Under mina år som spelare har jag stött på ett antal spel med ekonomisk backning från skräpmatsindustrin, som till exempel: Cool Spot (7 Up), Yo! Noid (Domino’s Pizza) och Kalas Puffs Expressen (OTA). Kungen (eller clownen) av dem alla måste ändå vara McDonaldland (M.C. Kids i USA) som helt oblygt har företagets namn i titeln.

På startskärmen ges spelaren valet att spela antingen som en svart eller vit pojke. Något som gör mig glad då mångfald i spel är lika ovanligt 2012 som det var 1993. Även om jag å ena sidan tycker att det är föredömligt så genomskådar jag etnicitetsbluffen, poff! Allt handlar i slutändan nog bara om att kränga några fler burgare till en bredare målgrupp. Och var är brudarna föresten?

Handlingen är som i de flesta Nes-spel simpel: Fixa tillbaka Ronald McDonalds magiska väska som stulits av skurken Hamburglar. Jakten efter väskan går genom färgglada McDonalds-världar fyllda med klurigheter. Saker och ting beter sig inte riktigt som man är van vid från plattformsspel från den här tiden. Ny mekanik introduceras på nästan på varje bana, något som gör första genomspelningen till en wow-upplevelse. Som när jag insåg att min protagonist kan gå upp och ned på taket eller krama snöbollar vid snöhögar.

Grafiken är inte någon plusmeny om man säger så utan lämnar mycket övrigt att önska. Jag gissar att förklaringen till de mediokra pixlarna kanske beror på att spelet även släpptes till Commodore 64 och Dos. Men varför ska jag behöva lida för det? Utvecklararna har till och med lyckats med konststycket att ha fel gul färg på de ikoniska bågarna, något som känns helt absurdt om man försöker banka in ett varumärke till små barn. Bakgrundmusiken är däremot riktigt bra och härligt ”funky”.

Trots vissa brister så säger jag ”I’m loving it”. Men spelet gör mig varken sugen på burgare eller gör att jag tycker clowner är mindre läskiga.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.