Efter en så sjukt intetsägande och trist rubrik känner jag mig uppenbarligen manad att utveckla, men det slutar ändå med att Pid är… vad det är. En småunderhållande plattformstitel med halvintressanta inslag som ändå vandrar den väl nedbrutna lagomstigen.

Som en vilsen liten pojke, någonstans i universum, gäller det att hitta en väg från planeten man nyss blivit strandsatt på. Det är en relativt behaglig resa i hyggligt lugnt tempo genom mysiga miljöer. Ett avslappnat så kallat soundtrack tar bort det mesta av vardagens stressiga verklighet och det är lätt att ty sig till Pid på ett sådant där barnsligt sätt.

Men jag har svårt att låta mig underhållas i längden.

Oavsett hur myspysigt det är, och oavsett hur kvasiunika antigravitationsstrålarna som man kan sväva och ta sig förbi hinder med än är, så tröttnar jag ändå snabbare än vad jag borde. Det är småkul att sitta med så länge man orkar, men för undertecknad blir det sällan längre än 15-20 minuter i taget. Kanske går det för långsamt, jag vet inte riktigt.

Men rent objektivt är Pid ett helt klart godkänt spel. Kontrollen fungerar väl, det är grafiskt tilltalande om än på den lite enklare sidan och det lyckas blanda vanligt plattformshoppande med pusselinslag på ett smart sätt som gör det roligt åtminstone för stunden.

Fast ändå finner jag alltså mig själv tröttna efter en stunds spelande. Jag återkommer förvisso längre fram, men det är inte tillräckligt för att nå hela vägen. Pid är helt enkelt… vad det är. Vad du ser är precis vad du får.

Men testa själv. Du kanske älskar det!