batmanSom barn var jag aldrig vidare förtjust i de klassiska superhjältarna som Stålmannen eller Hulken med övermänskliga krafter. Däremot har jag alltid gillat Batman och den mörka stämningen på de regndränkta gatorna i Gothman City. Och eftersom det finns fler än jag som gillar Batman så finns det så klart en uppsjö av Batman-spel till i princip samtliga spelformat. Förutom de senaste årens Arkham-spel så är det nog NES-versionen som jag gillar bäst av de dussinet Batman-spel jag testat.

Spelet baseras löst på Tim Burtons film ”Batman” från 1989 med Michael Keaton som den mantelklädde Batman och Jack Nicholson som den leende Jokern. Om man ska vara krass så är spelets slutscen där Jokern faller från klocktornet den enda likheten med filmen, men just den är förbaskat snyggt återskapad vilket skvallrar om att det Sunsoft, mästarna-på-mellansekvenser-och-ALLTID-fantastisk-musik, som utvecklat spelet.

Spelmässigt tar inte Batman något nytt till bordet utan förblir ett kompetent plattformsspel som inspirerats av de bästa. Förutom vägghoppande på Ninja Gaiden-maneér så delar även Batman den accelererande utmaningskurvan med Ryu Hayabusa. Den största skillnaden med samtida plattformsspel är Sunsofts förmåga med små medel fånga den mörka och lite mer ”vuxna” känslan från Batmans universum.

Som ni kanske försår så gillar jag spelet skarpt, den enda egentliga kritiken som jag har mot spelet är hoppandet som känns lite segt, men Batman är som sagt ingen superhjälte med superkrafter utan en miljonär med massor av gadgets.

I’m Batman!

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.