Jorden har blivit invaderad och människan har flytt till månen. Därifrån utkämpar de ett proxykrig mot de nya invånarna, robotar av olika slag, med hjälp av människoliknande androider. Även om de där typiskt japanska rollspelsinslagen slår igenom emellanåt så känns Nier: Automata mer som Bayonetta med en djupare story än något annat. Väldigt tajt höghastighetsaction blandas med alldeles fantastisk musik, och även om vissa dialoger kan kännas aningen ointressanta emellanåt så blir storyn aldrig påträngande eller segdragen. Att utvecklarna dessutom leker med och blandar perspektiven, alltså från vilken vinkel vi ser spelet, bidrar bara till mer variation och håller spelet fräscht längre. Utan några som helst förväntningar eller förkunskaper har Nier inte gett mig något annat än ren underhållning som jag gärna återvänder till, gång efter annan.