Den senaste tiden har kantats av huvudbry och spejande. ”Jag har inget att spela”-devisen har gått varm, trots en enorm backlog. Det kan förvisso grunda sig på att flertalet av spelen jag köpt på mig genom åren helt enkelt inte lockar längre. Eller just nu, ska jag kanske säga.
Det slutar inte sällan med en suck, och så en film istället.
Men nu det senaste har det vänt. Helt och hållet. Jag tokspelade Trials Fusion efter ett rea-inköp, sen fick det ge vika för For Honor, som i sin tur byttes ut mot rabatterade Life is Strange. Ett spel jag haft ögonen på länge. Men på grund av att jag tidigare ratat storytunga spel så har det inte blivit av. Tills nu. För nu vill jag helt plötsligt ha mer story, har någon bestämt.
Det är bra, Life is Strange. Kanske en aning utanför mina vardagliga preferenser, men det underliggande mörkret som genomsyrar handlingen lockar och håller mig kvar utan att anstränga sig.
Men så kom Nier: Automata och slog ner som en bomb. Typ. Det första intrycket var ”sådär”, och jag passade på att hugga Bloodborne, även det på rea, in emellan. Men när Nier sedan öppnade upp sig i all sin prakt insåg jag direkt att de 15 minuter jag hunnit lägga på Bloodborne får förpassas till historien. Nier är helt enkelt för bra för att pausas just nu.
Men jag kan ju inte hänga av Life is Strange. Det är ju beroende av att jag håller storyn färsk i minnet, och på så sätt bibehåller spelets härligt hotande atmosfär. Fast jag måste, vill ju bara spela Nier lite till. Och sen Bloodborne, just det. Och Trials Fusion, jag håller ju på med ”den där” banan på superultramegabautahard.
Ungefär där är jag nu. Men trots detta sneglade jag på PS Vita-rean tidigare idag. Kanske finns det något kul där?
Jag är lagom rådlös. Vet inte riktigt hur jag ska fortsätta eftersom min ytterst begränsade speltid inte tillåter några större utsvävningar. Men det är faktiskt ganska angenämt också att ha ett överskott på titlar man vill spela, för en gångs skull.
