megamanJag har en hatkärlek till Mega Man som sträcker sig tillbaka till barndomen. Allt grundrar sig i spelets svårighetsgrad. Men det är just den beryktade svårighetsgraden i kombination med den charmiga blå hjälten som gjort Mega Man-spelen populära.

Bakgrundshistorien är mer utbroderad än många andra samtida spel: Året är 200X och två professorer vid namn Dr. Light och Dr. Wily har framgångsrikt utvecklat en prototyp av en människoliknande robot som ska underlätta människors vardag. Utifrån prototypen skapas sex nya robotar, alla med egna förmågor. Resultatet blir så framgångsrikt att professorerna belönas med Nobelpriset. Kruxet är att endast Dr. Light får åka till Stockholm och ta emot priset ur kungens hand. Dr. Wily blir grön av avund och som hämnd stjäl han de sex robotarna och programmerar om dem att för att ta över världen.

När Dr. Light nås av nyheten blir han förkrossad men inser att han måste stoppa galenskapen och de livsfarliga robotarna. Motvilligt programmerar han om den harmlösa prototypen till en stridsrobot och ger den namnet Mega Man. Utrustad med en kanonarm beger sig Mega Man ut i världen för att sätta stopp för Dr. Wilys dårskap.

De sex robotarna har varsin bana som har samma tema som robotens karaktär (is, eld, ström mm). Banorna kan väljas i valfri ordning, och som liten minns jag den svindlande friheten att kunna välja ordningen själv. Valet av banornas ordning var en stor grej bland mig och mina vänner, och det är just ordningen som är nyckeln om man ska bemästra Mega Man. Varje boss har en akilleshäl som inte är så svår att lista ut. När en boss är besegrad får Mega Man dess vapen för att använda på nästa boss. Hela upplägget påminner lite om sten-sax-påse.

Trots att banorna är få och korta så bjuder vissa ändå på motstånd. Det är framför allt tajmingen i plattformshoppandet som jag brukar ha problem med. Men efter några försök och svordomar brukar det ändå gå vägen. Spelet är dock långt ifrån klart när bossarna är besegrade. Nu börjar den svåra vägen till Dr. Wily med en bosskavalkad då alla bossar möts ytterligare en gång samt några helt nya.

Själv har jag som längst kommit till bossen Yellow Devil, men har suttit på passagerarsätet flera gånger då spelet har varvats, och varje gång blir jag lika imponerad och avundsjuk. Men en liten tröst är att Mega Man 1 anses vara det svåraste spelet i serien.

Trots min hatkärlek så kommer jag alltid tillbaka. För det är trots allt mig det är fel på.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.