Då vi var små kunde vi spela hur länge som helst, men vi hade sällan råd att skaffa fler än något spel om året. Som vuxen hamnar vi i motsatta dilemmat: vi har råd att skaffa alla spel vi vill ha, men vi saknar tiden till att spela dem. Oavsett var vi är i livet så är det en balans vi ständigt kämpar med.

Själv är jag periodare: antingen spelar jag mycket eller inget. Just nu är jag inne en intensiv, positiv spelperiod som gett mig en rad avslutade upplevelser. Inside. Oxenfree. Minecraft: Story Mode. Det är bara några av de speltitlarna som jag bockade av, innan jag fastnade i det tidsslukande, svarta hålet som heter Forza Horizon.

Forza Horizon är ett bilspel som släpptes till Xbox 360 och nyligen var gratis för alla guldmedlemmar på Xbox Live. Till skillnad från huvudserien Forza, där det mest handlar om vanliga lopp, är det i Horizon mycket utforskande av vackra landskap. Givetvis finns loppen kvar, men det handlar minst lika mycket om att åka runt och mysa i den vackra miljön.

Det är ett beroendeframkallande mysknark som helt slukar min tid. Ibland mot min egen vilja. Det är en öppen värld och sådana garanterar nästan alltid många timmars speltid. Problemet är att timmarna inte fylls med känslomässiga upplevelser, utan det handlar oftast om samma sak. Utforska. Samla saker. Göra sidouppdrag. Det är underhållning för stunden som inte lämnar ett starkt intryck hos mig efteråt. Det gäller förstås inte bara Forza Horizon, utan många andra titlar. Den kanske största boven på senaste tid är Fallout 4. Efter jag lägger ett sådant här spel åt sidan fylls jag av ett visst tvivel över vad som fick mig att tycka att spelet var så bra. Var det bara det tillfälliga mysknarket?

Tid är pengar. Det är i alla fall så talesättet går. Kanske är det därför så många använder längden som ett argument för om de ska köpa ett spel. ”Det är bara tre timmar långt, så det kan inte vara värt hundra kronor!” Det finns inneboende värderingar hos många spelare att ju längre ett spel är, desto mer okej är det att betala en större summa än om det är kort.

Jag får erkänna att jag var sådan själv en gång i tiden, men idag är förhållandet omvänt. Ju kortare ett spel är, desto mer intresserad blir jag av det. Både Inside och Oxenfree är korta, fokuserade upplevelser som lämnar mig med ett starkare intryck än vad jag fick ut av Fallout 4. Jag har kanske roligare med både Fallout 4 och Forza Horizon, men de lyckas inte beröra mig på samma sätt som Inside och Oxenfree. De erbjuder två helt olika sorters upplevelser.

Det är därför som jag blir så fruktansvärt irriterad varje gång som någon säger att ett spel inte är värt pengarna eftersom det är kort. Spel blir inte automatiskt bättre bara för att de är långa, utan det finns gott om spel som utan problem kunde kortats ned. Dead Space. Halo. Assasssin’s Creed. Titlarna har partier som kunde (borde) ha skurits bort för att skapa en mer koncentrerad upplevelse.

För mig är det lättare att uppleva en positiv känsla av att avsluta ett spel. Jag kan bocka av det mentalt och känna tillfredsställelse. Med de långa spelen som inte lyckas fylla mig med en emotionell upplevelse (som till exempel ett Bioware-spel) övergår den positiva känslan snart till en typ av skuldkänsla. Varför fortsätter jag att lira spelet när det ligger en stor skämshög vid sidan om mig och skriker på min uppmärksamhet?

Det måste få ett slut. Jag måste lära mig att fokusera på det som är viktigt och inte falla för det mysknark som serveras mig. Det är dags att ta itu med det här missbruket.

Fast först måste jag spela lite mer Forza Horizon.