I somras släpptes Pokémon Go och blev utan tvekan sommarens största fluga. Det fångade intresset hos många som i vanliga fall inte gillade spel. Det fick många som annars bara satt hemma att marschera ut ur huset och ta långa promenader. Faktum var att platser som annars stått öde och obesökta nu plötsligt fylldes av liv då pokestops råkade finnas där.
Det fanns så många positiva sommarberättelser om Pokémon Go, så många mänskliga möten som får en att le. Överviktiga personer som börjat röra på sig, barn som nu ville ta långa promenader istället för att sitta inne och så vidare. Fast det fanns förstås de som inte såg det positiva med spelet, utan istället förlöjligade hela fenomenet. ”Pokémon? Nej, aldrig i helvete att jag startar det. Jag är väl inget barn heller!” I mina flöden på sociala medier såg jag vissa som gjorde en stor poäng med att ta avstånd från Pokémon Go och gick så långt att de valde att förlöjliga det. En del gjorde det för ”det är inte ett riktigt spel”, andra för att det var ”barnsligt” och vissa för att det blev ”coolt” att göra det.
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte förstod dem och att jag aldrig skulle göra något likadant, men i ärlighetens namn var jag likadan som yngre. Jag önskar att jag inte gjort det, men får vara glad att jag kunde nå någon form av visdom. Eller som det svenska punkbandet Coca Carola sjöng: ”Jag bestämde mig tidigt, jag vill inte vara med. Va med i klubben för inbördes beundran, va med i klubben där bäst är allra bäst”.
Att hata på ett spel, eller ännu värre – personen som spelar det, är en oerhört dum handling. Inte nog med att du fyller ditt liv med negativ energi, utan för att du aktivt bidrar för att kritisera en annan persons passion. Jag kunde egentligen bry mig mindre om du aktivt fyller ditt eget liv med negativitet, utan det som stör mig är hur vissa ser det som fullt legitimt att förlöjliga andras spelsmak.
Det finns många spel som jag inte gillar. Jag är helt ointresserad av nästa Call of Duty-spel, jag rullar med ögon då ett Fifa-spel utannonseras och gäspar när Nintendo slår på trumman för att ett nytt Mario-spel är på väg. På så sätt är jag lik de som hatar, men skillnaden, som är ack så viktig, är att jag kan hålla käften. Det tillför mig absolut ingenting att klanka ned på andra spelares preferenser. Världen fungerar inte så att ju mer hat jag sprider, desto mer ”bra” spel får jag. Det enda jag gör är att ge andra dåligt samvete för att spela ett spel jag inte gillar. I värsta fall kan det bli en form av mobbning där en persons spelsmak förlöjligas och ”tystas”.
Jag önskar att vi gamers kunde ha en mer öppen attityd, även i de fall där vi inte förstår varför andra har en passion än oss själva. Även om jag aldrig har spelat World of Warcraft så kan jag förstå passionen som någon känner för spelet eftersom det är exakt det jag känner då jag startar Dragon Age. Jag kan via liknelser av andra spel förstå den glädjen någon annan känner. Varför skulle jag inte vilja att de får uppleva samma underbara känsla som jag får med Dragon Age, även om det råkar att vara ett annat spel? Delad glädje är trots allt dubbel glädje.
Så nästa gång du är på väg att kritisera eller förlöjliga någon annans spelsmak, tänk efter först. Vad vinner du på att vara med i klubben för inbördes beundran?
