Vi var tonåringar och tyckte att rollspel var förbaskat roligt. Inte de japanska varianterna som Tobias Bjarneby & Co. skulle hylla så stort i Super Power, eller för den delen inte dator-rollspelen heller – Planescape Torment skulle äntra mitt liv först på senare år. Nej, det här var riktiga rollspel, originalet med tärningar och samberättande runt ett bord. Är det grekiska för dig så skrev Axel Widén om det för inte så hemskt länge sedan.

Fast den här gången satt vi inte runt ett bord.

Jag var spelledare (personen som leder spelet, vilket namnet så tydligt antyder) och av någon anledning så hade jag fått för mig att förbereda lite extra. Med lite extra menar jag egentligen förbaskat mycket. Jag tror att jag hade läst en artikel i något pretentiöst fansin men jag vet inte riktigt vad som föranlädde detta brott mot vår gängse spelmodell runt bordet.

Äventyret jag hade förberett var kort och koncist, tre scener egentligen. Jag hade större planer men det föll pladask på att det var för mycket att förbereda. Och så kände jag mig lite fånig också, aldrig en bra sak för en tonåring. Vi hade spelat Kult tidigare och jag använde det regelsystemet för min thrillerberättelse. Någon var mördad, någon var försvunnen, något annat hände. Det var nog något ockult där någonstans också. Jag minns faktiskt inte vad själva storyn var, troligen inte något speciellt. Däremot tror jag nog att mina medspelare minns scenerna.

Kult: Döden är bara början

Vi började på mordscenen, men vi spelade inte hemma hos mig. Istället hade jag förberett en lagerlokal som inte användes, mörk och skitig. Jag hade stänkt karamellfärg och annat för att ge sken av blodsplatter, och det enda ljus vi hade var min medvetet svaga ficklampa. Musik spelades från mörkret, tyst och oroväckande. Filmsoundtrack är bra för rollspel med ska ni veta.

En ledtråd ledde spelarna vidare, längre in i lokalen, vilket förstås inte var omgivningen som äventyret utspelade sig i, men i mörkret spelade det mindre roll. Efter lite mellanspel kom de till scen nummer två, en toalett.

Tre hinkar, en per spelare, innehållandes illaluktande geggiga saker som skulle föreställe, ja, vad som nu kan tänkas finnas i en toalettstol där det är rejält stopp, och avloppet var nog rätt kört det med.. Ledtråden fanns i en av dem. Det tog emot, men de kom överens om att stoppa ner händerna samtidigt. Bra det, för annars hade ju någon kommit undan. Antagligen var det därför de tog det beslutet.

Förvåningen var stor när de tog upp pistolen.

Nu var det ju inte en riktig pistol utan en trasig luftpistol, men inte av den där lätta sorten. Nej, den kändes tung och kall och kladdig. Mina spelare hade funnit mordvapnet. Stämningen var tryckt, minst sagt. Det förekom kvävt nervöst fnitter. Jag lovar, det var inte jag.

I Silent Hill gömmer sig saker i toaletterna ibland

Tyvärr var den tredje och sista scenen inget speciellt. Ren skrämselteknik, ren hoppa fram och skrik BUH! för ett billigt adrenalintillskott. Ett missat tillfälle för något bättre, men det tänkte jag inte så mycket på då. Det gjorde nog inte mina medspelare heller.

Äventyret avslutades runt ett bord längst inne i lokalen, med levande ljus och ryslig musik på lite högre volym, med tärningar och en slutstrid. Det kan inte ha tagit mer än två timmar, allt som allt.

Det var nog inte så bra när jag tänker efter, men det var annorlunda. Jag tror att det här, jämte mina första stapplande steg i Drakar och Demoner som sjuåring, hemma hos grannen, är mitt främsta rollspelsminne. Synd bara att jag minns så lite av själva rollspelsbitarna.