Det finns två sorters människor i den här världen: de som vill resa i grupp och de som vill resa själva. Att resa i grupp innebär att flera delar samma upplevelser och skapar minnen tillsammans, att resa själv innebär att man inte behöver ta hänsyn till någon annan och allting kan gå i ens egen takt.

På det sättet är spel likt resor för mig. De flesta spel vill jag spela själv, en upplevelse som jag inte vill dela med någon annan och som jag vill känna av för mig själv. Men det finns vissa spel som jag föredrar att spela i grupp och då älskar jag helt plötsligt att spela i grupp. Att skrika hysteriskt ikapp med mina vänner är nästan lika roligt som att uppleva själva spelet.

Grannarna skriker när det är sport på TV – jag är grannen som skriker när ammunitionen tar slut mitt i en slutstrid.

Jag trodde att mitt och mina vänners oljud var något extremt. Ingen kan väl vara lika hysterisk som vi brukar vara?
Jo då. Lika hysterisk och ännu lite till är FXGamer när han spelar Alien: Isolation. Aldrig har jag känt igen mig så mycket som i hans genomspelning.