Ända sedan Telltale Games revolutionerade spelmarknaden med The Walking Dead så har episodspelen blivit allt vanligare. Det nya Bullets and Blues följer trenden med en säsong av fem episoder där den första nyligen släpptes. I spelet får vi följa Elliott Ness, en pensionerad polis som var involverad i jakten på Al Capone. Nuförtiden driver han sitt fik Bullets and Blues, men hans förflutna kommer snart att driva honom in i ett nytt fall med en oväntad klient.

Jag vill inte spoila handlingen allt för mycket, men Blues and Bullets inleds med en prolog där spelaren får ta rollen av en kidnappad flicka som hålls fången av okända individer. Genom att få spela ett av de kidnappade barnen stärker det ens vilja att ge sig i kast med fallet när man tar kontroll över Ness.

Spelet har en särpräglad estetik då allt är i svart-vitt, med undantag för de blodröda och eldigt organgea färgerna som livar upp bilden emellanåt. Med tanke på att spelet satsar hårt på en noirkänsla är det helt klart en passande visuell stil som A Crowd of Monsters. En annan kul detalj är att vi inte bara får höra Ness hålla dialoger, utan hans ord blir en del av omgivningen. I trailern syns till exempel ordet “Hell” tydligt brinna mitt i bilden, medan Ness bokstavligt talar går emot helvetet. Men det slutar inte där, det blir till och med en del av spelmomentet då Ness tvingas ta skydd bakom sina egna ord under en eldstrid. Det är definitivt pretentiöst, men samtidigt väldigt unikt och det är någonting som jag uppskattar.

Med tanke på att Blues and Bullets är ett episodbaseratspel känns det relevant att ställa det mot liknande spel. Blues and Bullets har de traditionella valen, men man får inte alls samma känsla av att valen har en inverkan på handlingen som i till exempel The Walking Dead. Det är inte något negativt, utan istället känns valen som att de bidrar till att forma Ness personlighet. Spelaren får flera gånger välja huruvida den före detta polisen ska ha hjärta av guld eller förtärts av cynism och tidigare misslyckanden.

En annan sak som är värd att notera angående episodbaserade spel är att Telltale Games har blivit allt mer rutinmässiga i sina spel. De har en intressant story, men inte mycket spelmoment (annat än dialogvalen då förstås). Det var ett skäl till varför jag älskade Life is Strange som hade mer spelmoment i sig. Blues and Bullets fortsätter den trenden på ett mycket bra sätt. Visst är dialogvalen viktiga, men det är inte allt som spelet har att erbjuda. Vi får ett flertal andra spelmoment som erbjuder en frisk fläkt och som fungerar förvånansvärt bra. Eldstriderna som förekommer har stabila kontroller och även hur man drar slutsatser från de ledtrådar man finner är enkelt och pedagogiskt. Det sistnämnda liknar lite deduktionstavlorna från Sherlock Holmes-spelen, men är betydligt mer intuitiv.

Det finns tyvärr en del saker som är mindre bra. Även om den visuella stilen är fantastisk så är grafiken inte det. Det märks att A Crowd of Monsters inte har samma budget att röra sig med som till exempel Dontnod Entertainment hade för Life is Strange. Inte heller har de valt Telltale Games lösning med en enklare grafik som är lättare att få till på ett bra sätt. Grafiken fungerar för det mesta i Bullets and Blues, men vid flera ställen så rycks jag ur illusionen på grund av den och det är inte ett plus.

Spelkontrollen fungerar för det mesta felfritt, men det finns ett frustrationsmoment i att Ness rör sig i ultrarapid. Det underminerar all lust att vilja utforska de detaljer som finns utplacerade i miljön, vilket är synd då det lagts ned möda på att etablera handlingen, miljön och karaktärshistoria för de som vill utforska. Ibland finns visserligen valet att trycka ned vänstra styrspaken för att springa, men av någon oförklarlig anledning så är alternativet avstängt ibland. Inkonsekvensen när det går och inte går att springa blir störande eftersom det saknas en synbar logik.

Slutligen dras spelet med en ludonarrativ disonans och brister i narrativ logik. Den tydligaste bristen blir en flashbackscen där vi får se en full Ness ragla fram till Al Capones dörrvakt. Han kan knappt stå på fötterna, men när eldstriden bryter ut blir han plötslig helnykter. Adrenalin i all ära, men efter att Ness skjutit ihjäl skurkarna och tagit sig in i huset så är han lika full som tidigare. Det känns inte logiskt för fem öre. Lyckligtvis är denna scen det största problemet och de andra tillfällena som uppstår är inte lika hemsk inkonsekventa.

För att summera Blues and Bullets känns spelet som en frisk fläkt. Utförandet må ha en del skavanker, men det har sin egen visuell stil och bra utförda spelmoment som lyfter det. Handlingen verkar lovande än så länge och får mig att vilja veta mer om vad det är som pågår. Jag fick visserligen ett recensionsexemplar för den första episoden, men kan tänka mig att köpa resterande episoder. Betyget blir en solid trea av fem möjliga.

Bullets and Blues finns ute nu på Xbox One och på datorer.