Rickard Olsson

Riddare, vikingar och samurajer, alla i samma spel. Det fattas bara pirater så hade min dröm gått i uppfyllelse. For Honor, vare sig du följer den något tunna storyn om den ständiga fejden de tre fraktionerna emellan, eller beger dig ut på nätet för mänskligt motstånd i multiplayer, handlar om tung, strategisk tredjepersonsaction med fokus på en-mot-en-strider i lite långsammare tempo. Men också med återkommande inslag av kaos från alla håll, förstås. Fajterna vinns av den med kyligast skalle och snabbast reflexer, och kontrollen kräver att man ger den lite tid då den inte är särskilt nybörjarvänlig. For Honor imponerar genom sin brutalitet, men sviker på grund av sin upprepning. Har du tålamodet och diggar såväl koncept som tema så lär du gilla For Honor, men även om spelet helt klart kryssar i många av mina boxar, så tröttnar jag ofta efter lite längre spelsessioner.

Snyggt, brutalt, tungt.
Upprepande, stundtals buggigt på PC.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Vid en första anblick får Chime Sharp mig att tänka på Tetris. De är båda pusselspel som delar en del visuella drag med sin rektangulära spelyta där det gäller att skapa mönster med de block som kommer. I Chime Sharp är spelytan bred istället för hög och det handlar om att skapa kvadrater, inte hela linjer. Du får placera ut blocken var du vill, vilket gör att du kan planera för framtiden på ett annat sätt än i Tetris. När en fyrkant skapas startar en nedräkning och då har du möjligheten att expandera den ytterligare. Lyckas du med det får du högre poäng, men framför allt får du mer tid att fortsätta spela. Varje parti går nämligen på tid och ju bättre du lyckas skapa fyrkanter desto längre får du spela. Det borde göra Chime Sharp till en stressfylld upplevelse, men tack vare god fingertoppskänsla och bra musikval så blir det aldrig det, i alla fall på de första spellägena. I de upplåsbara lägena läggs det till fler utmaningar och då ökar förstås stressen. Överlag är Chime Sharp ett ypperligt pusselspel, perfekt för tillfällen då du har några minuter över.

Lättförståelig spelmekanik. Bra balans mellan utmaning och stress.
Tråkig visuell stil. Nedräkningen till partiets slut kunde varit mindre distraherande.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Jag hade gett upp hoppet om ett riktigt skrämmande Resident Evil-spel igen, men Capcom överraskar genom att förnya spelserien. Bioterrorister och konspirationer är borta. Istället får vi en gastkramande upplevelse i en avlägsen del av Louisiana dit huvudrollen Ethan beger sig för att finna sin försvunna fru Mia. Snart är han fångad hos en galen, kannibalistisk hillbilly-familj. Handlingen må inte ha mycket att göra med de tidigare spelen, men det finns tillräckligt med blinkningar för att det ska kännas som en del i spelserien. Stämningen är väldigt obehaglig, men också extremt personlig. Det sista är onekligen ett resultat av att Capcom har kikat på konkurrenter som Outlast och ändrat perspektiv till förstaperson. Det är inte längre karaktären som är utlämnad i de mardrömsfyllda upplevelserna – det är du. Lägg sedan till avskalad ljuddesign som håller nerverna på helspänn då du ständigt hör knarrande golv eller dörrar. Tillfällen där du verkligen kan andas ut och känna dig trygg är få. Jag ville att Resident Evil skulle bli skrämmande igen och sjuan infriade min önskan med råge. Det var länge sedan som Resident Evil fick mig så här exalterad. Det är extremt välgjort och återtar kronan som världens främsta skräckspel.

Stämningen (vuxenblöja rekommenderas!), videobanden (spela igenom innehållet, istället för att se en cutscene) och ljuddesignen (smart och avskalad).
Ännu en vit, manlig protagonist (även om vi tekniskt sett ser väldigt lite av honom).

5/5

Världsklass

Rickard Olsson

Gravity Rush 2 är ytterligare en PlayStation 4-exklusiv titel som Sony hoppas stort på, och den levererar. Till viss del. Historien tar vid efter händelserna i första spelet, vilket kan verka förvirrande för nytillkomna, men spelet tar efter en stund fart och kan stå på egna ben. Det handlar fortfarande om att som hjältinnan Kat flyga fram över varierande fantasilandskap samtidigt som man brottas med den konfliktfyllda handlingen. Ibland blir det lite svårt att hålla reda på vad som är upp och ned när man flyger, och det känns aningen halvdant med såväl fiendedesign och story. Men fysiken och möjligheterna med att flyga precis överallt underhåller. Gravity Rush 2 är ett helt okej spel, och lite mer än så. Men inte riktigt den superhit en konsol kan förlita sig på.

Härlig fysik, fina mellansekvenser i serietidningsstuk.
Storyn känns tunn. Fienderna och striderna kunde varit roligare.

3/5

Bra

Maria Sjöberg

Allting har ett slut och så även King’s Quest. En sista äventyrsberättelse är allt kung Graham vill ge till sina barn och barnbarn. Denna gång är vi i huvudet på en senil och förvirrad gammal man. Det är ett fullkomligt briljant tilltag som spelmekanik och även om jag fladdrar fram och tillbaka ett par gånger så inser jag att det är just detta jag har saknat. En del av charmen i denna genre är just att springa omkring överallt utan att egentligen veta vad jag håller på med. Slutet är både sorgligt och hoppfullt tillsammans med en ljuvlig hommage till tidigare spel i King’s Quest-serien.

Jag förstår stundvis inte vad jag håller på med eller vad jag ska göra och jag älskar det.
Inget mer King's Quest. Snyft!

3/5

Bra

Robert Jonsson

Silence – The Whispered World 2 är ett peka- och klicka-spel som, trots det släpps till konsol, fungerar ypperligt att spela med en handkontroll. Silence är en fortsättning på The Whispered World, men jag kan personligen gå i god för att det går utmärkt att spela utan någon förkunskap. Du spelar som Noah (från första spelet) och hans yngre syster Renie, där du växlar mellan de två när du utforskar miljöerna i sagoriket Silence. De ställs inför problem som du måste lösa för att föra storyn vidare, men lösningarna är välbalanserade och logiska. Det är dock inte vad som gör Silence till ett fantastiskt spel, utan det är dess mysiga story och fantastiska karaktärsporträttering. Jag ler hela tiden då jag spelar och vid flera tillfällen brister jag ut i högljutt skratt. Det är svårt att slita sig när jag väl börjar spela och eftersom jag sällan kör fast blir det en stor dos mysknark vid varje speltillfälle. Jag rekommenderar med andra ord Silence till alla, inte bara de som älskar peka- och klicka-spel. Det här är ett spel för de som vill ha en mysig story med mycket värme och humor.

Underbar humor, fantastisk story och logisk problemlösning.
Slutet är svagaste delen i spelet.

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

2007 började utvecklingen. 2009 utannonserades det. December 2016 släpptes det. The Last Guardian är äntligen här, och det är en upplevelse som sträcker sig långt bortom de sedvanliga adjektiven som makalöst och fantastiskt. Vi får följa med på en pojkes och den fjäderbeklädda, men ack så charmiga, besten Tricos äventyr genom mystiska ruiner i jakt på friheten, och se hur deras band till varandra växer. Det är vackert, gripande och olikt allt annat jag spelat tidigare, och mitt hjärta hinner vrida på sig ett antal varv innan det sparkar bakut under spelets skälvande slutsekvenser. Visst kan jag klaga på teknikaliteter som sladdrig kontroll och stundtals dålig bilduppdatering, men allt sådant är bara ett surr i periferin under min och Tricos tid tillsammans. The Last Guardian är det bästa jag spelat, förlåt, upplevt, någonsin.

Tricos animationer och AI är helt förbluffande. Gripande berättelse. Världens bästa spel.
Kontrollen kunde så klart ha varit bättre. Spelet tar slut.

5/5

Världsklass

Anders Norén

Om du bad mig att lista Dead Rising-seriens tre främsta egenskaper så skulle jag säga följande: en öppen värld fylld med zombies, hysteriska bossar och en ständig tidspress. Dead Rising 4 har lagt alla sina ägg i den första korgen. Att döda tusentals zombies med en arsenal av vapen så out there att Worms-spelen tycks konservativa i jämförelse är lika roligt som i föregångarna, men utan de livfulla ”psykopaterna” och den ständigt tickande klockan så känns det hela lite… Tamt. Putsat och påkostat – definitivt. Men tamt alltjämnt. Dead Rising 4 låter dig konstruera en mini-stridsvagn av en go-kart och en kundvagn och köra den genom ett hav av zombies – iklädd bikini och tomteluva, med jazzig julmusik i bakgrunden. Trots det så är det Dead Rising-seriens mest personlighetsbefriade spel hittills.

Zombieslakt är fortfarande underhållande
Mycket av seriens personlighet har gått förlorad

3/5

Bra

Maria Sjöberg

Med storasyskon som Flower och Journey har Abzû rätt stora skor att fylla. Det är oklart vem du är och vad du har för syfte att paddla runt under ytan men det spelar liten roll i det stora hela. Du blir omsluten av havet och alla dess invånare trots de minimala instruktionerna om hur du tar dig fram. Spelet är vackert och rogivande men jag kommer på mig själv med att förvänta mig något mer utöver att lifta med en vithaj.

Perfekt för dig som gillar spel som är mer som interaktiv konst.
Stundtals repetitivt.

2/5

Godkänt

Maria Sjöberg

Om Saw-filmerna och Silent Hill-spelen hade fyllesex och blev gravida skulle produkten bli The Evil Within. Spelets skräckelement ligger i att ondskan flåsar dig i nacken konstant och du har väldigt begränsade sätt att försvara dig på. Det enda säkra sättet att undvika att bli köttfärs är att smyga längs med väggen och gömma dig, vilket till slut blir en fråga om tajming snarare än överlevnad. Trots att The Evil Within kom för två år sedan känns det dock redan utdaterat. Jag förstår varför spelet redan ligger i reahögen.

Skräckfilmsångest i spelformat.
Tidens tand har varit extremt hård mot grafiken och spelmekaniken.

2/5

Godkänt