Halo 5: Guardians och rostig kärlek

Rickard Olsson
Artiklar

Jag minns det fortfarande som om det vore igår. Dagen då jag köpte min första begagnade Xbox av Mr. K, som vi kan kalla honom, utanför en bensinmack, rätt från bilens bagage. Ett ärligt och bra köp dock, även om upplägget säkerligen skvallrar om annat. Skitglad begav jag mig hemåt med den stora svarta klumpen, nästan lika stora kontrollen, och ett rykande färskt exemplar av Halo. Spelet som fullständigt tog mig på sängen.

Jävlar, så bra det var!

Nog var konkurrensen inte särdeles stor på den tiden, framför allt på konsol, men jag kände mig ändå övertygad om att detta var något utöver det vanliga. Hypen höll i sig, och när tvåan släpptes var jag peppad till tusen. Men där tog det sedan stopp. Jag sprang rätt in i väggen. Tröttnade totalt på inte bara spelet, utan serien som sådan.

Jag avslutade aldrig det andra spelet, jag orkade helt enkelt inte. Och brydde mig inte. Sedan den dagen har allting Halo endast utgjort ett luddigt svammel, någonstans ute i intresseperiferin. Men många år senare, nutid, var det dags för Halo 5, och helt plötsligt kände jag mig manad att åter axla rollen som Master Chief i detta framtidsosande kosmos. Det var helt enkelt på sin plats att tända facklan igen efter ett decennium av mörker och frånvaro.

Det säger bara pang, och så hamnar jag mitt uppe i ett frenetiskt laserkrig i någon lila värld. Jag förstår ingenting. Har sett något som kan liknas vid ett intro, men det hjälper inte. Jag känner inte igen någon karaktär, vet inte vad de pratar om, eller vad jag ens ska göra. Reptilhjärnan och muskelminnet tar över, jag plöjer ner allt och alla som kommer i min väg. För låt oss vara ärliga här, det kan ju knappast gå fel i den här typen av spel.

Åtta, nio uppdrag senare har bilden klarnat något. Jag vet numera vad Master Chief och hans tre vänner i det blå teamet gör i jakten på Cortana, och jag vet att iskalle Jameson Locke & Co i Fireteam Osiris i sin tur tagit upp jakten på Master Chief, som trotsat order i sitt sökande efter det lilla hologrammet, som jag minns det. Men bakgrunden, allt som leder upp till händelserna i Halo 5: Guardians, kan jag ingenting om. Det gör att upplevelsen blir lidande, och osammanhängande. Guardians är definitivt ett spel för i första hand erfarna spelare av serien.

Med det sagt så är kampanjen absolut helt okej att uppleva för nytillkomna spelare också. Det blir en resa genom vackra världar av olika slag, med gott om pang-pang runt varje hörn för den som gillar det. Som jag. Men det är här mitt andra problem med Halo 5 uppstår. Såväl fiender som deras vapen känns för mig ointressanta och på gränsen till tama. Människornas egna vapen, som den förträffliga SMG:n, är riktigt roliga att svinga, men gång efter annan tar ammunitionen slut relativt omgående efter varje uppdrags start, vilket medför att man ständigt får förlita sig på att plocka upp efter de besegrade fienderna, och deras vapen är många gånger alldeles för ”mjuka” för min smak. Lite pew-pew här, och lite du-du-du där. Inget RATATATA eller BRAAAABABABABA! Jag har på grund av detta svårare än vad som egentligen är nödvändigt att njuta av spelet fullt ut.

Däremot, vill jag säga med eftertryck, så sitter kontrollen som en smäck. Tajt, responsiv och – som jag sagt många gånger förut – så bra den kan bli på konsol.

Är det någonting jag tar med mig från mig tid med Halo 5, så är det nog något så udda som att jag inte kunde sluta tänka på att det är så här ett nytt Metroid till Wii U hade kunnat se ut. Miljöerna fullkomligen skriker Metroid Prime på ganska många ställen, något som faktiskt fick mig att gilla Halo 5 mer än jag borde.

Halo 5: Guardians är på intet sätt ett dåligt spel, jag satt bara inte på rätt förutsättningar inför testandet, som den återvändare jag var. Potentialen finns dock där, och har du själv en långtgående kärlekshistoria med Halo-serien så ökar chanserna drastiskt att du inte bara gillar spelet mer än mig, utan även tycker att det är riktigt jäkla bra.

Men det är helt upp till dig att avgöra.

Tyvärr fick jag inte så mycket tid som jag hade önskat med multiplayer inför det här testet. Det var lite sisådär med populationen under testperioden, och det var faktiskt bara först dagen innan det här skrevs som jag fick några minuter Warzone under bältet. Det räcker helt enkelt inte för att kunna ge ett ärligt utlåtande, men under den lilla tid jag fick kunde jag inte släppa tanken på att jag upplevt så mycket bättre än det här. Det är lite taskigt läge för Halo 5 att komma så här tätt inpå Star Wars: Battlefront-betan, som imponerade å det grövsta. Men samtidigt är jag övertygad om att inbitna Halo-fans även här får sitt begär tillgodosett ända ut i fingerspetsarna, för även om det inte – kanske – är för mig, så är det Halo.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0