Brev från undergången är en serie av journalinlägg från Fallout 4:s vildmark – skrivna ur våra karaktärers perspektiv. De kommer att avslöja detaljer om Fallout 4:s karaktärer, miljöer och händelser som du kanske hellre upptäcker på egen hand. I korthet: Spoilervarning.

Diamond City, den 8 november 2287.

Det finns ett talesätt från min tid som lyder ”kläderna gör mannen”. Folk lade stor vikt på sitt utseende och hur de klädde sig. Det var inget konstigt, utan det sågs naturligt att klädseln påverkade hur vi bemötte och behandlade varandra. När världen gick under borde vi inte längre bry oss om sådana triviala detaljer tänkte jag. Fel. Folket sätter ännu större vikt vid kläderna nu.

Kommer jag till marknaden i Diamond City i mitt slitna ihopkok av rustningsdelar som krävs ute i vildmarken så är prisena i butikerna relativt okej. Tar jag istället tiden till att kliva undan och byta om, ja då får det ett märkbart resultat. De bemöter mig på ett trevligare sätt och varorna blir billigare. Personer blir även mer lättövertalade. Enda kruxet är att man måste komma ihåg att byta kläder då man går ut i vildmarken igen, annars kommer det att straffa sig.

Jag har hittat en rätt fin klänning som verkar falla folket i smaken, även om jag själv inte är helt förtjust i den ljuslila färgen. Det är dock en känning som jag känner mig bekväm i, vilket jag inte kan säga om min vardagsklädsel. Jag menar osymmetriska, slitna rustningsdelar med intorkat blod i sig? Nej, det är inte direkt mysigt.

Utöver klänningen gäller det att finna rätt accessoarer. Att finna rätt hatt är viktigt till exempel. Jag bär till exempelvis en basker, som journalisterna på min tid ofta bar, och det blir en rätt bra blandning, i synnerhet mot vad folket till vardags bär. Det är kanske inte är exakt vad jag skulle ha burit i min tid, men det fungerar åtminstone för mig. Det känns lite mer civiliserat än klädseln jag bär i vildmarken. Sedan får jag medge att det är roligt att klä upp sig. Piper verkar dessutom uppskatta det. Hon passar emellertid bäst i sin vanliga klädsel. Jag har fortfarande mardrömmar då hon provade en av mina klänningar.

Det som jag känns saknas till utstyrseln är rätt sorts glasögon bara. Jag är övertygad om att det finns något därute i vildmarken som kommer att maximera effekten av klädseln till min favör. Då jag funnit dessa tror jag få kommer att kunna säga nej till mina övertalningsförsök.

En accessoar som jag ännu inte vågat avlägsna är min vigselring. Fortfarande finner jag mig att tänka på min älskade Nate vid vissa stunder. Vad skulle han säga om han var med mig nu? Sådana tankar gör mig alltid dyster. Tack och lov låter Piper mig inte sjunka ned i den nattsvarta sorgens abyss. Tack och lov, för utan henne vet jag inte om jag skulle orka fortsätta.

— Carolyn