Brev från undergången: Carolyn – Del 2

Robert Jonsson
Artiklar

Brev från undergången är en serie av journalinlägg från Fallout 4:s vildmark – skrivna ur våra karaktärers perspektiv. De kommer att avslöja detaljer om Fallout 4:s karaktärer, miljöer och händelser som du kanske hellre upptäcker på egen hand. I korthet: Spoilervarning.

Diamond City, den 31 oktober 2287.

Världen som jag har vaknat upp i är mardrömslik på många sätt. Bristen på grönska och infrastruktur är saker som direkt slog mig, men efter att ha spenderat åtskilliga timmar på resande fot i denna värld ser jag något ännu värre. Laglösheten. Överallt finns det människor som är ute efter att plundra och utnyttja de svaga. Lyckligtvis kan jag desarmera de flesta hoten jag ställs inför genom att hålla huvudet kallt och röra mig diskret. Det finns dock saker som inte är så hemska.

Sökandet efter Shaun ledde mig till Diamond City, efter många strapatser i vildmarken. Utanför stadens murar stötte jag ihop med en kvinna som hette Piper. Mötet blev minst sagt omtumlande. Hon var tydligen utelåst och knappt hann jag komma fram innan hon drog in mig i en etablerad lögn för att övertyga vakten att släppa in oss.

Väl innanför dörren stötte vi ihop med borgmästaren och då förstod jag vad som försiggick. Hon tillhörde pressen och var den som ställde de tuffa, obekvämma frågorna. Vissa saker förändrar sig visst inte, oavsett hur många år som går. Även om jag just då inte vågade ta hennes parti, utan höll mig neutral, så skulle jag ljuga om jag sa att hon inte fångat mitt intresse. Hennes självsäkra, rättframma attityd får mig att le för första gången sedan jag vaknade upp i detta ruinerade ödelandskap.

Piper bad mig även komma förbi hennes kontor efter att jag var klar med mina ärenden i staden. Hur kunde jag låta bli? Det visade sig att Piper insett att jag var en överlevare från tiden innan kriget och ville göra en historisk intervju med mig. Jag var tveksam, men efter viss tvekan gick jag med på det. ”Kanske kunde det hjälpa att hitta min son?” tänkte jag. Eller ja, det var vad jag intalade mig. Nu när jag reflekterar över det efteråt inser jag att det nog mer var en ursäkt för att få spendera mer tid tillsammans med Piper.

Piper var duktig på att få mig att slappna av under intervjun och jag berättade mer än vad jag tänkt göra. Hon var riktigt finkänslig och förstående, så det var så lätt för mig att lätta på hjärtat. Efter intervjun frågade hon mig om jag ville ha sällskap på resan, vilket gjorde mig alldeles varm inombords. Jag kunde inte tänka mig en bättre resekamrat än Piper. Hon är stark, världsvan och roligt. Plötsligt känns det som om den här världen har lite mer att erbjuda annat än ruiner av fornstora dagar.

— Carolyn

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0