Tidigare i veckan började extatiska rapporter sippra in om Pokémon Go, Nintendos och Niantics AR-baserade mobilspel. Bilder följdes av utropstecken och fler bilder. Jag som hittills varit ett blanksteg inför allt som har med Pokémon att göra morfades till ett frågetecken. Det såg ju så LOCKANDE ut. Jag menar, vilda Pokémons? På min gård?
Men jag vill klargöra detta först: Pokémon Go är officiellt släppt i Japan, Australien, Nya Zeeland och Nordamerika. Om du (som jag) bor och verkar mest i, säg, Sverige går det inte att ladda ned Pokémon Go via AppStore eller Google Play. Då får du (… som jag…) ladda ned Pokémon Go på andra sätt. Det spekuleras friskt om när Pokémon Go ska bli tillgängligt för resten av världen. Än så länge finns det inga officiellt bekräftade datum.
Rykten har spridits om att den som laddar ned och spelar utanför dessa officiella platser riskerar att bli permanent bannad från Pokémon Go. Detta har i skrivande stund varken dementerats eller bekräftats av Nintendo eller Niantic.
Eftersom ingen minns en fegis begav jag mig ut på jakt omedelbart. Den största delen av spelet går ut på att kasta bollar i ansiktet på bedårande monster, precis som vanligt alltså. Ditt närområde och din position i ditt närområde ritas ut i appen. Förutom pokémons visas också närliggande resursstationer (Poké Stops) och träningscenter (gyms). Löjligt enkelt, kanske du tycker. Det är något så briljant i detta enkla grepp att faktiskt se en Rattata vid badrumsavdelningen på Bauhaus. Så briljant att jag blir förbannad över att Pokémon Go inte har kommit tidigare.
Jag VILL gå ut, jag VILL ta en omväg hem, jag VILL röra mig åt alla håll där något litet fluff skulle kunna gömma sig. Jag vill däremot inte veta hur jag ser ut när jag jagar eftersom jag antagligen rör mig med lika stor precision som en vilsen höna. Jag vill inte heller erkänna exakt hur mycket batteri som dras när spelet är igång. Jag vill bara fånga alla.
