Anders Norén

Prey utspelas år 2029 på rymdstationen Talos I där ett experiment har gått snett, och spelet gör ingen hemlighet av att ha hämtat inspiration av bland annat BioShock, System Shock 2 och Deux Ex. Inspirationskällorna reflekteras i de många spelsystemen: hacking, crafting, fiendeinskanning, smygande, pseudomagiska förmågor, uppgraderingar, plattformande… Systemen är underhållande var för sig, men de bildar aldrig en sammanhängande helhet på det sätt de gjorde i spelets förlagor. Striderna med de anonyma utomjordingar imponerar inte heller, men spelets twistfyllda handling, bandesignen och de intressanta miljöerna fyllda med personliga detaljer om rymdstationens besättning var mer än tillräckligt för att hålla mitt intresse.

Intressant handling, vackra miljöer, smart bandesign som erbjuder många valmöjligheter
Enformiga strider, spelsystemen är intressanta fristående men klaffar aldrig riktigt med varandra

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Dragon Quest Heroes 2 är ett spel jag vill gilla väldigt mycket. Det är charmigt, enkelt att lära sig och precis så där lagom lättsamt för att jag ska kunna spela en halvtimme och sedan göra något annat. Men hack-and-slash-temat som ligger till grund för Heroes-titlarna kan bli väldigt tröttsamt i längden, därför är det inte riktigt någon långkörare. Fiender och slagkombinationer upprepas i en och en halv evighet, och de uppgraderingsmöjligheter som finns för karaktärerna hjälper inte variationen särdeles mycket. Spelet har en story som knappast överraskar, men den fyller sin funktion som blindhund när jag forslas runt till de olika slagfälten. Dragon Quest Heroes 2 är välgjort, men förvänta dig inget årets spel-material här.

Sköna dialekter, välsmord kontroll.
Det blir för upprepande i längden under längre sessioner. Något sterila miljöer.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Jag har alltid varit svag för undervattensmiljöer och genom åren har jag fått ett djupt intresse för det. Tyvärr är det sällan som jag får möjlighet att avnjuta den miljön i spel, annat än under korta perioder. Narcosis erbjuder mig dock vad jag längtat efter: ett spel som under havsytan med en tryckande stämning. Handlingen kretsar kring undervattensbasen Ocenanova som är med om en olycka som lämnar protagonisten ensam att försöka finna andra överlevare och ta sig till ytan. Narcosis är ett klassiskt survival horror-spel blandat med en krydda promenadsimulator. Det mörka havet lämpar sig oerhörd för ett skräckspel och även om det är lätt att tro att havet skulle vara ensam och övergivet är så inte fallet. Det finns gott om hot och faror, allt från livsfarliga varelser till mer naturliga problem. De största hoten är bristfälliga resurser enligt survival horror-genrens klassiska regler. I Narcosis är det dock inte ammunition, utan istället syre och ljus. Får du slut på syre dör du, medan brist på ljusstavar gör spelet betydligt svårare. Handlingen är oväntat bra med en härlig tvist och blir aldrig händelselöst som promenadsimulatorer tenderar att bli. Spelets främsta nackdel är att det många gånger blir otydligt var du ska och tvingar mig till frustrerande omspelningar vid vissa moment. Trots det är Narcosis ett spel som står ut och är värd att spela, i synnerhet om du likt jag känner stor fascination för det okända i havets djup.

Kort, fokuserad upplevelse med bra slut. Tryckande stämning. Trovärdig undervattensfysik.
Långa laddtider. Snålt utsatta sparpunkter. Ibland otydligt vart du ska gå.

3/5

Bra

Thord D. Hedengren

Erasures ”Always” kommer leva för evigt i infinite runner-kretsar, för det är låten som spelas i Robot Unicorn Attach, spelet där du är en robot-enhörning som försöker springa och hoppa så långt som möjligt innan döden slår till. Det finns förvisso banor och versioner med annan musik, men ”Always” är så rätt för de här spelen. Det tredje, ute nu till mobila plattformar, går inte av för hackor. Visst, det är ett free to play-baserat spel men såvida du inte har bråttom med att levla upp dina enhörningar eller citadellet så spelar det mindre roll. Bara spela, lyssna på låten, frustreras av den oundvikliga döden, och var lycklig.

Charmigt mysko bakgrunder, alltid “Always", kul med många olika enhörningar.
Raiderna känns påklistrade och onödiga, events kräver en himla massa spelande, tar lång tid att levla upp citadellet.

4/5

Utmärkt

Anders Norén

Om Kamiko hade släppts till en annan konsol, eller till samma konsol ett år senare än det gjorde, så hade jag nog aldrig spelat det. Men Kamiko släpptes till Nintendo Switch i det stadie av konsolens livstid då det nästan inte finns något annat att spela, så jag gav det pixliga lilla The Legend of Zelda-anno-1986-inspirerade actionspelet en chans. Det var ett bra beslut. Kamiko är, som priset på 50 kr antyder, varken djupt eller särskilt omfattande. Men det är ett snyggt, charmigt, snabbt och stundtals väldigt intensivt litet retroäventyr som jag kan rekommendera oberoende av prislappen. Ett givet köp om du vill ha något annat än Mario Kart och Zelda att spela på ditt Switch.

Snyggt, bra musik, tillfredsställande retroaction
Sättet spelet blir svårare på senare banor är mer frustrerande än utmanande

4/5

Utmärkt

Thord D. Hedengren

I Puyo Puyo Tetris möter Segas pusselserie Puyo Puyo den ryska klassikern Tetris och det i ett kaotiskt, högljutt, skrikigt färgglatt spel. Det blir frenetiskt i vissa spellägen, där du spelar mot andra (helst människor men även datorn) och hoppar mellan Puyo Puyo och Tetris om vartannat. Än mer rörigt blir det i solokampanjen som bjuder på en klämkäck story med superjapanska karaktärer vars engelska röster skär i öronen. Detta till trots är Puyo Puyo Tetris kul, speciellt med mänskliga motspelare, men det gör ändå lite ont att se hur mycket bättre Tetris är än Puyo Puyo, något som får mig hoppas på ett party-Tetris till Switch istället.

Härligt kaotiskt med flera spelare, ett bra och ett superfenomenalt bra pusselspel klumpat tillsammans, enspelarläget introducerar nya spelare till båda spelsätten.
Gapigt, Puyo Puyo är helt enkelt sämre än Tetris.

3/5

Bra

Anders Norén

När Gone Home släpptes år 2013 så kunde jag inte sluta föreställa mig spelet som skulle följa ett par år senare, och göra allt som Gone Home gjorde men på en större skala och med mer finess. What Remains of Edith Finch är det spelet. Det handlar om 17-åriga Edith Finch som återvänder till sitt barndomshem för att ta reda på varför hon är den sista överlevande medlemmen i Finch-släkten. Frågorna är som alltid mer intressanta än svaren, men frågorna i What Remains of Edith Finch är så intressanta, och presenteras så väl, att det inte gör så mycket. Walking simulator, first person adventure game… Vad du än vill kalla genren så lägger What Remains of Edith Finch en ny ribba för den.

Gripande handling, enastående presentation, fullt av överraskningar
Slutet landade inte helt och hållet

5/5

Världsklass

Thord D. Hedengren

Jag har länge hävdat att Mario Kart 8 är en ursäkt så god som någon för att köpa Wii U, men nu gäller det inte längre. Nu ska du köpa en Switch med Mario Kart 8 Deluxe istället. Det är i stort sett samma spel, några nya karaktärer och dubbelbonusar samt ett par nya lådor att plocka upp, samt förstås lite mer som händer på skärmen men inte mycket. Den största skillnaden du ser, förutom karaktärerna och bonusarna, är det nya Battle-läget, vilket är klassiskt Mario Kart med ballongpoppande (med mera) på sköna banor. Det är förbaskat kul, online eller med vänner. För övrigt är det lätt att hitta spelare och komma igång med körandet men har du specifika vänner du vill spela med så syns det att Switchens onlinefunktioner är ganska begränsade. Mario Kart 8 Deluxe är det roligaste racingspelet jag kan tänka mig och det bästa kartracingspelet någonsin. Det finns ingen anledning att inte spela det här.

Battle-läget är kul, ett bra spel har blivit bättre, hjälpande Smart Steering gör spelet mer lättåtkomligt, onlineläget fungerar fint.
Några nya banor vore kul, Switch onlinefunktioner är begränsade.

5/5

Världsklass

Rickard Olsson

Det är inte mycket som är klart när man vaknar upp som lilla Six i Little Nightmares. Var är jag? Vad är det som händer? Det visar sig dock snabbt att stället vi befinner oss på är allt annat än välkomnande, och det gäller att fly med livet i behåll för att inte sluta som… ja, ni får spela själva och se. Temat är förstås skräck, och det är en kvävande, bitvis ångestfylld, aura som omger Six i hennes kamp mot det onda, på vägen till frihet. När det är som allra bäst är det lätt att drabbas av både panik och gåshud som spelare, men inlevelsen bryts lika lätt när det blir lite för mycket trial and error på sina ställen. Då blir det mest tröttsamt istället för skrämmande. Men då Little Nightmares är ett väldigt kort äventyr så är tillfällena inte särskilt många. Lite för kort, kanske, med tanke på prislappen, även om slutfasen är riktigt fräck. Väl värt åtminstone en genomspelning, men där stannar det för mig.

Härligt tryckande skräck på sina ställen. Fräckt sista kapitel.
För kort med tanke på priset. Tröttsamt att göra om moment. Stundtals taskiga checkpoints.

3/5

Bra

Thord D. Hedengren

När datorspelen kräver tangentbord så är det mekaniskt som gäller. Razers BlackWidow Chroma V2 använder företagets egna switchar vilka kanske inte för alla, men jag gillar dem och de kan få i tyst version vilket jag uppskattar. Tangentbordet är förbaskat trevligt att skriva på men skiner verkligen under spel. Förutom Chroma-ljussättningen så finns det USB-passthrough, vilket betyder två USB-kablar i datorn om du vill använda den, och fem makroknappar. Handledsstödet är fantastiskt och klickar fast med magnet, perfekt för längre spelsessioner. BlackWidow Chroma V2 är min nya favorit för datorspelande.

Skön känsla i tangenterna, USB passthrough, underbart handledsstöd.
Ganska fet USB-kabel.

5/5

Världsklass