Det är nu 11 dygn sedan de politiska fanatikerna ockuperade ambassaden och tog ambassadören och hans medhjälpare som gisslan. Du har väntat tålmodigt medan myndigheternas förhandlare fortsatt sina gagnlösa försök att åstadkomma en fredlig lösning. Men nu ligger bollen hos Dig och Dina kommandosoldater, det är ni som måste befria gisslan!

Så står det i spelets instruktionsbok, och visst är det en härlig premiss som kunde vara hämtad ur någon actionvåffla från tidigt 90-tal.

Själva fritagningen i spelet är uppdelad i tre faser. Först gäller det på sneak’ em up-mannér att smyga sig nära ambassaden med prickskyttarna utan att upptäckas av terroristernas sökarljus. Upptäcks man så dör man nästan direkt, så det är säkrast ta skydd och rulla alternativt krypa så fort kusten är klar. Själva smygarmomentet känns både spännande och ganska trovärdigt, mycket tack vare den stämningsfulla musiken som dessutom blir något dovare när jag tar skydd bakom en mur eller liknande med mina soldater.

När prickskyttarna har intagit sina positioner kommer en helikopter och släpper ned tre soldater på ambassadens tak.
Men innan soldaterna kan säkra ambassaden och frita gisslan gäller det för krypskyttarnas att rensa alla synliga terrorister. Med styrkorset söker man av våning för våning med kikarsiktet, och när en människokontur visar sig i fönstret så gäller det att vara snabb på avtryckaren. Självklart lider skyttarna av det karakteristiska parkinsonskaket som man är van vid från alla TV-spel som innehåller krypskyttemoment.

När krypskyttarna har gjort sitt kan grabbarna på taket repellera sig ned, och slutligen ta sig in i ambassaden. Innan jag fick in rätt tajming så tyckte jag att repklättrandet var spelets svåraste parti. För om man inte trycker på upp och ned i rätt takt på styrkorset faller soldaten som en talanglös vante mot en säker död. Väl inne i byggnaden blir spelet en primitivt förstapersonsskjutare där det gäller att skjuta alla terrorister och undvika att skjuta gisslan. Något som går snabbt om man håller koll på kartan där man kan se i vilka rum fienderna befinner sig i.

Alla tre spelmoment är både avancerade för sin tid och imponerar teknisk på många sätt. Problemet är bara att en genomspelning tar ungefär tio minuter när man väl fått kläm på repklättrandet. Och trots olika svårighetsgrader är omspelningvärdet i princip noll då det är samma uppdrag som upprepas gång på gång med mer eller mindre terrorister i ambassaden.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.