Det kan kännas lite fånigt att tala om klassiska plattformsspel till mobiltelefoner, men om några förtjänar utmärkelsen så är det League of Evil-spelen. Appmagasinet bestämde sig för att testa trilogin.


Spelserien League of Evil bjuder på korta och stundtals kniviga plattformsbanor, där du ska ta dig från början till slut, och slå huvudet av en ondskefull forskare. Spelen är alla universal, och erbjuds som paket i samlingen League of Evil Trilogy för 39 kr, eller var för sig förstås.

Android-spelare?

Ettan är det enda av League of Evil-spelen som finns till Android. Gillar du den här typen av spel, men inte spelar på iOS, så finns såväl Random Heroes 3 som Devious Dungeon, från samma utvecklare, på Play Store.

Det första League of Evil-spelet står sig faktiskt hyfsat vid första anblick. Pixelgrafiken är enkel men har åldrats väl, och musiken är helt okej. Det är egentligen bara kontrollen som lämnar en del att önska, vilket svider lite extra eftersom det handlar om precisionshoppande här. Alltför många gånger dör jag i onödan, och det känns som att det är avsaknaden av fysiska knappars fel – ett vanligt klagomål på mobilspelen förr i tiden, men mindre så numera. Det första League of Evil-spelet håller trots detta än idag, men är förstås inte särskilt imponerande. Istället blir det en liten nostalgitripp för de av oss som spelade det när det kom, och kuriosa för resten av er.

Pixelstuket från första spelet får kliva åt sidan i uppföljaren League of Evil 2, som har en mer tecknad stil. Det betyder att när du slår de onda forskarna sönder och samman så är det inte pixelblod som sprider sig över skärmen, utan något betydligt köttigare. Alltid kul, men väl så frustrerande när du själv blir skjuten i småbitar. I grund och botten är det främst framtoningen som skiljer ettan från tvåan, för det är fortfarande plattformsspel med precisionshoppande där du försöker plocka åt dig en attachéväska på vägen till målet. Kontrollen känns dock tajtare i League of Evil 2, vilket gör att eventuella funderingar kring huruvida det här spelet håller är som bortblåsta. Klart spelvärt med andra ord.

Det tredje och sista spelet i trilogin är snarlikt sin föregångare. Agentens kamp mot ligan av ondska tar honom genom fabriker, undan sågtandsklingor, och mycket annat, för att en gång för alla radera hotet mot mänskligheten. Storyn berättas i serietidningsform, och är förstås såväl lövtunn som irrelevant. För League of Evil 3 har allt gemensamt med föregående spel. Den här trilogin titlar handlar om att hoppa och slå sig genom mer eller mindre kluriga banor, så snabbt som möjligt. Det blir mer en jakt på höga poäng, än en egentlig kamp, när konceptet har satt sig. Och till skillnad från hyllade speedrunplattformsspelen i Mikey-serien, så erbjuder League of Evil lite utmaning.


Den här trippeltesten publicerades i Appmagasinet #40. Teckna din prenumeration på Appmagasinet här – det är gratis och det finns alltid minst en speltext i varje nummer.