För ett par veckor sedan var jag på Internetdagarna i Stockholm för en heldag av föreläsningar, paneldiskussioner och mingel med likasinnade. De övriga aktiviteterna överskuggades dock av ett litet bås i hörnet av den stora mässhallen. Båset hade en knallblå plastmatta, ett litet runt bord med en stationär dator vars utseende praktiskt taget skrek prestanda och en HTC Vive-enhet, komplett med tillbehör.
När det blev fikapaus slängde jag och två av mina arbetskamrater – Spelbloggens gamla Skrivbordsonsdag-general Alexander Danling råkar vara en av dem – i oss en varsin macka med kaffe och skyndade oss iväg till båset innan kön blev för lång. Vi kom lindrigt undan. Vi fick vänta in två personer innan det blev vår tur och min andra kollega, Marco, kunde dra på sig VR-glasögonen.
https://www.youtube.com/watch?v=EfaHh5ML4_4
Marco spelade Longbow-demot, i vilket spelaren försvarar sitt slott från en invaderande hord av stickfigurer med en långbåge. När det blev Alex tur så spelade han samma demo. Jag förstod från deras reaktioner att bildskärmen som vi åskådare följde spelsessionen genom inte lyckades förmedla för hur det kändes att ha VR-enheten på sig. Alex tog ett par steg fram till tornets kant, tittade ner i borggården, utbrast ”Jäklar” och tog snabbt ett par steg tillbaka, till förtjusta fniss från publiken. Det påminde mig om hur en duktig hypnotisör kan övertyga en assistent från publiken att assistenten i själva verket är en världsberömd balettdansös som ska framträda för åskådarna. Alex var inne i sin egen värld, bara halvt medveten om halvmånen av åskådare som tittade på honom när han gick fram och tillbaka över mattan och mimade en bågskytt.
Efter en stund hade de invaderande horderna lyckats demolera även Alex borgport, vilket innebar att det var min tur att dra på mig HTC Vive-enheten. Jag befann mig plötsligt i spillrorna av Alex borggård. Någonstans på andra sidan av den verklighet som jag hade hoppat in i frågade båsets instruktör om jag ville spela samma demo som Marco och Alex, eller om jag ville pröva något annat.
”Vi har en bergstopp som du kan promenera runt på, en berg- och dalbana, en förstapersonsskjutare med zombies…” Jag avbröt honom mitt i meningen. ”Zombies.” Instruktören avslutade The Lab, Valves samling av VR-minispel som långbågedemot är en del av, och startade The Brookhaven Experiment. Skärmarna inne i VR-enheten gick från Pixar-inspirerade borggårdar i pastellfärger till en färgskala i svart och mörkrött som genast förde tankarna till Silent Hill och Resident Evil.
Instruktören klickade sig igenom några menyer till, och plötsligt befann jag mig i spelvärlden. Det var mitt i natten. Framför mig hade jag en mörk flod, till höger spillrorna av en motorväg och bakom mig en tunnel vars ände låg höljd i skuggor. Jag snurrade runt på mattan och tog in scenen. Jag stirrade ned på mina fötter och upp i himlen, som om jag spelade Quake för första gången och var som bortblåst av att jag kunde vrida kameran vertikalt.
I mina händer höll jag HTC Vive-handkontrollerna, men det jag såg i spelet var en ficklampa i min vänstra hand och en pistol i min högra. Jag vred på min hand, och pistolen i spelet vreds med den. Jag sträckte ut armen framför mig och vinklade handen så att pistolens främre och bakre kikarsikten låg i en rät linje. Jag tror inte att jag andades under hela tiden det här pågick. Det kändes som att jag höll en riktig pistol i handen.
Sedan såg jag en rörelse nere vid strandkanten. Jag höjde reflexmässigt ficklampan i min vänstra hand och tände den. Ljusstrålen föll på en naken, ljusrosa varelse lite högre än jag själv som snubblade fram mot höjden som jag stod på, ett par steg åt gången. Den såg ut som en avmagrad version av en Hell Knight från Doom 3. ”Sikta mot huvudet”, sa instruktören, som om orden behövde uttalas. Hundratals timmar av Left 4 Dead, Fallout, Resident Evil och Dead Rising hade förberett mig för det här ögonblicket. Jag höjde min högra hand, rätade upp pistolens främre kikarsikte med det bakre och höll in avtryckaren. Igen, och igen. Ett par skott träffade, men varelsen föll inte. Ett klickande ljud informerade mig om att magasinet var tomt.
Någonstans på andra sidan hörde jag instruktören säga åt mig att hålla in en knapp på sidan av handkontrollen för att ladda om. Jag höll in knappen, och mina händer i spelet började ta fram ett nytt magasin och ladda om pistolen. Det gick plågsamt långsamt, och innan pistolen var redo att avfyras var varelsen över mig. Den höjde händerna för att slå, jag tog flera steg bakåt samtidigt som jag avfyrade pistolen och hoppade till när jag kände händer – riktiga händer – i ryggen. Instruktören ledde mig vänligt men bestämt tillbaka in i mitten av mattan, och bort från bordet som jag nästan hade backat in i.
https://www.youtube.com/watch?v=sK6l8FUwTfo
Samtidigt som jag stod vid en mörklagd flodbädd och försökte hålla stånd mot anstormningen av zombier med en ficklampa och en Beretta 1911 pågick Internetdagarna runt omkring mig. Hundratals människor promenerade mellan stånden, åt av sina mackor, utbytte artigheter med gamla vänner och visitkort med nya bekantskaper. Jag var helt omedveten om dem. Det enda som existerade för mig i det ögonblicket var min pistol, min ficklampa och zombierna som snabbt ökade i antal. Till slut blev dem för många. Zombier omgav mig på alla sidor. Jag dog, och instruktören frågade mig om jag ville pröva igen. Han behövde inte fråga två gånger.
Min andra spelomgång varade något längre. Spridningen med hagelbössan som jag köpte i pausen visade sig kompensera väl för min brist på träffsäkerhet, men det dröjde ändå inte länge innan min spelkaraktär åter låg i en blodpöl på marken. Jag tog av mig HTC Vive-enheten, och blev plötsligt väldigt medveten om den stora skaran människor som hade samlats för att titta på skådespelet.
Jag kände mig helt borta när jag promenerade bort från mattan, som om jag precis hade vaknat upp ur en djup sömn. Internetdagarna var en trevlig konferens, med intressanta föreläsningar och bra människor. Men den upplevelse som har stannat med mig mer än något annat på mässan var de fem minuter jag spenderade med en ficklampa i min vänstra hand, en pistol i min högra och en zombie i kikarsiktet. Det var min första erfarenhet av virtuell verklighet, och jag är såld.
