom gjorde tidigt system av att i utbyte mot deg och dåligt rykte ge sina fanatiska anhängare nya banor, kombattanter och detaljförändringar, dessutom till fullpris. Hade någon designer ritat nya öron till Blanka hade Super Street Fighter II Ultra: Special Champion Edition Turbo Final Version II kanske funnits i hyllorna. Att i dessa DLC-tider släppa Super Street Fighter IV istället för att erbjuda det nytillkomna genom nedladdning väcker därmed viss skepsis.

Tack vare nya spellägen, fyra banor och tio karaktärer – åtta från äldre spel och två helt nya, tokige turken Hakan och taekwondo-tjejen Juri – tycker jag att Capcom erbjuder tillräckligt för det därtill reducerade priset. De flesta känns kul att spela och bidrar om inte annat till mångfalden, där man alltså numera har 35 kämpar att välja mellan. Bland övrigt nytt är det mest anmärkningsvärda onlinelägena team och endless battle, att karaktärerna fått en varsin ny ultraattack, en replay channel där man kan se egna eller alldeles för bra japaners matcher, samt snart också ett turneringsläge som Capcom lovar släppa gratis i mitten av juni. Super Street Fighter IV är en klart mer fyllig version av ett redan oerhört bra spel – och värt pengarna för både nördar och slagpåsar.

Betyg: 5 av 5

”I was born in Moscow” berättar huvudpersonen Artyom i Metro 2033:s dystra intro. ”My stepfather had a friend named Hunter”. Och en som heter Bourbon. Jag blir skeptisk. Hans rysk-engelska låter inte särskilt trovärdig men att han har en del att reda ut är ju uppenbart. Världen är som följd av kärnvapen näst intill förstörd – den blir ju gärna det i framtidshistorier numera – och de få människor som finns kvar lever i tunnelsystem under jorden. ”Lever” är väl dock att ta i – mest ligger eller sitter de, dricker sprit och gnäller som om de vore på Arbetsförmedlingen i sina blodiga kläder. Ingen mat, få kvinnor, inte mycket att hoppas på. Som om inte det vore eländigt och förvirrande nog så blir vår vän Artyom snart attackerad av väldigt arga monsterhundar, dör i fällor, blir kallad idiot och prostituerad av både kommunister och nazister som vill mörda utan att ens ha lärt känna honom. Det här var knappast vad Putin ville med sitt Ryssland.

Metro 2033 bygger på Dmitrij Gluchovskijs feta bok med samma namn, utvecklat av Fallout-älskande 4A Games och med massivt PR-stöd. Som FPS-traditionen bjuder får man prova på både frenetiskt skjutande, leta vägar, åka på någon form av fordon, köpa vapen och ammunition, fundera ut hur man bäst anfaller en större grupp fiender, och försiktigt smyga med mörkerseende. Man har en hyfsat vanlig uppsättning skjutvapen och granater, samt lite mer originella element såsom en gasmask nödvändig att byta ut filtret på för att överleva. Med en speltid på runt 20 timmar är Artyoms äventyr faktiskt oväntat varierat även när det gäller miljöer.

Med dessa premisser och stöd av den skickliga marknadsföringen känns nyfikenheten på Metro 2033 befogad. När skivan väl snurrar är det nog däremot många som blir besvikna. Spelet lanseras som något episkt mastodontverk i stil med Gears of War eller Killzone, men är i själva verket mer av en stundom konstnärlig höjdare som misslyckas med att vara imponerande polerad och maffig lik konkurrenterna. Grafiskt är det ljus, färger och atmosfär som övertygar snarare än högupplösta texturer och dylikt. Överlag är det mesta mer mysigt än imponerande. I omgångar njuter jag av omgivningen, den ovanligt bra musiken, snygga ljuseffekter eller sköna inslag i övrigt, för att stunden senare stå och smått frustrerat skjuta en nazi-idiot som tar emot mina skott som om jag kastade suddgummin på honom. Blodet sprutar men han har fullt upp med att titta in i väggen, jag skjuter igen, han vänder sig sakta om som om han vore en truck – och trots att jag träffar så träffar jag inte och dör istället. På samma gång kan någon av hans Hitler-bröder se mig genom både stenar och plåt från vad som känns som mils avstånd, eller i becksvart mörker när jag står still. Den artificiella intelligensen är ibland logisk som senap i ett gott glas mjölk.

Det bästa Metro 2033 har att erbjuda är sin dystra värld – och den räcker ganska långt. Fallout 3 är överlag på en annan nivå men jag trivs åtminstone bättre här än i exempelvis adrenalinstinna Gears of War, och det alltså tack vare atmosfären. De artistiska höjdpunkterna väger tyngre än halvtrasig spelmekanik och annat slarv. Helt förlåtande är jag dock inte.

Betyg: 3 av 5

Då och då får man vara med om upplevelser som får en tacksam över livet självt. Att man lever just här, just nu. Kanske har man också lyxen att kunna stänga av den yttre världen och sjunka in i spelet framför sig, ligga en hel dag och bara njuta. Det svåraste är nästan att man blir så uppspelt förtjust att det känns orättvist om inte ens vänner får uppleva samma sak.

Dragon Ball Z: Raging Blast är inte ett sådant spel. Faktiskt så låg jag ett tag och funderade på att försöka leta upp instruktionsboken till min dammsugare bara för nöjes skull. Flyga omkring, slå, sparka eller göra nåt segt supermegaslag, flyga lite till och slå lite till. Sparka kanske. Det finns ungefär 77 miljoner spelbara karaktärer, ett gigantiskt spelmoment med handling ur animeförlagan, många banor, motståndare online och allt annat man kan tänka sig – plus väldigt mycket mer än så – men spelet är så förbannat tråkigt att hjärnan smälter. Klart häftigast är hur mycket möda utvecklarna Spike orkat lägga på allt kringmaterial. Fullständigt ointressant för mig – men något slags kärleksgåva till fansen jag såklart inte förstår bättre än min dammsugare. Vill man exempelvis till elgitarrmusiken sitta och läsa karaktären Future Trunks hela biografi så bjuder Spike på det.

Förstår att det finns en och annan Dragon Ball-fantast som spelet passar bättre för, men för mig och säkert för dig är det ett spel att helst flyga långt, långt bort ifrån.

Betyg: 1 av 5

Den 9 maj 2011 blir det världskrig: USA och Ryssland mot Kina. Som förberedelse har brittiska Codemasters utvecklat Operation Flashpoint: Dragon Rising, krigssimulatorn som ska träna oss till vinst och därmed förhindra evigt risätande. Men då gäller det att lära sig också.

Ute på fältet är de första intrycken nästan överväldigande. Stora kartor, pilar hit och dit, varenda knapp har minst en funktion och att ge kommandon, särskilt om det ska ske fort, känns till en början minst sagt bökigt. Samtidigt har du tre soldater utan superkrafter som väntar på ditt befäl. Snabbt förstår man att det här är ett spel som kräver viss tid att lära sig – och lika mycket tålamod på det. Första gången det dundrades en massa ”suppressive fire!”, ”column!”, ”Oscar Mike!” och andra kommandon – rena kinesiskan – till stackars team Bravo så ville jag helst lägga mig i gräset och sola istället. Som pålitlig recensent kände jag ju mig dock tvungen att ta kriget på allvar, för din skull ta reda på hur och varför det ska mördas i just denna värld. Det ångrar jag inte.

På ett av uppdragen hade jag smugit omkring i över en halvtimme, närmade mig slutet. Jag och mina tre undersåtar låg gömda bakom ett par stenar, rutinerat efter att gången innan entusiastiskt sprungit mot slutet då jag fick ett krypskyttsskott genom örat. Nu skulle det planeras. Tog fram kikaren, zoomade in motståndarlägret, tänkte ut hur vi bäst skulle anfalla. Gav kommando och hörde dem smyga iväg. När de senare gjort vad de skulle var det bara för mig att ringa min officer, säga nåt Foxtrot-Alpha-Gamma till honom och be om flygräd. Istället tryckte jag fel knapp och la en handgranat mellan benen. Bravo, over and out.

När jag slickat såren och för första gången gav mig ut online råkade jag hamna i ett uppdrag på svårighetsgraden hardcore, med ett mänskligt styrt befäl som var så duktig att jag nästan låg hemma och gjorde honnör. Här ville man ju visa sig liksom, bidra, verka vara en stor talang trots ynka 23 dödade fiender mot hans över 40.000. Jag följde order, skötte min roll som fältläkare, gömde mig så han och de andra kunde stå för både hjärna och avtryckarfingrar i den kvartett allt hopp numera stod till. Överlag oerhört medryckande och kul, hela tiden med nerv – ett välriktat skott på mig och uppdraget var ju slut. Krigshjälten kunde nog acceptera att jag några gånger råkade lägga mig på marken när jag ville springa, men att efter trekvart få ett misslyckat uppdrag till sin imponerande statistik var inget jag ville ha på mitt samvete. Jag tror han gillade mig.

Operation Flashpoint: Dragon Rising erbjuder uppenbarligen den krigsintresserade stunder jag inte känner igen från andra spel. Jag gillar att smyga, att planera, försöka testa en ny taktik när den förra gått åt fanders. Ännu hellre online med vänner eller mikrofonförsedda amerikanska fjortisar som drömmer om att få göra det på riktigt. Samtidigt är det inte lika roligt när jag och de karaktärslösa och puckade AI-soldaterna, efter ett tag mest använda som lämlar av detta kallhjärtade befäl, springer runt på timslånga uppdrag och börjar undra vad livet går ut på, om man verkligen borde slösa sin tid så här. Codemasters ambition att erbjuda en krigssimulator tycker jag verkligen om – men det är samtidigt dess minus. Det är ett nischat spel för en liten målgrupp, välgjort och annorlunda men också med långt fler uppenbara brister än sina konkurrenter. Jag förstår helt enkelt varför Call of Duty: Modern Warfare 2 har miljoner krigare online medan Operation Flashpoint: Dragon Rising känns som en liten utbrytargrupp. Att försöka rekrytera soldater från det mer lättillgängliga storspelet med dess högre tempo och överlägsna produktionsvärden är givetvis ett hopplöst krig. En tapperhetsmedalj från mig i alla fall.

Betyg: 3 av 5

Innan jag drog igång mina tester läste jag något väldigt intressant i medföljande pressmaterial. Jag skulle få följa med Buzz!, den snabbtänkta programvärden med oefterhärmlig humor, för att bli showens stjärna. Det lät roligt tänkte jag. Får erkänna att jag ibland faktiskt drömmer om att bli just en stjärna, den liksom alla beundrar och tycker är bra och snygg och fin. Kanske är jag målgruppen för det här dataspelet till PlayStation 3.

Förlåt om jag precis lät härligt okunnig och efterbliven men man blir ju som de man umgås med, och narcissistiske diktatorn Buzz! – bara att ta sig friheten att stava namnet med ett utropstecken säger en del – både borde överväga en semester till något lugnande buddisttempel och gör en själv sugen på en kortare koma. Skrikig, dåligt röstskådespelad och lika skojig som en skärmsläckare.

Han har från första början varit seriens största minus och är det fortfarande, men har åtminstone fått hjälp av två nya finesser: han tilltalar oss tävlande vid namn och minns delar av våra tidigare prestationer. När han med sin emellanåt mobbande ton, den enda roliga han har, efter ännu ett fel attackerar min lillebror med ett ”MEN SEBBAN!” så skrattar vi faktiskt, alla fyra. Förmodligen tröttnar vi och återgår till att empatiskt generas över stackaren ganska snart – men ändå. Felix Herngren kämpar tappert men misslyckat om uppmärksamheten och vi bara skiter i honom, vill få våra frågor och ha kul för oss själva. Det är ju synd om grabben!

Trots utrymmet han har så vänjer man sig, och då är Buzz!: Quiz World, seriens tioende upplaga och tredje till PS3, lätt att tycka om. Många är de minnesvärda kvällar som tillsammans med vänner spenderats i Buzz!-världen, och merparten av dem kring juletid. De flesta kan verkligen engagera sig i upplägget och hänga med i frågorna, såväl nördar som sådana där medelålders som säger ”Facebox”. Kanske är svårighetsgraden för låg – inga TP-frågor om brittisk papier maché här – men det kompenseras med att det handlar om så mycket annat också, framförallt att vara snabb i tanken och ha nerver. Överlag är dessa spelmoment, tre av dem nya, riktigt bra. Ämnena känns aktuella och lockande, bra balanserade. 5000 frågor räcker en bit och genom MyBuzzQuiz online finns två miljoner till, samt chansen att lägga till egna. Som tävlande, en till åtta sådana, har man dessutom chansen att själva snickra ihop spelschemat. 

I jämförelse med PlayStation 2-versionerna, numera söndertävlade för min del, är Buzz!: Quiz World oväntat pampigt, genomgående klart mycket bättre utfört. Bäst även av PS3-spelen känns det därför som en given hit, såväl till kompisgänget, som julklapp eller som ny bekantskap till firandet. Med oefterhärmlig humor på köpet.

Betyg: 4 av 5

När jag för ett decennium sedan var aktiv inom tv-spelsjournalistiken gnälldes det mycket över att media och allmänheten inte tog spelande på allvar. I jämförelse med filmkonsten var spelen meningslös, barnslig underhållning och behandlades därefter. Populära men inte en del av populärkulturen. De stora tidningarna nämnde ”det nya dataspelet Xbox” och hade överlag okunniga om ens några skribenter i ämnet. Ibland kändes det irriterande orättvist.

Vi som har växt upp med spel är nog eniga om att de i stunder, om såväl bara för korta sekunder, kan nå djupare och påverka på sätt film och litteratur inte lyckas med. Spelmediet med dess interaktivitet når fler sinnen, borde kunna passa alla. För att nå ut till den stora massan behövdes dock andra representanter än en plattformshoppande Mario, huvudrollsinnehavare med blått hår eller fördomar om den socialt missanpassade gamern. Själv både trodde och hoppades jag att genombrottet skulle komma med de tekniska framstegen, att vi när det var möjligt skulle börja få fler spel som utöver sin utmaning också hade något att berätta. Spegla verkligheten, ge oss nya perspektiv, stanna kvar i tanken. Har man aldrig blivit berörd av ett spel är det ju inte konstigt om man nonchalerar mediet. Min 92-årige mormor kommer fortsatt likställa tv-spelande med att stå vid en flippermaskin och kasta bort sitt liv.

Idag är det överlag annorlunda och spelutvecklingen börjar få allt fler likheter med filmindustrin. Bredare exponering, målgruppsinriktade storproduktioner, gemene man har hört talas om GTA och Singstar, börjar lära sig skillnader och företag, sett namnen Miyamoto och Kojima och kanske hittat någon egen favorit. Mångfalden populära spelgenrer är i paritet med den i en biorepertoar. Vissa nöjer sig, andra letar mindre kända pärlor.

Så hur har det då gått med berättelserna? Vad jag där för tio år sedan var för dum för att förstå var att dyra produktioner innebär kalkylerade recept – det handlar om alldeles för mycket pengar för att ta så stora chanser. Satsar Hollywood 200 miljoner dollar på en Transformers 2 så gäller det att nå nostalgikerna med imponerande gjorda robotar som tycks om, ynglingarna med action, coola, mörka röster och explosioner. In med lite humor, Megan Fox med konstant pussmun, några andra säkra kort och dra sedan igång en enorm marknadsföring för att få den att verka nödvändig. Kreatörer Bruckheimer-Bay tänker inte som exempelvis Mirror’s Edge-utvecklarna som motvilligt jobbade in actionmoment för att kunna sälja bättre, trots det och alla andra kvaliteter ändå gick dåligt och på den punkten följaktligen misslyckades. Det är skillnad mellan att födas ur kreativt utforskande kontra ekonomiska kalkyler.

Jag har de senaste tio åren räddat galaxer, dödat tusentals zombier eller andra arga och gjort det i nästan alla nio- och tiopoängare som släppts, men sällan brytt mig ett skit om varför. Lika ofta som jag njutit av produktionsvärden och stämningar i spelen har jag fascinerats över dess pinsamma handlingar. Varför sågas inte Resident Evil-författarna som ju slänger bort något i övrigt så fantastiskt? Hur kan man som luttrad spelrecensent tycka att handlingen i Halo-spelen ”slår undan benen på mig och lämnar mig både upprymd och andfådd”? Tycker majoriteten av alla dessa som hyllar spelet likadant eller finns det fortfarande spelare som inte nöjer sig med djup i klass med flipperspelen?

Tyck att jag är arrogant, en översittare eller vad du vill men ”you are our only hope, Master Chief!” får inte mig särskilt upprymd, räcker inte som argument. Jag försöker hellre förstå än rädda något, och trots hur viktig jag påstås vara och hur cool engelska utomjordingarna kör med så skiter jag i deras galax. När det är meningen att jag ska leva mig in och bry mig så ligger jag istället och funderar över hur långt det ska gå i detta casualspelande, nu när man utöver ointressant handling och ständigt skjutande knappt ens kan dö i spelen utan att få börja om på samma ställe. Snart kan min katt klara AAA-spelen.

Är majoriteten så slö? Är det kanske lika bra att börja betrakta spelmediet som ett generellt meningslöst tidsfördriv som inte bör försöka vara mer än så? Så länge stortitlarna med Resident Evil-handling säljer bättre än de mer passionerade och mindre kalkylerade motsvarigheterna så lutar det ju dit. Särskilt så länge inte ens journalisterna ställer högre krav, representeras av fler sorters smak än den som slukar all handling och bara vill skjuta ihjäl vad som rör sig. Jag tror att vi är väldigt många som tycker att spelmediet förtjänar bättre än så.

Att få en nyversion av sitt favoritspel en gång om året är en lyx för oss sportspelsälskare. Bland mina vänner, vissa av dem sådana som inte spelar mycket annat än PES och kanske Football Manager, blir det därför en förväntan i paritet med ett barns julafton. Konami är våra gamlingars tomte och har ju därmed ett unikt inflytande över hur underhållande det kommande spelåret blir.

De senaste två upplagorna har dock inte mottagits särskilt väl av oss, liksom av merparten recensenter. Jag har verkligen försökt vänja mig, suttit och enkelt spöat Real Madrid på högsta svårighetsgraden utan att alls känna mig skicklig. Skillnaden mot förra generationens spel är främst tempot, och är det något den enorma skaran PES-fans klagat över är det just det. När så Konami inför Pro Evolution Soccer 2010 (eller PES 2010) marknadsfört sitt spel som anpassat efter fansens önskemål fanns en förhoppning om en spelmotor mer lik den i PlayStation 2-versionen.

PES 2010 har helt ny design, klart mycket snyggare än tidigare. Grafiken är bättre, spelarna, animationerna och publikljuden likaså. Musiken är för första gången av kända artister, Master League är djupare, taktiskt har det tillkommit flera bra inslag, karriärläget är läskigt beroendeframkallande och kul trots enkelheten. Kommentatorerna är fortfarande puckade och bollen låter mer som nån pepparkaksdeg, men skitsamma – upplaga 2010 har precis samma problem som sin storebror och det är ju egentligen det enda som betyder något: det är inte så kul som det borde vara.

Seabass och hans fotbollsälskande utvecklarteam har helt enkelt inte lyckas kombinera den realism de eftersträvar i kombination med att behålla spelglädjen, vilket är grymt konstigt med tanke på hur bra PlayStation 2-versionerna är. Visst kan man föredra en långsammare fotboll där lagen vårdar boll, passar runt och söker ytor, men tittar man på hur AI:n spelar som bäst så hör de kvalitetsmässigt ändå knappt hemma i korpen. Jag tycker med andra ord inte ens man lyckas med realismen särskilt bra. Det kan definitivt flyta på vackert och spelarna är långt mycket mer intelligenta än i förra generationens upplagor, men samtidigt så klumpiga att det ibland blir löjligt. Dessutom känns bollen mer som ett bowlingklot rent fysiskt, vilket bland annat gör långskott meningslösa. När PES 2010 är som mest frustrerande sitter man och klagar över hur en i verkligheten blixtsnabb Messi känns som Anders Svensson och bara skyfflar iväg bollen mot mål, som om han vore Fredrik Ljungberg. Målvakterna tappar bollar, backarna känns som tungviktsboxare i behov av stelkrampssprutor. Och blir det mål så är det på inlägg eller kaotiska returer. Jag vinner lätt – men jag känner mig inte särskilt skicklig nu heller. Den totala kontroll som förut funnits över sina spelare – det som för bara några år sedan var Pro Evolution Soccer-seriens signum i kampen mot de mer arkadliknande Fifa-spelen – känns tyvärr alltmer slumpartad. Inte alls samma djup.

Jag har vant mig, anpassat mig till förutsättningarna och har en trevlig karriär i ”bli en legend”-läget – men visst är PlayStation 2-versionen fortfarande långt mycket bättre. Sorgligt när det ju borde vara så enkelt att göra något bra ur den redan så fantastiska grund som finns, men fram till att Konami återigen byter motor håller både jag och merparten av mina vänner PS2:an fortsatt inkopplad.

Betyg: 3 av 5