castlevaniaCastlevania släpptes i Sverige lagom till julhandeln 1988, och vilken lycka det måste ha varit att hitta spelet under granen som barn. Själv ägde jag inte spelet när det begav sig utan fick gå över till en kompis när suget att piska fiender blev för stort.

Storyn går kort och gott ut på att förgöra greve Dracula som vaknar till liv vart hundrade år, och passande nog är det hundra år sedan sist. Beväpnad med en piska står Simon Belmont utanför slottet, redo för uppgiften.

Men vägen till Dracula är ingen dans på rosor. Först måste Simon vända uppochner på grevens slott och piska skiten ur allt från zombier till fladdermöss och mumier.

Förutom spelets ikoniska piska stöter Simon på välbehövliga extravapen som är ett måste för att avancera genom slottet. Arsenalen består av alltifrån flygande yxor till vigvatten. Alla som spelet Castlevania har säkert sin favorit. Själv gillar jag att vara utrustad med vigvattnet när det hettar till.

Draculas slott innehåller till 99% av fiender, resten består av dödsmaskiner och annat djävulskap. Men genom att piska på rätt stenar så kan man springa på gömda föremål som skatter och kött. Kött är bäst eftersom det återställer förlorat liv. Hundraårigt kött är alltså vägen till evigt liv?

Castlevania är ett svårt spel och det gäller att hålla tungan rätt i mun och läsa av fiendernas rörelsemönster systematiskt för att inte dö. Spelet bestraffar nämligen oförsiktiga spelare. Då blir man av med sitt extravapen och får en piska som mer liknar ett mesigt snöre utan räckvidd. Så om man dör vid fel tillfälle är det lika bra att tycka på reset-knappen. Trots att spelet har oändlig med continues så är det i princip omöjligt att avancera.

Visuellt är Castlevania inte konsolens vackraste spel, men spelet har däremot en egen stil och det kommer man långt med i min bok. Annat är det däremot med ljudet som håller toppklass. Det är i princip omöjlig att inte nynna med.

Trots att spelet är lite yxigt och opolerat på sina ställen så la Konami grunden med Castlevania för en spelserie som är en av mina absoluta favoriter.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.