Tiden går, och saker förändras. Det är en generell regel samtliga måste acceptera vare sig de vill eller inte. Jag är inget undantag. Länge har jag försökt hålla fast vid det förgångna. Länge har jag förnekat. Och länge har jag hoppats. Men nu går det inte längre.

Jag håller mentalt på att ge upp dedikerat bärbart spelande.

Låt mig klargöra att detta alltså inte omfattar mobilspel. Tvärtom. Det är tack vare dessa, eller snarare på grund av, som jag nu godtar verkligheten, hur mycket den än smärtar. Jag försökte blåsa liv i det hela när jag förra året köpte en New 3DS XL och en hög spel till den. Bland annat Professor Layton som jag tycker är en fantastiskt underhållande spelserie, men också klassiker som Ocarina of Time 3D och Starfox 64. Men suget kom och gick i omgångar bara. Jag fann mig aldrig riktigt med maskinen som saknade ergonomi, högre upplösning och tillräckligt underhållande spel. Jag insåg att mina minnen från Nintendo 64-tiden var starkare än den realitet jag nu lever i. Ocarina of Time tråkade ut mig, Starfox likaså.

Gäsp!

Dessa spel, och ett gäng andra titlar, räckte helt enkelt inte till. 3DS:en såldes för ett tag sedan, och jag kände bara lättnad. Jag behöver ju egentligen bara min PS Vita, min riktigt stora bärbara kärlek. Jag minns fortfarande hur jag på lanseringsdagen i Japan stod någon timme i kö för att säkra mitt exemplar med några spel till. Kära minnen, som sagt, men jag har samtidigt sedan den dagen försökt intala mig om att detta är den ultimata bärbara upplevelsen som står att få, även idag. Och trots att jag kontinuerligt har köpt spel till maskinen, bra spel, så har den på allvar börjat tyna bort från mig. Sakta men säkert.

Jag tror det är dags för ett uppbrott.

Kul, men något förlegat.

Inte för att jag kommer sluta spela på den, inte alls. Men jag kommer här och nu att överge mina tvångstankar på att det fortfarande finns hopp och en framtid för maskiner som Vita. Det gör det inte. Mobiltelefonerna har inte bara tagit över, de har fullständigt slukat allt motstånd. Sen kan man argumentera för att exempelvis 3DS fortfarande säljer ganska bra. Och visst gör den det på sina ställen. Men det är inte tillräckligt. Och när inte ens Nintendo hyser någon framtidstro till den dedikerade bärbara plattformen (nej, Switch är inte en sådan), då vet man att det är slut.

Jag kommer inte sluta älska min PS Vita. Men det blir fortsättningsvis ett privat förhållande som jag plockar upp lite då och då, helt utan krav. En stund då det bara är jag och det förflutna, fria från reklamavbrott, påträngande inuti app-köp och pay-to-win-scenarion.