Brev från undergången är en serie av journalinlägg från Fallout 4:s vildmark – skrivna ur våra karaktärers perspektiv. De kommer att avslöja detaljer om Fallout 4:s karaktärer, miljöer och händelser som du kanske hellre upptäcker på egen hand. I korthet: Spoilervarning.

Railroad HQ, den 20 november 2287.

Jag har vandrat på moln under de senaste dagarna, men jag tänker inte tråka ut er med snaskiga detaljer om min och Pipers kärleksrelation. Jag vet nog vad ni egentligen vill höra: hur jakten på Shaun går. Sämre än jag vill, men förhoppningsvis ett steg i rätt riktning nu. Vad menar jag med det då?

Det hela började med att vi hörde ett rykte om att man skulle följa Freedom Road för att finna någonting fantastiskt. Jag minns inte riktigt var det var som vi hörde det, men det har gnagt likt en molerat i mitt sinne ett bra tag nu. Så vi begav oss för att undersöka ryktet och vi fann ett monument med ett par bokstäver på en platta i marken. Från platsen ledde ett rött streck vidare, så vi valde att följa det. Vid vissa ställen hittade vi nya plattor i marken med fler bokstäver, så vi började skriva ned bokstäverna medan vi rörde oss vidare till nästa.

Under vår färd attackerades vi av en riktig behemoth till monster och jag får medge att det var på håret att vi överlevde. Piper ska ha stort beröm för att hon avledde monstrets uppmärksamhet, så jag kunde skjuta besten i huvudet. Upprepade gånger. När besten slutligen var fälld såg jag hur illa skadad Piper var, så jag fick leka doktor. Ja, på riktigt. Inte på det roliga sättet. Det får vi ta när hon mår bättre.

Lite mer försiktigt fortsatte vi vidare och spåret ledde till slut fram till en kyrka. Vi tog oss in, och efter att ha konfronterat en del ghouler fann vi en väg ned i katakomberna. Det var där vi fann en hjulanordning som vi kunde skruva fram och tillbaka mellan olika bokstäver. Jag måste ha spenderat alldeles för mycket tid i vildmarken, eftersom jag inte såg lösningen direkt. Mycket tack vare Pipers påhittighet så kunde vi använda våra ihopsamlade bokstäver och skapa ett ord, som var lösenordet som skulle skrivas in. Det resulterade i att en lönndörr öppnades.

Vi fann oss då öga mot öga med en tuff, stark kvinna som hette Desdemona, och förstås hennes beväpnade män. Hon var ledaren för en organisation som kallade sig för the Railroad. Efter att ha lyckats försäkra henne om att vi inte var fiender, fick vi fram lite mer information om organisationen. De är en befrielserörelse som räddar synths från the Institutes slaveri. Jag trodde Piper skulle få spel av när Desdemona sa att de räddade synths med tanke på hennes artiklar. Hon såg dock fascinerad ut. Rädslan kommer nog inte från synths i sig, utan snarare från the Institute. Sedan så är Piper svag för folk som hjälper andra. Jag vet att det är en kvalité hos mig som hon uppskattar.

Eftersom jag tror att the Institute kan ha Shaun ville jag alliera mig med dem. De sa inte ja direkt, utan ville testa mig först. Jag fick ta farväl av Piper för en stund, men det kändes okej eftersom hon hade många frågor att ställa till medlemmarna. Det skulle inte förvåna mig att vi får läsa en ny tidningsartikel snart.

Istället följde en av deras män med mig, Deacon, och verkade bedömma mig i fält under ett aktivt uppdrag. Han måste ha gillat vad han sett, eftersom han rekommenderade mig förbehålleslöst till Desdemona. Så nu sitter jag här i deras högkvarter som medlem. Tyvärr verkar inte de heller veta var the Institutes högkvarter är, så det var ännu en återvändsgränd. Emellertid är organisationens syfte att befria synths från the Institutes slaveri nobelt så det känns inte som bortkastad tid. De känns som ännu en värdefull allierad i jakten på min son, och får de höra något om the Institute så räknar jag med att det är information som når mig. Det är ett alltid bra att ha många öron och ögon som hjälper en.

Nåja, imorgon ska jag leta reda på Piper. Därefter tar vi nya tag!

— Carolyn

PS. Nu tar Carolyns spelare jullov! Fler av Carolyns Brev från undergången återkommer efter nyår!