Livet är underligt

Robert Jonsson
Artiklar

Spelbloggens Maria och Robert fastnade båda för det episodbaserade spelet Life is Strange. Den sista delen släpptes nyligen och nedan finner du deras tankar om spelet, utformade lite som själva dagboken i spelet. Varje episod inleds med Marias tankar, och följs av Roberts tankar efteråt.

Episod 1

Hela första episoden är en gigantisk tutorial med massor av känslor. *Såhär var det definitivt, att gå genom korridorerna och vara den där som finns och ändå inte finns på samma gång. Som Max är jag otroligt vanlig och otroligt ovanlig. Det är mycket som är repetitivt: gå, fota, spola, gå, fota. Nästan lite gimmickaktigt. Men alla känslor väger upp. Här finns de okonstlade banden, manipulativa konversationer och det naturliga avundsjukeblandade hatet mot de som har det alldeles för enkelt i livet.

Först den där mardrömmen, sedan den bisarra händelsen på toaletten. Gud vad glad jag är att den skedde och att jag kunde rädda Chloe. Så många frågor! Varifrån kommer kraften? Varför mig? Hur funkar den? Men det är egentligen inte viktigt. Det är vänskapen och att få lära känna Chloe igen efter alla år. Så lycklig!

Max tillsammans med hennes barndomsvän Chloe.
Max tillsammans med hennes barndomsvän Chloe.

Episod 2

Det är någonting speciellt mellan Chloe och Rachel.Till skillnad från många andra teoretiker online vet jag med säkerhet: Chloe och Rachel är uppenbart mer än vänner. Det svider inuti mig när Max blir svartsjuk. Jag vill egentligen inte hitta Rachel och ändå vill jag göra Chloe glad. Allting kretsar kring att göra Chloe glad, även om hon är en jävla rövhatt. Allt eftersom berättelsen vecklar ut sig framför mig lägger jag mer vikt på att värna om systerskapet oavsett konsekvenser. Till exempel lägger jag skulden på den som gör mest synliga misstag även om jag vet att skulden ligger hos den mest sluge.

Jag mår illa, så förbannat illa. Varför kunde jag inte rädda Kate? Jag försökte hindra henne från att hoppa, men jag var för kaxig. Förlitade mig på min nyfunna kraft, men när hon hoppade fungerade den inte. Allt gick som i slowmotion och jag var oförmögen att ingripa. Allt är så jävla hemskt just nu.

Chloe hamnar i den ena situationen värre än den andra...
Chloe hamnar i den ena situationen värre än den andra…

Episod 3

Först nu känns Maxs krafter som att de kommer till faktisk nytta. Chloe är fortfarande krävande men mindre av en rövhatt. För att bli av med detta ständiga guilttrippande leder Max in mig längre bak i tiden. Det är oundvikligt, tvingande. Jag vill inte ändra på något, men jag måste. Jag vill gå igenom rutan och säga till Max att det egentligen inte spelar någon roll för verkligheten är fucked up och vi är på fel ände. Från och med nu kommer allt att gå åt helvete.

Var är jag? Hur kan jag vara vän med Victoria? Och vad fan har hänt Chloe? Jag menar, en jävla rullstol? 🙁

Jag är fast i en bisarrovärld. Alla dessa äventyr som jag får vara med om. Var ska de egentligen sluta?

Brott blir onekligen lättare att utföra då man kan spola tillbaka tiden.
Brott blir onekligen lättare att utföra då man kan spola tillbaka tiden.

Episod 4

VAD FAN VAD FAN VAD FAN VAD FAN VAD FAN
så mycket som är fel
jag kan inte kontrollera det alls
allt jag kan göra är att ge efter för tårarna
så jävla orättvist att jag sitter i en soffa
kan inte hjälpa dig Max
jävla skithelvete

I en annan tid, i en annan värld, kanske jag hade fått stöd och råd av Kate här, men hennes bortgång är tyvärr permanent för mig. Vissa saker går inte att ändra. Inte blir det bättre av Bisarro-Chloe bad mig ta hennes liv. Mår så illa.

Nu är jag på väg tillbaka till skrotupplaget för att se om mina och riktiga Chloes farhågor stämmer. Efter vad vi såg i ladugården… Nej, jag vågar inte tänka på det. Jag vet inte om jag orkar med ännu ett liv som inte går att rädda. Inte ännu en Kate.

Allt mer bisarra saker händer i Arcadia Bay.
Allt mer bisarra saker händer i Arcadia Bay.

Episod 5

Jag har bara hämnd i sinnet när slutet närmar sig. Hämnden kommer dock aldrig. Det är en lång episods färd mot… ingenting. Av allt som vi har gått igenom så känns exakt allt med det här slutet meningslöst. Tiden räcker inte till och det enda tiden räcker till är en upprepning av saker jag redan vet. En fantastisk upplevelse fick ett löjligt schablonartat avsked. Inuti är jag tom och mer förbannad än när jag började spela episoden. Jag önskar nästan att jag aldrig spelade denna episod. Hämnden var ju så ljuv i mitt huvud.

Var mitt val egoistiskt? Kanske. Chloe vädjade mig att offra henne, men jag kunde inte. Jag förlorade Kate, kunde inte rädda Rachel, såg Victoria dö. I slutänden räddade jag inte någon. Jag var fast i mörkerrumsmardrömmen i vad som verkade vara en evighet. Jag fick en glimt av en lycklig framtid, men givetvis förstördes den då jag insåg att ett sådant liv krävde Chloes liv. Orkar inte det.

Förlåt mig! Arcadia Bay må ha gått under, men jag har åtminstone Chloe kvar. Jag räddade i alla fall henne. Behövde rädda någon. Min älskade, fantastiska Chloe. Livet må vara underligt, men utan Chloe är det meningslöst. Jag älskar dig, Chloe!

Fotografier har en särskild funktion i spelet, något som Max kan utnyttja för att rädda sig själv från en säker död.
Fotografier har en särskild funktion i spelet, något som Max kan utnyttja för att rädda sig själv från en säker död.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0