Jag minns hur vi spelade Warhammer Quest, originalet och fortfarande det bästa dungeon crawl-brädspelet som gjorts, i vår spelförening Spawns källarlokal. Spelet var mitt, jag hade varit nere i Warhammer-träsket men inte riktigt fastnat för fältslagen. Däremot gillade jag världen, och allt kringmaterial som Games Workshop arbetade med. Egentligen ville jag nog att deras speltidning White Dwarf (som fortfarande finns, och tydligen har återgått till vad jag minns den som) skulle bli min Sinkadus. Förstår du den referensen så hade du en grym barndom, för att prata lite meme mitt i allt.

Warhammer bet således inte riktigt på mig, men Warhammer Quest var perfekt. Det är spelarna mot reglerna – kort som dras i själva verket – och tillsammans hackar och slår vi oss genom horder av skelett och vättar, med en demon eller två. Dessutom kunde du lätt (nåja) inkludera figurer från Warhammer-universumet, med konverteringsregler. Jag, som hade en liten Dark Elf-armé, men även lite ströfigurer inköpta för att användas till rollspel (den analoga typen), kunde således befolka mina grottor i Warhammer Quest med betydligt fler figurer än vad som medföljde i grundboxen. Eller expansionerna, för den delen, för likt brädspelen i dag – alla spelsorter egentligen – så fanns det mycket att köpa till.

Fantastiskt roligt, allt det där. Det kom nya hjältar, som 200 kronors-paket med figur och några kort, samt som bilagor till White Dwarf. Där hittade jag också nya grottbitar, skattkort och annat. Det var en väldigt rolig tid, vi spelade varje helg, och vi hjälptes alla åt med att utöka spelet. Naturligtvis hjälpte det att Warhammer Quest har en liten rollspelston också. Dina hjältar vidareutvecklas, och vi sprängde förstås in rollspelande där det passade, för de flesta av oss spelade även rollspel. Det blev en bra mix, helt enkelt, en bra tid.

Som tog slut.

Var det inte plugg så var det jobb, men allt kunde vi skylla på att vi blev äldre. Eldsjälar i föreningen flyttade iväg, andra intressen tog över, datorspelen blev bättre. Det finns många saker som kan förklara varför våra Warhammer Quest-sessioner tog slut. Precis som det finns många förklaringar till varför vi, eller jag i alla fall, gled ifrån mina rollspelande vänner, Magic-spelande och andra nörderier som en tonåring gjorde tidigt 90-tal.

Inga av de där förklaringarna håller i dag. Visst, jag bor inte i närheten av mina dåvarande spelvänner, vet faktiskt inte vad de flesta håller på med, men det finns fler av samma mynt i vårt avlånga land. I Stockholm är det till och med relativt enkelt att hitta en grupp som vill spela rollspel, alltid det svåraste att få ihop när jag var tonåring. Likt brädspelen har rollspelen upplevt en renässans, om än inte lika dramatisk. För brädspelen är enorma i dag, produktioner långt bortom redan då påkostade Warhammer Quest. Kolla på innehållslistan till Descent: Journeys in the Dark eller relativt enkla Talisman, eller på vad som gräsrotsfinansieras fram på Kickstarter. Jag var med och backade Conan-brädspelet, och häromveckan kom två rejäla lådor med figurer och kort och häften och spelplaner och fan och hans moster. Abnormt mycket prylar, för under tusenlappen, med riktigt högt produktionsvärde.

Jag har inte ens packat upp spelet.

Descent har mycket gemensamt med Warhammer Quest, men kräver dessvärre en spelledare
Descent har mycket gemensamt med Warhammer Quest, men kräver dessvärre en spelledare

Jag har faktiskt inte ens packat upp den andra utgåvan av Descent heller. Den första, som jag lyckades få tag på med hjälp av en nätbekant på SF-Bokhandeln i Stockholm (det var slutsålt överallt), är ospelad men åtminstone beundrad på ett bord en gång. Jag köpte till och med konverteringskittet, så att allt från första Descent skulle fungera till den andra utgåvan. 300 kronor för att använda något jag ännu inte använt, till ett spel jag inte ens öppnat. Galenskapen är total, för det är inte billiga lådor det där.

Jag började nästan spela nedlagda kortspelsvarianten av Warhammer Quest, utgiven av Fantasy Flight Games, som dessvärre tappat Games Workshop-licensen. Fantasy Flight Games gör fantastiska brädspel, om än ganska regeltunga. Jag äger flera stycken, och har spelat kanske två av dem. Ett av spelen är första brädspelsversionen som bygger på Doom, och det gav mig nästan lite Space Hulk-vibbar, ett annat härligt spel från min barndom.

Så varför spelar jag inga av de här spelen? Jag minns så väl hur roligt det var att nöta världshärskarspel över en hel dag, med mat- och ölpauser lite då och då. Det är inte alls otroligt att Warhammer Quest-känslan kan återupplevas, speciellt inte nu när det finns flera spel som använder en app som spelledare. För däri ligger ett av mina problem med brädspel såväl som rollspel: En spelare måste (nästan) alltid vara spelledare i de flesta mer avancerade spel. Det är han eller hon som spelarna försöker besegra, och även om jag verkligen uppskattade spelledarrollen i mina tonår, så är den inte rolig längre. Den kräver för mycket, jag känner mig inte säker nog, och av någon anledning så är det ofta spelledaren – oavsett spel – som förväntas dra ihop spelgruppen.

Visst är det fånigt?

Warhammer Quest: Silver Tower kommer förhoppningsvis inte bara samla damm
Warhammer Quest: Silver Tower kommer förhoppningsvis inte bara samla damm

För någon månad sedan kom ett nytt Warhammer Quest, med undertiteln Silver Tower. Det ser faktiskt riktigt bra ut, jag tror bestämt att jag ska öppna plånboken och köpa det. Vem vet, kanske är det vad som behövs för att jag ska släppa in brädspelen igen?

Eller så startar jag den utmärkta digitala versionen av Warhammer Quest. Det är också ett alternativ, om än ett lite mer deprimerande sådant.