Då och då dyker det upp något som totalt förändrar ens livstil. Saker som internet och mobiltelefoner. För fasiken, till och med en egen VHS-spelare på barndomsrummet var ju världens grej. Åtminstone på tiden då det begav sig.

Vad nästa stora grej blir återstår så klart att se, men det som relativt nyligen vänt livet upp och ned för undertecknad är Twitch.tv, sajten där människor över hela världen direktsänder sitt spelande. Nu har det förvisso gått några år, då det var ett tag sedan jag först fastnade för e-sport i och med StarCraft II och den proffsspelande eliten borta i Sydkorea. Det höll ganska länge, men sedan gick jag över till att i princip uteslutande följa turneringar och ligamatcher i Counter-Strike: Global Offensive, med inslag av speedrunning och Hearthstone när det är tillräckligt intressanta händelser på gång. Det har gått så långt att jag inte sällan planerar min vardag utefter när matcherna sänds.

Men spel är inte allt som huserar på Twitch, för någonstans i mängden, ganska långt ner på listan över mest sedda “spel”, hittar vi något fantastiskt roligt. Social eating. Yesbox! Folk som strömmar live när de sitter och äter eller sysslar med annat i matväg. I skrivande stund följer jag två Pokémon-jagande herrar som nyss varit på restaurang i Taiwan, och byter jag kanal så står det en kvinna i ett kök och tillagar en fisk- och tofusoppa efter recept samtidigt som hon för en monolog kring det som ska göras, för tittarnas skull.

Social eating är egentligen ingen sprängande nyhet, men samtidigt knappast något som fått den globala och vedertagna spridning fenomenet förtjänar. Jag är hänförd, nästan förtrollad. Det är hjärndött på så många plan, men jag har svårt att stänga av, även om jag bara stirrat rätt ner i en kastrull Penne Arrabbiata i flera minuter.

Funderar jag på saken, varför jag finner denna ogrundade dragningskraft till matströmmarna så intressant, så vet jag inte om jag blir så mycket klokare. Kanske är det den sociala aspekten i det hela som gör det så gemytligt, eller kanske att det snarare handlar om att jag själv inte är någon mästerkock, och kan slappna av på ett helt annat sätt när någon annan lagar mat? Oklart, men det spelar i slutändan ingen större roll eftersom resultatet är detsamma: En ibland välbehövlig paus från 100% spel.

Ja, åtminstone frånsett den gången då en något udda karaktär i vargtröja höll på att jäsa över av mättnad i sin sändning, och klämmer ur sig “I’m so high on life right now” (även om man lätt kan misstänka något annat) samtidigt som han i sitt upphöjda och lagom bortkomna tillstånd startar Hearthstone.

Men okej, social eating är inget nytt Counter-Strike. Det är inget som jag lägger om schemat för och det är troligtvis heller inget jag kommer att sörja om det av någon outgrundlig anledning försvann helt och hållet. Men det är här nu, och jag följer det med troligtvis orimligt höga förväntningar. För mat… ja, mat är fan riktigt jäkla najs!