Planescape: Torment var ett mästerverk då det kom 1999 och än idag har få titlar levt upp till spelets fantastiska story. När Torment: Tides of Numenera utannonserades var jag orolig då det baserades på nya rollspelsregler (Numenera ersatte Dungeons & Dragons) och hade därmed även fått en helt ny värld. Trots det lyckades inXile Entertainment skapa ett klassiskt mästerverk med en storydriven handling som jag skulle göra en otjänst att gå in i detalj. Precis som i Planescape: Torment är du odödlig och saknar minne om vem du är när spelet startar. Spelets handling går sedan ut på att utforska vem du är och besluta hur du formar ditt liv utifrån det – och herre i min låda vilken episk resa det blir. Det är inte i det storslagna som Torment utmärker sig, utan det är i de små detaljerna som levandegör världen. Till exempel påverkar verkligen karaktärens attribut spelupplevelsen, något som förstås underlättas av det texttunga interfacet. Detta är inte ett spel du kollar på för de häftiga effekterna, utan det är ett spel som kräver att du är beredd att läsa mycket text för att få störst njutning. Det kräver visserligen mer av spelaren, men fördjupar stämningen på ett sätt som inte dagens spel klarar av att leverera. InExile Entertainment infriar de löften som de gjorde när de utannonserade en spirituell uppföljare till ett av världens bästa spel. Det är ett mästerverk som du bör spela, i synnerhet om du var för ung för att spela några av de klassiska isometriska rollspelen som Planescape Torment, Baldur’s Gate eller Icewind Dale. Torment kanske inte når upp till det första, men det är definitivt bättre än de två sistnämnda.
Innehållsansvarig
