När jag växte upp var det Nintendo som gällde. Eller, rättare sagt, det var Nintendos konsoler som gick varmast. Spelserier som Super Mario och Legend of Zelda ses ofta med nostalgiska ögon för oss som växte upp i det Hedengrenska hemmet. Det betyder dock inte att det var det enda vi hade, eller ens den enda spelmaskinen som användes.
Innan jag hade ett NES, spelades det på Commodore 64 – hemdatorn som nästan uteslutande användes för spel. Och parallellt med 16-bitarseran så fanns Amiga i vårt hem. Jag minns Sensible Soccer, Syndicate, och Cannon Fodder med samma värme som många mer välkända spelserier. Förvisso finns det versioner av dessa spel till andra format, men de var datorspel, och fungerade alltid bäst där. Med snärtiga introlåtar och allt.
Windows som spelplattform var längre bort. Bortsett spelmaskiner – som ungarna i hushållet jobbade för att köpa – så är vi även uppvuxna med datorer. Min första PC var en 286:a, stor som ett höghus, och på den vägen är det. Klart det spelades spel på dessa, mestadels Prince of Persia, en fantastisk version av Tetris (som kördes under MS-DOS, precis som alla bra spel på den tiden), och Commander Keen. PC-spelen då, när de här var heta, var dock ett sidospår, för spelkonsolerna var bättre. Det finns en anledning till att “spela nintendo” är synonymt med “spela tv-spel”, om vi säger så.
Wolfenstein 3D och Doom ändrade på det där. De etablerade förstapersonsgenren, med skjutande och övervåld. Dessa gick varma, de underströk PC:n som en spelplattform värd något annat än enstaka förströelser. När jag upptäckte strategispelen, då främst Civilization, så hittade jag en annan genre där PC:n var överlägsen. Men det stannade där. När jag gick över till Mac så köpte jag en Mac Pro för att kunna sätta in ett fett grafikkort, bara för att spela något enstaka MMO (Lineage II och Age of Conan blev mest långlivade), men även det dog ut när spelkonsolerna levlade upp igen.
Som så ofta när jag funderar på spel som förändrat mitt spelande, så är det The Elder Scrolls som dyker upp. För en regnig sommar så tittade jag på videoklipp på en övermoddad version av The Elder Scrolls IV: Oblivion, och spontanköpte sedan en speldator. En laptop, för jag var i sommarstugan och hade varken plats eller lust med en stationär dator. Stationära datorer, för övrigt, hade ingen plats i varken mitt arbets- eller privatliv på den tiden. Det är fortfarande sant, om vi talar om miditower-lådor och dylikt.
I alla fall, en Alienware-laptop dök upp, och helvete så bra den var! Högljudd, klumpig, ful som stryk, med sviktande tangentbord, och en touchpad som var närmast oanvändbar, men ändå så förbannat bra. Videorna jag sett på Oblivion var larviga jämfört med vad jag kunde göra, för min vana trogen köpte jag så dyrt jag kunde, vilket i det läget var närapå så dyrt de hade.
Snabbspola fram lite och vi kommer i samma läge med Skyrim. Samma sommarstuga. Samma lust att spela ett Elder Scrolls-spel, men med en väldigt markant skillnad: Jag ville kunna modda det. Xbox 360-versionerna av Oblivion, och sedan Skyrim, var helt okej, men på en kraftfull Windows-dator var det något helt annat. En ny spel-laptop anländer, och för snart två år sedan plockade jag upp ett riktigt monster, med 980M-kort, 17-tumsskärm, och vettigt fläktande – inte tyst, men i alla fall användbar. Den datorn, en Asus för övrigt, med 70-80 Skyrim-moddar, är fortfarande mer next generation än var PlayStation 4 eller Xbox One är.
PC Master Race är ett fånigt meme som var på tapeten förra veckan med, men i just det här fallet är det lätt att förstå varifrån det kommer. En orättvis jämförelse förstås, för jag kunde få en PS4:a för 3 500 kr när jag köpte min senaste spel-laptop, medan den låg på närmre 25 000 kr. En Fiat 500 har ingen större chans i ett race mot en Ferrari (valfri modell), och det är troligen en mer generös jämförelse.
En jämförelse som är desto mer intressant är min spel-laptop för 25 000 kr, mot en stationär speldator för, tja, ska vi säga 12 500 kr? Då, för halva priset, kunde jag få mycket mer gröt i en större låda. Visst, det ska till skärmar och tangentbord och möss och fan och hans moster, men vet ni, förutom skärmen så har jag alla dessa tillbehör till min spel-laptop med. Laptoptangentbord är helt enkelt inte detsamma som mekaniska vidunder, och att spela något som kräver minsta precision på en tryckplatta är inte att tänka på. Att köpa en laptop att spela på är ett udda beslut, för det blir väldigt mycket dyrare för väldigt mycket mindre dator.
Tills nu då. GTX 10-serien, med GTX 1080 högst up, presterar nästan lika bra i en laptop som i en stationär dator. Jag kan med andra ord gå och köpa en spel-laptop, som självfallet fortfarande kommer vara svindyr, med ett GTX 10-kort, och bara få en något mindre kraftfull dator än motsvarande i en större låda. Prisskillnaden har krympt, inte till obefintlig, men väl krympt på grund av detta. Den största skillnaden är dock att nu kan jag i alla fall få vad som brukar kallas för “desktop class” i min spel-laptop. Lockande, inte sant?
Nej, inte egentligen. För anledningen till att jag har spel-laptops är dubbel. Dels började det med att jag ville kunna spela i sommarstugan (släpa stationära monster är för Dreamhack-folket), och dels för att jag inte har plats hemma för en stor datorlåda kopplad till min TV. Jag kopplar min spel-laptop till TV:n ibland, men det är en hemsk upplevelse, med sladdar och skit överallt.
Helst av allt skulle jag vilja ha en liten speldator som jag kunde koppla till TV:n, men även lätt nog ta med mig till sommarstugan. Visst, jag vet, det blir inte optimalt att spela Civilization VI eller Stellaris med tangentbord och mus på soffbordet, men det går att lösa. För övrigt är det, för mig, irrelevant för jag har inte plats för en skärm någonstans – inte utan att plocka fram och plocka undan den varje gång jag vill spela, vilket skulle kännas minst lika omständligt som att koppla min spel-laptop till TV:n.
Så nej, en liten speldator, det hade varit fint. Problemet är inte att bygga en sådan speldator, problemet är definitionen av “liten”. Det finns gott om små lådor som du kan trycka in rejält med kraft i, betydligt mer än jag har i min spel-laptop. “Små” är dock för stora för mig, större än mina högtalare på TV-bänken.
Spelkonsolerna är mindre. Betydligt mindre. Har du utrymme spelar det ingen roll, hade jag haft det hade jag byggt en speldator – stationär – för länge sedan. Men nej, jag får inte plats med den. Och dessutom har jag ingen lust att släpa på en klump till sommarstugan.
Tänk om det fanns en liten burk som kunde spela häftiga spel, som bara kopplades till TV:n…
Börjar bli lite fånigt, eller hur? Elefanten i rummet är ju att spelkonsolerna gör allt det här. De är de små speldatorerna, de är kraftfulla nog för att leverera mäktiga upplevelser, och de har mognat så mycket att argumentet för en speldator – för PC Master Race – är svagare än någonsin.
Jag vill ändå ha en liten speldator, jämte mina spelkonsoler. Visst, The Elder Scrolls Online (ständigt dessa Elder Scrolls!) finns till PS4 och Xbox One, men – och här kommer chocken, speciellt med tanke på förra veckans post – jag vill kunna modda (vissa av) mina spel. The Elder Scrolls Online är bättre till Windows på grund av detta, inte för att det kan spelas med tangentbord och mus, för handkontrollstödet är fantastiskt, utan för att det kan moddas – förbättras. Kanske kommer spelkonsolerna ikapp på den fronten, men de är inte i närheten än. Det kommer ta år. Jag vill inte vänta år, jag vill spela spelen jag vill spela nu. Helst tidigare.
Så är jag då dömd till att köpa överprisade spel-laptops? Nej, och det är hursomhelst ingen hemsk dom från första början, men nej. GTX10-serien är räddningen, igen, för om du kan trycka in ett GTX 1070-kort (kraftfullt nog för nästan allt, redo för VR, prisvärt i sammanhanget) i en laptop, så visst kan du väl hitta en liten låda för en liten speldator, en som inte är tramsigt stor trots ordet “liten”?
Svaret är ja.
Jag vet inte om Magnus-burkarna är något att ha, den kanske låter som ett jetplan, vilket inte vore så förvånande. De kommer med bra kort dock, EN1060 ovan duger bra till mycket, men jag vill ha en EN1070 tror jag bestämt. Spel-laptops med åtminstone de dyrare GTX 10-korten blir både varma och fläktar som galningar, än så länge, så en liten låda kan mycket väl göra det med. Eller inte, för den behöver ju inte fundera på batteri eller skärm eller dylikt, jag vet inte – recensionerna har inte kommit in på just den här lådan ännu. Jag väntar med spänning. Om det är lovande så blir det ett köp, för jag tror det är dags. Däremot blir det inte ett steg mot det stationära av monetära skäl, för bara den där lådan – utan hårddisk och RAM-minne, men med grafikkortet och strömförsörjning – går på över 13 000 kr. När jag tänker på det så undrar jag hur viktigt det egentligen är med de där moddarna till The Elder Scrolls Online…
Det är en kort fundering. Min dröm om en liten speldator väger över. Om inte Zotoc klarar det, så kommer någon annan – Asus kanske, de har gjort försök redan, med mobila grafikchip – lösa det åt mig.
