KIRBY
Kirby’s Adventure är det andra spelet där fågeln Kirby (ja, han ska tydligen vara en fågel) förekommer. NES-debuten blev en viktig milstolpe för spelseriens utveckling då det var i detta spel som Kirby fick sina två främsta kännetecken, dels den tuggummirosa färgen och dels förmågan att kopiera fienders attacker genom att suga i sig dom. Själv har jag svårt att bestämma mig för vilken attack som är bäst. Men roligast är utan tvekan karaoke-micken som dödar alla fiender på skärmen med Kirbys skönsång(?). Förutom uppsjöar av attacker kan Kirby utforska banorna genom att suga i sig luft för att sedan flyga fritt likt p-vingen i Super Mario Bros. 3.

Handlingen är inget som engagerar utan är mer ett plikttroget alibi för att få göra ett plattformsspel. Hur som helst, drömmarnas källa har sinat och invånarna har därmed fått problem med skönhetssömnen, och nu är det upp till Kirby att ställa allt till rätta.

Resan går genom sju värdar med en handfull banor i varje, och i varje värld väntar en traditionsenlig slutfiende. Banorna är varierade och alla slutfiender känns unika men klaras lätt utan större problem. Förutom de ordinarie banorna så är världarna kryddade med små minispel med alltifrån kloförsedda automater där man kan ha tur att fånga mjukis-Kirbys, till nervkittlande pistoldueller med spelets bossar.

När jag spelar Kirby’s Adventure slås jag inte bara av den sockersöta grafiken som får det att ila i mina tänder, utan imponeras även av utvecklarna Hal som lyckats kräma ur så mycket från en processor på endast 1,66 MHz. Det är framför allt den fejkade 3D-effekten på ett roterande torn som får mig att tappa hakan.

Rent upplevelsemässigt så håller sig Kirby’s Adventure väl även idag och är minst lika kul som när det släpptes 1992. Den enda gnället som jag kan komma på är att spelet är en smula för långt, men det är ju lyxproblem. Speciellt när kassetten har sparfunktion.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.