När sista ordet är läst ställer jag mina böcker i bokhyllan där de blir till prydnader som jag dammar av och beundrar någon gång per år. Spel däremot köper jag sällan i fysisk form numera och därför blir spelen inte till bokstöd längre efter att jag har äventyrat klart.

Istället ligger spelen och skvalpar på hårddisken till dess att jag behöver mer utrymme. Varför så många gigabyte som bara tar upp plats? Det är sällan jag läser om böcker och fram tills nyligen var det sällan jag spelade om spel.

Det är något med det filmatiska greppet kombinerat med engagerande karaktärer som gör att jag står ut med att spela om vissa spel, nu senast Uncharted-serien. Nu tänker du säkert att det finns spel som är ännu mer film-aktiga än vad Uncharted, till exempel Heavy Rain. På det svarar jag: långa animerade sekvenser är inte samma sak som filmkänsla. Jag syftar på känslan i en berättelse som passar in i en matiné- eller B-film snarare än stela förutsägbara replikskiften. Berättelsen behöver inte vara djuplodande eller filosofiskt utmanande, då finns det en risk för att bli bajsnödig (jag tittar på dig Bioshock). Berättelsen måste däremot vara sympatisk.

Som grädde på moset: engagerande karaktärer med oneliners som fastnar omedelbart, speciellt riktigt klibbiga oneliners som blir till internskämt efter en genomspelning.

En dålig bok blir inte omläst. Ett tunt spel startas inte om. När en berättelse har krut i sig och lever vidare långt efter att eftertexterna rullat klart, då vet jag att spelet är värt en resa till.