Jag köpte min Nintendo 64 tillsammans med en granne. Vi var båda fattigt, men galet sugna på konsolen, så det var enda sättet. Varannan vecka hade jag Nintendo 64:an hemma hos mig, tills vi inte orkade längre och det köptes en till. Som man gör, när spelandet hugger tag.

I dag, den 23 juni, är det 20 år sedan Nintendo 64 släpptes i Japan. Alla spel och konsoler börjar bli gamla, som synes…

Super Mario 64 är spelet många minns, och kanske älskar mest, men personligen toppar det inte listan.

The Legend of Zelda: Ocarina of Time är förstås en höjdpunkt till N64:an, men jag föredrog Majora’s Mask, för stämningen. I dag är det svårare att välja en favorit spelen emellan, och det känns för övrigt helt rätt att de båda fått en 3D-remake till Nintendo 3DS. På många sätt är 3DS den spirituella uppföljande till Nintendo 64 – spelen är sådär galet lågupplösta som jag minns dem, med 3D-effekt om jag orkar ha den påslagen.

Wave Race 64 är världens bästa vattenskoterspel. Det säger förstås absolut ingenting, men jävlar vad kul jag hade med spelet! Timme efter timme studsade jag mig genom banorna. Jag hoppas innerligt att det blir ett nytt Wave Race någon dag, en värdig uppföljare alltså. Ni som följt serien vet vad jag menar…

GoldenEye 007 var bra, men jag gillade Perfect Dark bättre, trots den haltade bilduppdateringsfrekvensen. Två klassiker, den förra är det bästa Bond-spelet så här långt (även om det finns ett skönt lir till Game Boy), och den andra är troligtvis det bästa Rare gjort.

International Superstar Soccer 64, kommer du ihåg det Niclaz? Så himla skön fotboll! Det står sig nog inget vidare i dag, likt andra gamla fotbollsspel vi gärna vill minnas väl (jag tittar på dig, Sensible Soccer) så glömmer vi snabbt var de haltade. I dag är Fifa bättre än någonsin, och nästa version – med Frostbite-motorn – ser förbaskat bra ut. Vi har kommit ganska långt, inte sant?

Paper Mario. Så underbart! Det talas om en remake. Jag skulle spela det, helt klart. Förbaskat trevligt rollspel med tajming. Det finns flera spel i serien, men inget är så bra som det första.

Nintendo 64 gav mig min första dos av Animal Crossing och Mario Party. Ganska mediokra Cruisin’ USA älskade jag eftersom jag mindes arkadversionen så väl och så positivt. Destruction Derby 64 är det bästa Destruction Derby-spelet, men 600 spänn för de 45 minuterna är ganska mastigt. Inte heller var Lylat Wars (Star Fox 64 i Europa) långt nog för att motivera sin prislapp, vilket för övrigt gäller Star Fox 64 3D till 3DS med. Spel kändes väldigt dyra till N64:an, det minns jag väldigt väl.

Ridge Racer 64! Star Wars: Rogue Squadron! Turok! Super Smash Bros! Mario Tennis och Mario Golf! Banjo Kazooie! Det finns så många spel värda att nämna, så många minnen att gräva i, och då sitter de flesta troligen för långt bak i huvudet för att jag ska kunna frammana dem i dag.

Det finns så mycket som började med Nintendo 64. Så mycket som har lagt grunden till vad Nintendo gör i spelväg i dag. Samtidigt så hade konsolen, som bekant, ingen chans mot Sonys PlayStation. Inte ens med (idiotiska) minnesuppgraderingen till Donkey Kong 64 (som jag inte älskade) hade N64:an mycket att komma med. Visst, 3D-spelen var snyggare och fungerade så mycket bättre – egentligen – till Nintendos konsol, men det begränsade utrymmet på kassetterna avgjorde. Om N64:an varit skivbaserad, då hade det sett annorlunda ut, och PlayStation hade kanske varit en fotnot. Nu tappade Nintendo JRPG-utgivarna, och alla andra som ville få in häftiga mellansekvenser och inte lägga så mycket energi på att utrymmesoptimera sina spel.

Visst är det lite synd?

Samtidigt, det är så utvecklingen går framåt, även om det skulle dröja till Wii innan Nintendo verkligen vågade göra något nytt. Nu är de där igen, avhakade och lite halvt om halvt i skiten för att konkurrenterna – Sony och Microsoft – gör vad spelarna vill ha.

Nog om det. I dag handlar det om Nintendo 64, och hur förbaskat bra och härlig den var. Inte perfekt, men fullproppad med spelglädje. Det är så jag vill minnas den.