Nintendo meddelar att Hanabi Festival återkommer den 12 mars, med nya japanska spel vi aldrig fått se i Europa på Virtual Console. Bland dessa utlovas Castlevania: Rondo of Blood som är det första spelet av flera. Rondo of Blood släpptes bara till Turbografx i Japan, vilket förstås betyder att Castlevania-diggare har något att se fram emot. Övriga spel som utlovas under kommande veckor är NES-spelet Milon’s Secret Castle, NeoGeo-liret Ironclad, och NES-versionen av Lode Runner.

Undertecknad ser fram emot det här, av den enkla anledningen att förra upplagan av Hanabi Festival gav oss underbara Mario’s Picross till Virtual Console – en tidstjuv som heter duga.

En gång i månaden och bara kvalitet alltså! Eller med andra ord: Mer Arkedo Series och mindre Christmas Tree 3D. Det här betyder också att jag skippar det här med betyg. Spelen jag skriver om är värda att testas för att de är bra, intressanta, konstiga (på ett bra sätt), roliga, nyskapande eller annan valfri egenskap som gör att det sticker ut från mängden och skiljer sig från allt skräp som indie-kanalen annars består av.

Med detta sagt: Mars månad – här kommer jag!

Shoot 1UP

Klassiska shoot-em-ups är ju något av en indie-darling på alla möjliga format, det handlar förstås om att det är ett relativt simpelt upplägg som går att kopiera och finputsa och skruva till för att skapa något som känns eget men som samtidigt vilar på en stabil och etablerad grund som alla förstår sig på.

Skaparna av Shoot 1 UP har gjort just detta. Mycket känns igen, ovanifrånperspektivet, vapenuppgraderingarna, poängsamlandet, fiender som glider in från höger och vänster i fina formationer, allt är precis som det ska vara med andra ord. Men för att sticka ut har Shoot 1UPs en specialare i form av att du inte styr ett ensamt skepp utan att du istället har kontroll över en hel liten armada av skepp som du enkelt kan sprida ut över en stor del av skärmen eller samla ihop i en tät formation och på så sätt välja om du vill skjuta brett och fett men med större risk att krocka med både fiender och deras kulor, eller om du vill skjuta smalt och svagt men då enklare kunna undvika allt som kommer i din väg. Det här ger spelet en extra taktisk dimension som visar sig vara ganska svår att få kläm på men som också ger spelet ett djup som det annars skulle ha saknat.

Tre olika svårighetsgrader gör att till och med jag klarar av ett par bossar innan spelets trial-tid är över, spelet är snyggt i alla sin tvådimensionella prakt, starka färger, ganska rolig design och musiken som pumpar ut från din högtalare är klassisk shoot-em-up-techno. Allt sammantaget: Ett riktigt bra spel!

Zatacka 360

Jag inser direkt att det kanske blir fel av mig att skriva om det här spelet då det visar sig att du måste vara minst två spelare (och helst fler!) för att kunna ha kul med Zatacka 360. Eller inte bara för att kunna ha kul, utan för att kunna spela det överhuvudtaget. Zatacka 360 är en modern och riktigt skön masken-klon helt utan AI. Men… det struntar jag i! Spelet har tillräckligt mycket potential för att skrivas om ändå.

Istället för att som i de flesta andra masken-kopiorna där ditt rörelsemönster är begränsat till upp, ner, höger eller vänster så styr du här helt fritt i 360 grader med genialt enkla kontroller. Det går som alltid ut på att lura in motståndaren i hörn och tvinga fram en krock, samtidigt som du ska samla poäng och plocka på dig power-ups som kan få spelets banor att snurra runt, öka din hastighet och en del annat smått och gott.

Om du har en indie-polare i soffan (avundsjuk!) är det här ett måste. Förutom den sköna kontrollen så är spelets grafik i all sin enkelhet väldigt tilltalande.

Heavy Rain fångade mitt intresse redan 2006 när det presenterades som teknikdemot The Casting under spelmässan E3. Då var det den fantastiska grafiken och skådespelarna som gjorde mig nyfiken, men vad var det egentligen frågan om? Ett nytt Dragon’s Lair, alltså ett ”spel” bestående av filmsekvenser där det gäller för spelaren att gissa rätt val för att komma vidare? Till stor del består Heavy Rain av just dessa element, men spelet är mycket djupare än så, tro mig.

Bakgrunden är en mörk historia som utspelar sig på USA:s östkust. Under hösten har flera unga pojkar försvunnit under mystiska omständigheter, alla upphittade dränkta i regnvatten några dagar efter försvinnandet med en mystisk origamifigur i handen. Polisen har panik och har långt ifrån någon misstänkt för de makabra morden.

Som spelare får man följa fyra olika livsöden: arkitekten Ethan, detektiven Scott, FBI-agenten Norman, och fotografen Madison – alla med olika agendor. Handlingen växlar mellan de olika karaktärerna och blir riktigt intressant när deras vägar korsas under spelets gång.

Förutom skådespeleriet så har nog spelmekaniken fått störst uppmärksamhet, som till stora delar sker med en rad sammanhängande knapptryckningar och skakande med handkontrollen i takt med instruktioner som visas – så kallade ”quick time events”. Allt ifrån tråkiga vardagsbestyr, som att raka sig, till att slåss för sitt liv, styrs på det här sättet. Först trodde jag att jag skulle störa mig på dessa moment, men de är omväxlande och fungerar hyfsat bra.

Med L2-knappen kan spelaren läsa karaktärens tankar och känslor, något som ger spelet en extra dimension och bidrar till större medkänsla och sympati. I skarpa situationer blir tankarna suddiga, och det är lätt att man som spelare fattar ”fel” beslut, men egentligen finns det inget rätt eller fel, spelet tar bara en annan vändning om någon av karaktärerna tar ett ”felaktigt” beslut eller rent av dör.

Vad är det då som gör Heavy Rain intressant och skiljer sig från andra spel? För mig handlar det hela om en engagerande berättelse som flirtar friskt med Hollywood och film noir-genren och de moraliska dilemman som man som spelare ställs inför. Hur ska man tänka? Ska man utgå ifrån känsla eller intellektet? Ett exempel på det är när Ethan får välja mellan ett antal vassa föremål för att sedan stympa sig själv, allt för att bevisa hur långt han är beredd att gå för någon han bryr sig om.

Det märks att Quantic Dream har lagt ner energi på spelet. Det tog ett år att endast spela in alla skådespelare och dialoger. Bakgrundsmusiken är så bra komponerad att den knappt märks, men den intensifierar stämningen och fungerar som tempohöjare så att man som spelare lyckas få upp pulsen rejält.

Om jag ska gnälla på något så finns det en del brister i kontrollen när man rör sig omkring i miljöerna, och de fasta kameravinklarna kan generera en och annan svordom för att det är svårt att orientera sig, men i sammanhanget är detta peanuts. Jag tror inte att alla spelare attraheras av Heavy Rain, men vill du ha en stämningsfull upplevelse med många vändningar och fokus på känslor snarare än full frihet så ska du definitivt titta närmare på spelet.

Betyg: 5 av 5

Nu är det förvisso ett aningen missvisande namn, Dungeon Solitaire, för det här har inget med patiens att göra. Istället är det en sorts lättviktig variant av Magic: The Gathering och liknande kortspel, fast utan byggandet av Den Perfekta Leken då. Vet du inte vad det betyder så var du helt enkelt inte med när det begav sig, och har inte hört någon kompis mala på om varför concede or bleed är bättre än blitzande med stora monster.

I Dungeon Solitaire ska vi skydda borgen mot monster. Detta gör vi genom att spela ut hjältar, och när de möter ett monster så slåss de. Högst värde vinner, men bara om man har det i såväl styrka som magi – annars är det lika och då kickar eventuella specialförmågor in. Simpelt, men ändå tillräckligt för att det ska bli lite taktik i spelet. Det är nämligen så att borgen ligger högst upp på en stege av rutor, och monster samt hjältar på samma rad i den här stegen – två på varje så klart – bråkar med varandra. Med specialeffekter som knuffar upp eller ner motståndaren vid oavgjort i strid så visar det sig att Dungeon Solitaire kräver lite mer eftertanke än man först skulle tro. Lägg till kort för vapen och effekter samt bonusar som spelas ut på rutorna innan någon hjälte eller monster är där, och du har ett spel som faktiskt känns lovande.

Problemet kommer dels i presentationen – alla texter och menyer är om inte fula så åtminstone allt annat än vackra – och dels i det faktum att spelet har på tok för få kort. Snart liknar omgångarna varandra, och även om du kan köpa till fler paket med kort (vilket kostar pengar, 7 kr per tema) så känns det som att utbudet är lite för skralt. Det är synd, för i övrigt är Dungeon Solitaire ett välkommet tidsfördriv och har potentialen att bli precis sådär vanebildande som man både fruktar och hoppas.

Betyg: 4 av 5

1. Heavy Rain (PS3)
2. New Super Mario Bros Wii (Wii)
3. Modern Warfare 2 (PC)
4. The Sims 3 Lyx & Design (PC)
5. Modern Warfare 2 (PS3)
6. Napoleon: Total War (PC)
7. New Super Mario Bros (DS)
8. Aliens vs Predator (360)
9. World of Warcraft: Wrath of the Lich King (PC)
10. Modern Warfare 2 (360)
11. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games (Wii)
12. The Sims 3 (PC)
13. Counter-Strike 1: Anthology (PC)
14. Mario Kart Wii (Wii)
15. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games (DS)
16. Wii Sports: Resort (Wii)
17. World of Warcraft (PC)
18. NHL 10 (360)
19. Aliens vs Predator (PS3)
20. NHL 10 (PS3)

PC

1. Modern Warfare 2
2. The Sims 3 Lyx & Design
3. Napoleon: Total War
4. World of Warcraft: Wrath of the Lich King
5. The Sims 3
6. Counter-Strike 1: Anthology
7. World of Warcraft
8. World of Warcraft Battlechest
9. The Sims 3 Destination Världen
10. World of Warcraft: The Burning Crusade

Playstation 2

1. Lego Star Wars 2 The Original Trilogy
2. Lego Indiana Jones the Original Adventures
3. Lego Batman
4. Star Wars Battlefront 2
5. FIFA 10
6. GTA San Andreas
7. Bakugan: Battle Brawlers
8. Eye Toy Play Astro Zoo
9. Star Wars: The Force Unleashed
10. Singstar Abba

Playstation 3

1. Heavy Rain
2. Modern Warfare 2
3. Aliens vs Predator
4. NHL 10
5. FIFA 10
6. Singstar Abba
7. Assassin’s Creed 2
8. Bioshock 2
9. Dante’s Inferno
10. Little Big Planet

Xbox 360

1. Aliens vs Predator
2. Modern Warfare 2
3. NHL 10
4. Mass Effect 2
5. Halo 3: ODST
6. FIFA 10
7. Bioshock 2
8. Lips Number One Hits
9. Vancouver 2010
10. Assassin’s Creed 2

Wii

1. New Super Mario Bros Wii
2. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games
3. Mario Kart Wii
4. Wii Sports: Resort
5. Lego Indiana Jones 2: The Adventure Continues
6. EA Sports Active
7. Just Dance
8. Wii Fit
9. Wii Fit Plus
10. Lego Star Wars 1 & 2 The Complete Saga

Nintendo DS

1. New Super Mario Bros
2. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games
3. Mario Kart DS
4. Lego Star Wars 1 & 2 The Complete Saga
5. Lego Indiana Jones 2: The Adventure Continues
6. Littlest Pet Shop Friends: Beach
7. Littlest Pet Shop Friends: City
8. Mario & Luigi: Bowsers Inside Story
9. The Legend of Zelda: Spirit Tracks
10. Super Mario 64 DS

PSP

1. Little Big Planet
2. Lego Indiana Jones 2: The Adventure Continues
3. FIFA 10
4. Star Wars: Elite Squadron
5. Lego Batman
6. GTA Chinatown Wars
7. Dante’s Inferno
8. Buzz: The Brainbender Quiz
9. Lego Star Wars 2 The Original Trilogy
10. GTA Liberty City Stories

Källa: Dataspelsbranschen/media control GfK
Speltoppen bygger på spelförsäljning inrapporterat från återförsäljare i Sverige och är sammanställd av media control GfK.

Darwinia+ innehållet både Darwinia samt Multiwinia, och kostar 1 200 Microsoft-poäng – ett futtigt pris för en indieklassiker med andra ord.

Jag minns det som igår. Resident Evil tog hela min tillvaro med storm när det någon gång under 90-talets 32-bitiga dagar gjorde succé på Sony PlayStation. Capcom satte inte bara ribban jäkligt högt med sitt innovativa upplägg, utan gav oss även mystik och zombies tillsammans i en välfungerande sörja.

Allt fanns där egentligen, för ett spel ”på den tiden”. Kontrollen var väl det som flest hade problem med, men själv var det aldrig något jag ens reflekterade över i min strävan efter en säker flyktväg från kåken. Stämningen, karaktärerna, alla monster och pusslen. Det var mycket jag gillade. Men var det något jag själv aldrig riktigt förstod, något som var det där svarta fåret i en annars så fin och uniform grupp av vita lamm, så var det hur Capcom så brutalt kunde misslyckas med röstskådespelet och dialogen som hör till.

Idag är jag bara glad över dess uselhet. Det ger spelet än mer charm och man minns det med stor entusiasm när man tänker tillbaka på de ögonblick som idag frambringar ett och annat skratt, eller bara ett enda stort ”WTF?”. Förslagen på värsta dialog är många. Vi har ju bland annat öppningssekvensen som bara den är en enda stor skrattfest.

Men skulle jag börja sortera rinner tiden iväg alldeles för mycket, så det är lika bra att göra processen kort och hoppa direkt på det mest klassiska av alla citat i hela serien. Oförglömligt, underbart och bara så jäkla uselt. Precis vad som gör det så bra, med andra ord.

Jill har gått och blivit inlåst i ett litet rum med tak som sakta åker nedåt för att göra mos av allt där inne, men Barry kommer förbi i sista sekund, sparkar in dörren, räddar henne och kläcker sedan följande:

That was too close! You were almost a Jill Sandwhich!

Men det tar ju givetvis inte stopp där. Stora delar av spelet är fyllt med dråpligheter, och inte alltför sällan är det Barry som briljerar, som när han kallar Jill för ”Master of unlocking”. Det enda tråkiga numera är väl att i princip ingenting i det här spelet kan komma som en överraskning för någon längre.

Att sätta ut apor på strategiska platser, välja uppgraderingar och se till att ha råd med tillräckligt mycket försvar för att klara nästa omgång är roligt och utmanande till en början. Men tyvärr lär man sig att känna igen mönstret allt för snabbt och det blir lätt att komma fram till vilka av de tolv attackerna som behövs. Det finns ett antal olika banor att välja bland men skillnaderna, andra vägar för ballongerna att färdas på och högre kostnader för aporna, räcker inte som variation.

Dessutom kan man inte räkna med att göra snabba ändringar i vapenuppsättningen, särskilt inte under riktigt hektiska ronder. Då blir det nämligen svårt att få kontakt med spelet som ofta hackar rejält när det blir alldeles för mycket – det vill säga totalt kaos – på skärmen.

Efter ett antal banor försvinner behovet av strategiskt tänkande totalt och det enda som kan behövas är att man släpper iväg en ”monkey storm” som löser så gott som alla problem med de ettriga ballongerna på ett kick. När man till slut har råd att fylla hela banan med superapor som är beväpnade till tänderna kan man lägga ifrån sig spelet och vänta på att ronden ska spela klart sig själv.

Betyg: 3 av 5