Rickard Olsson

När jag för en herrans massa år sedan recenserade Bayonetta till Xbox 360 gav jag det full pott, och när jag nu, cirka sju år senare, testar det till PC kan jag konstatera två saker: Det har åldrats bättre än vin, och det är fortfarande något helt makalöst bra och kul att spela. Bayonetta, den helvetiska häxan som spöar änglar och annat pack från himlen, är lika följsam och responsiv i sina rörelser som alltid, och p.g.a. spelets ålder rullar det fint även på något äldre datorer. Är du dessutom utrustad med en Xbox One Elite Controller så är är detta tveklöst den optimalaste versionen av spelet du kan hitta, och jag vågar säga att det mer eller mindre är ett måste för alla fans av högoktaniga actionspel med tajt kontroll och fullt ös i fokus.

Kontrollen, stilen, Bayonetta.
Det skulle ha släppts tidigare

5/5

Världsklass

Maria Sjöberg

Allting har ett slut och så även King’s Quest. En sista äventyrsberättelse är allt kung Graham vill ge till sina barn och barnbarn. Denna gång är vi i huvudet på en senil och förvirrad gammal man. Det är ett fullkomligt briljant tilltag som spelmekanik och även om jag fladdrar fram och tillbaka ett par gånger så inser jag att det är just detta jag har saknat. En del av charmen i denna genre är just att springa omkring överallt utan att egentligen veta vad jag håller på med. Slutet är både sorgligt och hoppfullt tillsammans med en ljuvlig hommage till tidigare spel i King’s Quest-serien.

Jag förstår stundvis inte vad jag håller på med eller vad jag ska göra och jag älskar det.
Inget mer King's Quest. Snyft!

3/5

Bra

Maria Sjöberg

Om Saw-filmerna och Silent Hill-spelen hade fyllesex och blev gravida skulle produkten bli The Evil Within. Spelets skräckelement ligger i att ondskan flåsar dig i nacken konstant och du har väldigt begränsade sätt att försvara dig på. Det enda säkra sättet att undvika att bli köttfärs är att smyga längs med väggen och gömma dig, vilket till slut blir en fråga om tajming snarare än överlevnad. Trots att The Evil Within kom för två år sedan känns det dock redan utdaterat. Jag förstår varför spelet redan ligger i reahögen.

Skräckfilmsångest i spelformat.
Tidens tand har varit extremt hård mot grafiken och spelmekaniken.

2/5

Godkänt

Robert Jonsson

Det finns spel som ligger på gränsen till perfektion. Life is Strange är ett av dem. På ytan må det se fantastiskt ut med en domedagsstorm på väg mot staden Arcadia Bay samtidigt som den unga studenten Max får krafter att påverka tiden och därmed förhindra saker från att ske. Det är dock inte spelets styrka, även om spelmekaniken att manipulera tiden och lista ut hemligheter i konversationer är fantastisk. Nej, istället ligger spelets styrka i den jordnära berättelsen då Max interagerar med sina klasskamrater, sin bästa vän och de vuxna i Arcadia Bay. Allting sköts med extremt skicklig fingertoppskänsla där trovärdiga relationer skapas på ett sätt som få andra spel lyckas med. Genom att fokusera på det som verkligen betyder något istället för det episka och omvälvande har Dontnod Entertainment lyckats med att skapa en modern klassiker som alla bör spela.

Det finns inte utrymme nog att faktiskt ta upp alla de saker som är bra så jag summerar det med: allt.
Är det någon petitess som ska klagas på så är det de handfull scener där jag tvingas göra ett val, men inte kan använda mina tidskrafter utan att jag får någon förklaring till varför.

5/5

Världsklass

Anders Norén

Om din reaktion till titeln ovan är ett höjt ögonbryn så är du säkert inte ensam. The Saboteur var ett av spelbranschens sista B-spel, innan branschen övergick helt och hållet till storproduktioner med samma budget som Marvelfilmer. The Saboteur lånade klättrandet från Assassin’s Creed och de förstörbara miljöerna från Red Faction, och paketerade det hela i en lättsam matiné om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Det överträffade inte något av spelen som det hämtade inspiration från, men det fanns en särskild charm i den omaka helheten som gjorde att det drog mig till sig. Om du snubblar över The Saboteur i begagnatstället på Gamestop så rekommenderar jag att du ger det en chans.

Andra världskrigets Paris är en trevlig lekplats
Kopierar förebilderna i allt utom utförande

3/5

Bra

Robert Jonsson

Telltale Games satte ribban hög för sin Batman-titel med Realm of Shadows. Frågan är inte om de överträffar den Children of Arkham. Du kontrollerar fortfarande Bruce Wayne som tvingas balansera sitt privatliv mot alter egot Batman. Dramat i andra episoden fokuserar på det som avslöjades i Realm of Shadows: att Wayne-familjen var genomkorrumperad. Bruce tvingas hantera anklagelserna och försöka finna vem som ligger bakom smutskastningen. Det ställs på sin spets när du ska konfrontera personen du tror ligger bakom anklagelserna. Då får du valet att göra det som Bruce eller Batman. Det är en sådan fantastisk detalj som får mig att vilja spela om det igen senare och jag håller tummarna att det minst betyder lika stora skillnader som det gjorde i The Wolf Among Us. Jag hoppas att Telltale Games fortsätter bygga vidare på det momentum som de nu har.

Grymt härlig actionsekvens där man kontrollerar Bruce (inte Batman), Bruce och Selina Kyles personkemi samt flera partier där jag får ångest när jag måste göra ett val.
Actionsekvenserna med Batman är något som man gäspar sig igenom då vi sett dem så många gånger förut.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Telltale Games har blivit kända med sina episodbaserade spel, där The Walking Dead blev deras kronjuvel. Tyvärr har de med tiden tappat momentum då de använt samma recept för varje ny spelserie, vilket ledde till den vämjeliga sörja som hette Games of Thrones. Sedan dess har det sakta vänt och Batman – Episode 1: Realm of Shadows fortsätter den positiva trenden. Du tar rollen som Batman, men det är hans alter ego, Bruce Wayne, som står i centrum. Bruce vill skapa ett bättre Gotham och väljer att backa Harvey Dent politiska karriär. Det gör att Bruce hamnar i rampljuset och plötsligt måste han tänka igenom varje handling för att inte avslöja sin identitet som Batman. Telltale Games lyckas därmed få en nyvinkel på ett Batman-spel som får det att sticka ut. Jag erkänner att jag inte var peppad på spelet vid utannonseringen, men nu är jag såld. Genom att fokusera på Bruce Wayne lyckas Telltale Games återigen hitta det mänskliga i ett spel och därmed fånga mitt intresse.

När Bruce måste hantera ett politisk drama utan att avslöja sin hemliga identitet blir det en sann nagelbitare. Bra drama!
Tyvärr börjar formeln från tidigare spel att vara lite utesliten och saknar något nytt.

4/5

Utmärkt

Maria Sjöberg

Alla växlar har dragits på inför cyberpunkhunken Adam Jensens nyaste äventyr. Mankind Divided är snyggare, starkare och fyllt med nytt dryckesjom för att smörja lederna (badum-tisch). Dessvärre ser det ut som att Jensen har mer ont än vanligt och det får jag med, av att ständigt mecka av och på med Jensens kropp som om det vore en gammal Volvo. Storyn är väl värd slitet dock.

Spelbar porr för neoframtidsälskare som föredrar att kräla runt bland metall och betong istället för ökendamm.
"RPG-element" var det någon som sa. "Meckarlåda" säger jag. Varning för tillitsproblem.

4/5

Utmärkt