Det var länge sedan nu, alldeles för länge sedan…

En sak som hörde framför allt 90-talet till i den digitala spelvärlden var maskotar. Ett slags ansikte utåt för respektive format och konsol. De båda givna var så klart Mario och Sonic för Nintendo respektive Sega, men trots att Sony fullkomligen sparkade undan benen på båda två med PlayStation, så tog det ett tag innan den maskinen, och därmed även Sony, fick sin något försenade, om än grovt populära, maskot.

Crash. Crash Bandicoot!

Det var Naughty Dog som lyfte fram denna karismatiska men något tröga figur i rampljuset, för att på allvar kunna konkurrera med den lönnfeta, svampätande rörmokaren och den blå, speedade igelkotten. Och detta gjordes genom en trio av alldeles fantastiska spel med Crash i huvudrollen, där utvecklarna lyckades blanda det bästa av 3D och 2D, i harmoni med på den tiden aldrig tidigare skådad grafik på formatet.

Jag var en av de lyriska, de frälsta. Är!

För som jag sa i början, det var alldeles för länge sedan nu. Men alla dessa år av att inte ha rört spelen i huvudtrilogin efter de initiala spelomgångarna har äntligen lönat sig. Ni vet vad jag talar om: utannonseringen av Crash Bandicoot N. Sane Trilogy. Remastern till PlayStation 4 som innehåller samtliga av de tre första spelen i sagan.

Makalöst!

Underbart!

GOTY 2017, och hör sen!

Jag har ingenting emot Mario personligen (förutom att han är ful), och jag uppskattar fortfarande en handfull Super Mario-spel hyggligt mycket. Men varken han eller den vardagliga och något bleka igelkotten Sonic har något som helst att sätta emot allas vår punggrävling Crash. De må ha ett större bagage, en längre och djupare historia, men den charm, naivitet och jag-är-hur-ball-som-helst-aura som fullkomligen sprutar ur de ludna öronen på Crash kommer de inte i närheten av. Så är det. Och det spelar ingen roll vad du säger, tycker eller tänker, för det är fakta.

Jag läste det på nätet en gång.

Egentligen hade jag inte tänkt köpa någon PlayStation 4. Konsolen såg ut att sakna de rätta spelen, och jag varken har eller känner någon gemenskap på PlayStation Network. Men så kom Crash (och The Last Guardian) och ändrade allting. Nu sneglar jag istället på min Xbox One och undrar lite vad jag ska ha den till längre. Visst spelas det Gears of War 4 och Doom online emellanåt, men det går ju så klart lika bra på PC.

Det är onekligen spännande tider, men dessvärre även dyra sådana.