Börja med att ta rubriken med en nypa salt, eller egenvald annan krydda. Dock går det inte att komma ifrån att det ibland finns en vedertagen, mer objektiv syn på vissa spel. Spel som man gör bäst i att inte ifrågasätta vid vissa spelifierade vattenhål på nätet. Jag nämner inget ställe vid namn, men vi kan kalla det NeoGaf tills vidare.
Här råder en given konsensus som säger att en del spel helt enkelt är gudomliga, eller åtminstone på den nivån. Är du av annan åsikt gör du oftast bäst i att hålla den för dig själv, eller ha en eld- och flamsäker sköld redo. Ingen går säker när den prepubertala internetmaffian får upp spåret efter avvikare. Ja, jag överdriver, men inte med mycket.
Nåja! Jag tänkte i alla fall ta tillfället i akt att dela med mig lite av mina egna åsikter som kanske inte alltid faller in i ledet med rådande övertygelse hos majoriteten, men som med alla andra känslor människan kan frammana så är det ju inget man riktigt kan styra över.
Super Mario Galaxy 1 & 2. Ett par titlar av ytterst uppburen karaktär, som inte sällan sägs vara i paritet med Super Mario 64, om inte bättre. Jag gillar faktiskt just Super Mario 64, men kanske att nostalgin spelar en större roll än vad jag vill tro här. Däremot fann/finner jag Galaxy-spelen undermåliga. Putsade produktioner? Absolut. Men någon sann spelglädje infinner sig aldrig, något som jag gärna skyller på kontrollen och den stundtals vedervärdiga karaktärsdesignen. Jag har försökt, med båda spelen, men slutar alltid att spela efter någon timme. Nu är de förpassade till andra sidan, för gott.
The Legend of Zelda: A Link Between Worlds är ett annat väldigt omtyckt spel. Det ska vara miraklet A Link to the Past i modern tappning, typ. Jag spelade själv aldrig A Link to the Past, men drogs till det förenklade konceptet med fågelvy och klassisk spelmekanik. Att det sedan var Zelda gjorde inte saken sämre, för jag är ett stort fan av originalet samt Ocarina of Time. Jag gav A Link Between Worlds ett helt gäng timmar, samtidigt som jag försökte intala mig själv om att det var bra. Och kul. Men i slutändan tvingades jag inse det faktum att spelet var skittråkigt. En medioker värld helt utan charm blandas med ointressant story och tradiga grottor. Nu ligger det i lådan och startas förmodligen aldrig mer igen.
Minecraft, hört talas om det? Markus ”Notch” Perssons dundersuccé som fortfarande ser ut att sälja regnskogsvolymer dagligen. Jag har försökt flera gånger. Startat om och startat om, tagit mig en bit, startat om. Alltid med betydande pauser emellan eftersom jag tröttnar. En överväldigande och ständig hype gör ju att man måste tycka om det här, och spela det. Eller? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Jag orkar i längden inte med det alltför fria upplägget, där jag kan göra vad som helst. Det saknar mening för mig, och att timme in och timme ut stå och hacka på olikfärgade block är något jag har svårt att klassa som underhållning.
Det finns gott om andra exempel, som framstående onlinerollspel i World of Warcraft-anda, eller våldsamma öppna värld-spel likt Grand Theft Auto. Inte heller här känner jag mig som hemma, och ser mig oftast ganska snabbt om efter något annat när konceptet blir för ospecifierat och spretigt.
Nej! Det betyder inte att ovanstående spel är direkt dåliga, för jag kan definitivt se att de inom vissa områden besitter ett hyggligt till grymt produktionsvärde för den givna målgruppen. De passar bara inte mig, och det är inget jag vill eller kan göra något åt.
Vilket, konstigt nog, en del ”gamers” kan ha problem med.
