Precis som med nästan all annan teknik har spel utvecklats oerhört mycket genom åren. Den mest framstående punkten är så klart grafiken. Jämför exempelvis Asteroids till Atari 2600 från 1979 med Elite Dangerous från bara några år tillbaka, och skillnaden är bara lite mer än överdrivet uppenbar. Sedan kan man argumentera för att vi spelar oerhört mycket online, konsolerna har långt många fler funktioner och handkontrollerna har utvecklats även dem.

Men det är mest bara en evolution av något vi upplevt från första början. Vi samlades framför en skärm, använde kontrolldon kopplade till en konsol, och styrde vad det än var vi valde, såg och underhölls av. Då kunde det vara en Tac-2, idag kan det vara en DualShock 4. Poängen är glasklar, eller hur?

Tac-2, en omtalad klassiker från främst C64-eran.

Så trots alla år mellan det första Paperboy och Grand Theft Auto V, upplever vi spelen på mer eller mindre samma sätt än idag. Vi gillar att göra det enkelt för oss, verkar det som. Det som fungerar behöver inte fixas, och så vidare. Men försök har gjorts genom åren att styra oss bort från det trygga, sedvanliga sättet att spela. Som ett tafatt försök att sticka ut, göra något nytt. Inget fel i det, absolut inte, men gemensamt är väl att de allra flesta har misslyckats. I olika grad.

Nintendos Virtual Boy blev som bekant raka motsatsen till succé. Och vem kommer egentligen ihåg Falcon-kontrollen? Thrustmasters The Fragmaster hade ju alla, liksom bautakontrollen till Steel Battalion! Det finns alltid undantag, men oj vad det finns drivor av misslyckat, eller missriktat, skräp där ute. Nintendo drog förvisso hem storkovan med Wii och den ikoniska rörelsekontrollen, men när både Microsoft och Sony försökte gå samma väg med Kinect respektive Move så tog det stopp. För alla tre. Nintendo vände åter till mer eller mindre normala kontroller i och med Wii U, medan Sony och Microsoft avvecklade eller åtminstone fasade ut sina försök på samma scen. Sen kom pekskärmen som ett brev på posten med alla smarta mobiler, men där tog det inte lång tid innan halvdana försök till virtuella handkontroller på skärmen blev mer eller mindre standard. Allt skulle vara som vanligt.

Idag är det Virtual Reality som gäller. Det är i sig ingen ny teknik, även om den först på senare år visat sig tillräckligt kapabel. Men det känns som att snacket dog ut ganska raskt efter att Sony släppte PlayStation VR. Hypen var stor, men sen då? Tillsammans med de något marginaliserade Oculus Rift och HTC Vive så brottas samtliga VR-tekniker med horribla prislappar och undermåligt utbud av så kallade ”killer apps”. Vi bortser från Google Cardboard och liknande, så klart. Det är en rolig experimentell teknik, absolut, men knappast något för den breda massan. Än så länge.

Vi fortsätter istället att sitta där, med våra utvecklade om än traditionella konsoler och kontroller, skrikandes högt och gällt efter fler hästkrafter under huven än något annat. Det ska vara snyggare grafik, fler bildrutor per sekund, HDR, 4K med mera. Och egentligen, varför inte?

Vi spelare är i slutändan ganska simpla varelser. Men om det beror på att vi vet, eller snarare inte vet, vad vi vill ha, låter jag vara osagt.