Nintendo släppte en ny stationär konsol förra veckan. Det känns inte riktigt som det. Det beror kanske på att konsollanseringen nästan har överskuggats av konsolens största titel, The Legend of Zelda: Breath of the Wild, som har ett av de högsta snittbetygen genom tiderna på Metacritic. Vi är så upptagna av att prata om nya Zelda att konsolen som det spelas på nästan glöms bort i hastigheten.

Men Switch är en ny Nintendo-konsol, och därigenom det senaste kapitlet i en berättelse som började med att Famicom släpptes i Japan den 15 juli 1983. Lanseringen av en ny Nintendo-konsol lockar alltid fram min nostalgiska ådra, och jag dragit mig till minnes ögonblick tillsammans med deras tidigare stationära konsoler gång på gång under den senaste veckan. Jag har samlat de starkaste av dem, ett minne per konsol, nedan.

NES

Nintendo Entertainment System är min förlorade Nintendo-konsol. Det är den enda företagets stationära konsoler som jag inte spelade när den fortfarande fanns på marknaden. Jag är född 1991, så när jag väl hade byggt upp motorikfunktionerna som krävs för att spela tv-spel så hade NES redan ersatts av SNES i butikerna. Min två år äldre bror började med tv-spel lite tidigare än jag, men hans första konsol var ett SEGA Master System. Jag har aldrig förlåtit honom.

Mina erfarenheter av NES kommer istället från samlingar släppta till senare konsoler: Deluxe-versioner på Game Boy Color, Virtual Console-släpp till Wii och Wii U och samlingar till SNES. När jag var ungefär sex år gammal köpte våra grannar SNES-paketet med Super Mario All-Stars, som innehåller Super Mario Bros., Super Mario Bros. 2 och Super Mario Bros. 3. När man var sex år brydde man sig inte om vilken konsol ett spel släpptes till från början – särskilt inte när det spelet är Super Mario Bros. 3.

SNES

Jag kommer alltid att koppla Super Nintendo till de sena kvällarna hos våra grannar. Vi satt vid TV:n i hallen på övervåningen och turades om att spela The Legend of Zelda: A Link to the Past, Super Mario World, Aladdin och Donald in Maui Mallard, och tävlade med varandra om och om igen i Mario Kart. Jag stiftade bekantskap med många av de bästa spelen genom tiderna på grannarnas 27-tums CRT-TV, och om det inte hade varit för deras rika utbud av SNES-kasseter så hade jag nog inte blivit en så inbiten spelnörd i så tidig ålder.

Nintendo 64

Vi firade julen 1997 hos våra kusiner. Det var den enda julen vi firade i det huset innan kusinerna flyttade därifrån, och det bidrar nog till att jag minns den så tydligt. Men mitt tydliga minne av den julaftonen har nog mer att göra med det stora paketet som låg undangömt längst in bakom granen. Det var var adresserat till både mig och min storebror. Inuti låg ett Nintendo 64 med Super Mario 64, Mario Kart 64 och en extra handkontroll. Våra föräldrar måste ha tröttnat på att vi spenderade så många kvällar hos grannarna.

Det tog mig och min storebror ganska precis en vecka att hitta tillräckligt många stjärnor i Peachs slott för att öppna dörren till den sista bosstriden med Bowser. Någon timme innan tolvslaget på nyårsaftonen mellan 1997 och 1998 – sent för en sex- och en åttaåring – kastade min brorsa Bowser mot bomberna på sidan av bossbanan en sista gång, och befriade Peach från glasmålningen ovanför slottets ingång. Den konsolen var den första jag kunde kalla min egen (åtminstone delvis), och jag har många fina minnen av den – från när jag drog svärdet ur stenen i The Legend of Zelda: Ocarina of Time, till timmarna av lokal multiplayer i GoldenEye. Men inget av mina spelminnen, oavsett konsol, slår den nyårsaftonen.

GameCube

Xbox, PlayStation 2 och GameCube släpptes under en period i mitt liv då datorspel hade börjat ta en allt större plats, och när GameCube lanserades i maj 2002 var jag för upptagen med att spela Age of Empires II, Grand Theft Auto III, Diablo II och Warcraft 3 för att lägga märke till Nintendos senaste konsol. När jag så småningom köpte ett GameCube så betalade jag bara 400 kronor för det, så det måste ha varit många år senare. Jag minns också att jag fortfarande hade en CRT-TV på mitt rum, vilket betyder att året förmodligen var 2007 eller 2008.

Mitt ljusgråa GameCube kom med fyra saker: strömkabel, minneskort, en handkontroll, och ett spel. Det spelet var Resident Evil 4. Om man bara ska köpa ett spel till ett GameCube så kan man lyckas sämre. Jag minns hur jag satt framåtlutad vid min lilla CRT-apparat med nerverna på högspänn och försökte navigera Ashley genom Salazars slott med bara en ficklampa till hjälp. Jag har spelat Resident Evil 4 på fyra konsoler sedan dess. GameCube-versionen är varken den snyggaste (Xbox One) eller mest lättstyrda (Wii), men det var den första jag spelade och därför den jag minns varmast.

Wii

Någon julafton mellan 2008 och 2010 – jag är osäker på vilken – låg ytterligare en spelkonsol under granen. Den här gången var det dock inte mitt eller min storebrors namn på paketet, utan min lillasysters. Inuti låg ett Nintendo Wii med det viktigaste spelet som släpptes till konsolen – det som följde med i kartongen. Jag kan inte delta i en ”det bästa spelet genom tiderna”-konversation utan att säga Super Mario Galaxy åtminstone tre gånger, men Super Mario Galaxy hade varit ett enastående spel oavsett vilken konsol det släpptes till. Wii Sports hade inte fungerat utan Nintendo Wii:s kontrollsystem, och Nintendo Wii hade aldrig blivit den dundersuccé konsolen blev om Wii Sports inte följde med i förpackningen.

Det första vi syskon gjorde när vi kom hem den julaftonskvällen var att koppla in min lillasysters Wii i TV-apparaten och stoppa in Wii Sports-skivan i DVD-läsaren. Jag och min storebror måste ha fått egna julklappar den julen också, men den julaftonskvällen låg de bortglömda på våra rum. Jag, min lillasyster och min storebror spelade tennis och bowling i Wii Sports långt in på natten. Min lillasysters Wii (och mitt egna, som kom lite senare) samlade mest damm i tv-bänken under åren som följde, men den första kvällen med Wii Sports är ett av mina tydligaste minnen av Nintendos konsoler.

Wii U

Jag skaffade ett Wii U för bara drygt ett år sedan, när konsolen redan hade funnits bara på marknaden i nästan tre år. Jag har spelat majoriteten av de stora spelen som har släppts till den – Mario Kart 8, Super Mario 3D World, Super Mario Maker, Super Smash Bros., Yoshi’s Woolly World, med flera. Trots det kan jag inte komma på ett riktigt minnesvärt ögonblick från min och konsolens tid tillsammans. Jag har haft många upplevelser som jag minns med värme, från att skapa banor i Super Mario Maker till att spela lokal multiplayer i Mario Kart 8, men inget som jag skulle placera på samma nivå som de jag har listat för konsolens föregångare.

Till viss del kanske det ligger i sakens natur – det är svårt att känna nostalgi för något som fortfarande är så nära i tiden. Men kommer jag att se tillbaka på några av mina upplevelser med Wii U med värme om ett par år? Har Super Mario Maker, Super Mario 3D World eller Mario Kart 8 lämnat avtryck som kommer att finnas kvar med mig när Wii U har lämnat butikshyllorna och tagit sin plats i historieböckerna? Det känns inte så.

Switch

Det är omöjligt att bedöma Nintendo Switchs framtida prospekt efter konsolens första dagar på marknaden. Varje Nintendo-konsollansering på den här sidan av millenniumskiftet har resulterat i tömda butikshyllor och skyhöga Ebay-priser. Det kommer att dröja länge innan vi kan säga med någon grad av säkerhet huruvida Switch kommer att lyckas där Wii U misslyckades.

Men det lilla jag har sett av konsolen så här långt gör mig hoppfull. Hårdvaran känns påkostad och välkonstruerad. På den fronten är Switch för Wii U vad Nintendo DS Lite var för original-DS:et: nätt, bekväm, smart upplagd. Det långsamma operativsystemet i Wii U var en av konsolens största akilleshälar, och även där verkar Nintendo tagit lärdom. Gränssnittet på Switch är tydligt, enkelt och snabbt att navigera.

Om man bara tittar på Nintendo Switch som en enhet – hårdvara och mjukvara – så verkar den bättre än något Nintendo har gjort på väldigt länge. Men Nintendo Switch är en spelkonsol, och i slutändan är det spelen som avgör konsolens öde. Under konsolens första år släpps fyra tunga titlar i Nintendos största serier: Zelda, Mario Kart, Splatoon (ny i sällskapet) och Super Mario. Men det återstår att se om Nintendo kan fortsätta att hålla den nivån under år två och tre. Om inte så är frågan huruvida andra utgivare kommer att våga satsa på konsolen efter att de blev brända av Wii U.

Efter att jag har skrivit den här texten så kommer jag att lägga upp en säljes-annons för mitt Wii U. Pengarna från försäljningen kommer att gå till Nintendo Switch-budgeten. Jag har haft trevliga stunder tillsammans med mitt Wii U, men jag hoppas att Switch kommer att ge mig minnen som kan stå tillsammans med dem som jag har av Nintendos tidigare konsoler – av SNES, Nintendo 64 och Nintendo Wii.

Det är en hög ribba som Nintendo har lagt för sig själva.