Anders Norén

Prey utspelas år 2029 på rymdstationen Talos I där ett experiment har gått snett, och spelet gör ingen hemlighet av att ha hämtat inspiration av bland annat BioShock, System Shock 2 och Deux Ex. Inspirationskällorna reflekteras i de många spelsystemen: hacking, crafting, fiendeinskanning, smygande, pseudomagiska förmågor, uppgraderingar, plattformande… Systemen är underhållande var för sig, men de bildar aldrig en sammanhängande helhet på det sätt de gjorde i spelets förlagor. Striderna med de anonyma utomjordingar imponerar inte heller, men spelets twistfyllda handling, bandesignen och de intressanta miljöerna fyllda med personliga detaljer om rymdstationens besättning var mer än tillräckligt för att hålla mitt intresse.

Intressant handling, vackra miljöer, smart bandesign som erbjuder många valmöjligheter
Enformiga strider, spelsystemen är intressanta fristående men klaffar aldrig riktigt med varandra

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Dragon Quest Heroes 2 är ett spel jag vill gilla väldigt mycket. Det är charmigt, enkelt att lära sig och precis så där lagom lättsamt för att jag ska kunna spela en halvtimme och sedan göra något annat. Men hack-and-slash-temat som ligger till grund för Heroes-titlarna kan bli väldigt tröttsamt i längden, därför är det inte riktigt någon långkörare. Fiender och slagkombinationer upprepas i en och en halv evighet, och de uppgraderingsmöjligheter som finns för karaktärerna hjälper inte variationen särdeles mycket. Spelet har en story som knappast överraskar, men den fyller sin funktion som blindhund när jag forslas runt till de olika slagfälten. Dragon Quest Heroes 2 är välgjort, men förvänta dig inget årets spel-material här.

Sköna dialekter, välsmord kontroll.
Det blir för upprepande i längden under längre sessioner. Något sterila miljöer.

3/5

Bra

Anders Norén

När Gone Home släpptes år 2013 så kunde jag inte sluta föreställa mig spelet som skulle följa ett par år senare, och göra allt som Gone Home gjorde men på en större skala och med mer finess. What Remains of Edith Finch är det spelet. Det handlar om 17-åriga Edith Finch som återvänder till sitt barndomshem för att ta reda på varför hon är den sista överlevande medlemmen i Finch-släkten. Frågorna är som alltid mer intressanta än svaren, men frågorna i What Remains of Edith Finch är så intressanta, och presenteras så väl, att det inte gör så mycket. Walking simulator, first person adventure game… Vad du än vill kalla genren så lägger What Remains of Edith Finch en ny ribba för den.

Gripande handling, enastående presentation, fullt av överraskningar
Slutet landade inte helt och hållet

5/5

Världsklass

Rickard Olsson

Det är inte mycket som är klart när man vaknar upp som lilla Six i Little Nightmares. Var är jag? Vad är det som händer? Det visar sig dock snabbt att stället vi befinner oss på är allt annat än välkomnande, och det gäller att fly med livet i behåll för att inte sluta som… ja, ni får spela själva och se. Temat är förstås skräck, och det är en kvävande, bitvis ångestfylld, aura som omger Six i hennes kamp mot det onda, på vägen till frihet. När det är som allra bäst är det lätt att drabbas av både panik och gåshud som spelare, men inlevelsen bryts lika lätt när det blir lite för mycket trial and error på sina ställen. Då blir det mest tröttsamt istället för skrämmande. Men då Little Nightmares är ett väldigt kort äventyr så är tillfällena inte särskilt många. Lite för kort, kanske, med tanke på prislappen, även om slutfasen är riktigt fräck. Väl värt åtminstone en genomspelning, men där stannar det för mig.

Härligt tryckande skräck på sina ställen. Fräckt sista kapitel.
För kort med tanke på priset. Tröttsamt att göra om moment. Stundtals taskiga checkpoints.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Med The Disney Afternoon Collection får vi sex stycken snitsigt paketerade retrospel från NES-eran. DuckTales 1&2, TaleSpin, Darkwing Duck samt Chip ‘n Dale Rescue Rangers 1&2. Med undantag från shoot ‘em up-spelet TaleSpin, så är resten klassiska 2D-plattformsäventyr som faktiskt fungerar hyggligt än idag, där undertecknad finner Darkwing Duck mest underhållande. Men några längre stunder med något av spelen blir det inte. Nostalgins sötma ebbar snabbt ut, och jag börjar sukta efter lite mer innehåll. Men jag återvänder gärna efter lite frånvaro. Det går att trixa med diverse inställningar för bilden, samt att man numera kan skapa sparfiler vid behov och även spola tillbaka direkt i spelen om man begår misstag. En välkommen funktion för den som bara vill ha lite kul med spelen utan press.

Trevliga inställningar, väl valda titlar.
Nostalgi, men inte särskilt kul i längden trots allt.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Att göra uppföljare på en hyllad spelserie som blivit avslutat är inte lätt. Mass Effect: Andromeda är en nystart som lämnar det gamla bakom sig. Du är en del av Andromeda Initiativet som lämnar Vintergatan för att skapa ett nytt hem i Andromedagalaxen. Färden påbörjas mellan Mass Effect 2 och Mass Effect 3, men tar 600 år så det utspelar sig tekniskt sett efter trilogins slut. Du spelar Ryder som blir spelets Pathfinder, en mänsklig kolonisatör vars uppgift är att finna nya beboeliga planeter. Det innebär att du bereder väg för nya boplatser samtidigt som du ställs mot nya fiender och allierade. Mass Effect: Andromeda är ingen ny trilogi utan har beskrivits som en pågående saga och tyvärr blir det också spelets svaghet. I en trilogi finns det ett inbyggt fokus för spelet, vilket Andromeda saknar med. Det är stora världar som är roliga att utforska, men huvudstoryn? Trots att jag har trevligt i över 100 timmar så får jag ingen riktigt emotionellt klimax. Den puttrar mest på och är okej, medan det som är mest spännande i spelet lämnas som lösa trådar för framtiden. Sådant är okej, men då bör huvudstoryn vara suverän och tyvärr haltar den här. Den är okej, men jag förväntade mig mer. Mass Effect: Andromeda är ett fantastiskt spel på många sätt, men jag känner mig lite snuvad på konfekten i slutänden. När uppföljaren kommer är det fullt möjligt att mycket i spelet klickar med mig, precis som det gjorde med Mass Effect 2 efter att trean kom, men som det är nu stannar spelet vid att ha välgjord mekanik som erbjuder stor spelglädje. Inte fy skam, men jag förväntade mig mer av ett Mass Effect-spel.

Vackra världar som jag vill utforska. Striderna är ren och skär spelglädje tack vare Ryders jetpack. Impuls-valen från Mass Effect 2 är fortfarande förbannat roliga.
Buggar och glitchar har patchats bort, men de fanns där i början. Viljan att skapa en bestående berättelse har gjort att man glömt bort att skapa en stark, minnesvärd story. Vissa röstskådespelare känns som budgetval (Sam, jag kollar särskilt på dig!).

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Jorden har blivit invaderad och människan har flytt till månen. Därifrån utkämpar de ett proxykrig mot de nya invånarna, robotar av olika slag, med hjälp av människoliknande androider. Även om de där typiskt japanska rollspelsinslagen slår igenom emellanåt så känns Nier: Automata mer som Bayonetta med en djupare story än något annat. Väldigt tajt höghastighetsaction blandas med alldeles fantastisk musik, och även om vissa dialoger kan kännas aningen ointressanta emellanåt så blir storyn aldrig påträngande eller segdragen. Att utvecklarna dessutom leker med och blandar perspektiven, alltså från vilken vinkel vi ser spelet, bidrar bara till mer variation och håller spelet fräscht längre. Utan några som helst förväntningar eller förkunskaper har Nier inte gett mig något annat än ren underhållning som jag gärna återvänder till, gång efter annan.

Tajt kontroll, underhållande strider, fantastiskt soundtrack.
Skarp men förlegad grafik. Fienderna känns inte särskilt intressanta.

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Riddare, vikingar och samurajer, alla i samma spel. Det fattas bara pirater så hade min dröm gått i uppfyllelse. For Honor, vare sig du följer den något tunna storyn om den ständiga fejden de tre fraktionerna emellan, eller beger dig ut på nätet för mänskligt motstånd i multiplayer, handlar om tung, strategisk tredjepersonsaction med fokus på en-mot-en-strider i lite långsammare tempo. Men också med återkommande inslag av kaos från alla håll, förstås. Fajterna vinns av den med kyligast skalle och snabbast reflexer, och kontrollen kräver att man ger den lite tid då den inte är särskilt nybörjarvänlig. For Honor imponerar genom sin brutalitet, men sviker på grund av sin upprepning. Har du tålamodet och diggar såväl koncept som tema så lär du gilla For Honor, men även om spelet helt klart kryssar i många av mina boxar, så tröttnar jag ofta efter lite längre spelsessioner.

Snyggt, brutalt, tungt.
Upprepande, stundtals buggigt på PC.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Vid en första anblick får Chime Sharp mig att tänka på Tetris. De är båda pusselspel som delar en del visuella drag med sin rektangulära spelyta där det gäller att skapa mönster med de block som kommer. I Chime Sharp är spelytan bred istället för hög och det handlar om att skapa kvadrater, inte hela linjer. Du får placera ut blocken var du vill, vilket gör att du kan planera för framtiden på ett annat sätt än i Tetris. När en fyrkant skapas startar en nedräkning och då har du möjligheten att expandera den ytterligare. Lyckas du med det får du högre poäng, men framför allt får du mer tid att fortsätta spela. Varje parti går nämligen på tid och ju bättre du lyckas skapa fyrkanter desto längre får du spela. Det borde göra Chime Sharp till en stressfylld upplevelse, men tack vare god fingertoppskänsla och bra musikval så blir det aldrig det, i alla fall på de första spellägena. I de upplåsbara lägena läggs det till fler utmaningar och då ökar förstås stressen. Överlag är Chime Sharp ett ypperligt pusselspel, perfekt för tillfällen då du har några minuter över.

Lättförståelig spelmekanik. Bra balans mellan utmaning och stress.
Tråkig visuell stil. Nedräkningen till partiets slut kunde varit mindre distraherande.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Jag hade gett upp hoppet om ett riktigt skrämmande Resident Evil-spel igen, men Capcom överraskar genom att förnya spelserien. Bioterrorister och konspirationer är borta. Istället får vi en gastkramande upplevelse i en avlägsen del av Louisiana dit huvudrollen Ethan beger sig för att finna sin försvunna fru Mia. Snart är han fångad hos en galen, kannibalistisk hillbilly-familj. Handlingen må inte ha mycket att göra med de tidigare spelen, men det finns tillräckligt med blinkningar för att det ska kännas som en del i spelserien. Stämningen är väldigt obehaglig, men också extremt personlig. Det sista är onekligen ett resultat av att Capcom har kikat på konkurrenter som Outlast och ändrat perspektiv till förstaperson. Det är inte längre karaktären som är utlämnad i de mardrömsfyllda upplevelserna – det är du. Lägg sedan till avskalad ljuddesign som håller nerverna på helspänn då du ständigt hör knarrande golv eller dörrar. Tillfällen där du verkligen kan andas ut och känna dig trygg är få. Jag ville att Resident Evil skulle bli skrämmande igen och sjuan infriade min önskan med råge. Det var länge sedan som Resident Evil fick mig så här exalterad. Det är extremt välgjort och återtar kronan som världens främsta skräckspel.

Stämningen (vuxenblöja rekommenderas!), videobanden (spela igenom innehållet, istället för att se en cutscene) och ljuddesignen (smart och avskalad).
Ännu en vit, manlig protagonist (även om vi tekniskt sett ser väldigt lite av honom).

5/5

Världsklass