Thord D. Hedengren

Card Thief är ett slags patiens-spel där du är en tjuv som ska ta dig igenom en kortlek bestående av allt från vakter och djur, till skatter och kistor. Det handlar förstås om att inte åka fast, något som styrs av din stealth vilken betas av när du tar bort kort. Är det belyst blir det svårare (det vill säga dyrare i stealth-poäng) medan mörkret förstås är din vän. Det är inte helt lätt att förklara spelmekaniken i Card Thief, något som märks av den inte helt underhållande eller glasklara inledningen. Men när du kommer in i spelet är Card Thief ett underhållande tidsfördriv med patiensinslag.

Snyggt och väldesignat, vanebildande när du väl kommit in inspelet, roguelike-patiens...!
Seg inledning, lyfter inte riktigt i längden.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Jag blev positivt överraskad då jag hörde att ett nytt Micro Machines var på gång – så mycket roligt jag haft med den serien genom tiderna – men tyvärr misslyckas World Series med att både imponera och underhålla. Det är innehållsmässigt väldigt tunt, och jag hittar sällan till aldrig några andra att spela mot online. Banorna är väl okej  i sin helhet, men racen känns aldrig spännande och når aldrig några svindlande hastigheter. Det är i grund och botten ett halvt okej spel, men samtidigt ingenting jag kan rekommendera vare sig för nykomlingar eller fans.

Jag vet inte om "bra" passar in på World Series, men banorna är hyggliga åtminstone.
Avslaget. Svårt till omöjligt att hitta motståndare

2/5

Godkänt

Robert Jonsson

I Late Shift tar du rollen som Matt, en student som under nattpasset parkerar andras bilar. Det är vanligtvis lugnt på jobbet, men denna natt dras han in i stölden av en kinesisk antikvitet som gör honom till en jagad man. Handlingen är inte vad som väckte mitt intresse för spelet, utan det var för att Late Shift är ett FMV-spel. På 90-talet var det inne att försöka skapa interaktiva filmer, men med sämre teknologi än idag tillsammans med budgetskådisar blev det ofta en B-känsla över spelet. Late Shift kanske inte är ett filmiskt mästerverk, men det har ett habilt skådespelande och ser välproducerat ut. Late Shift är på många sätt en interaktiv film där spelmomenten handlar om att ta beslut under en begränsad tid, lite på samma sätt som i The Walking Dead-spelen från Telltale Games. Med sju olika slut finns det dessutom ett stort återspelningsvärde, särskilt om man som jag fick det absolut sämsta slutet första gången. Late Shift lyckas att erbjuda en spännande historia som fängslade mig framför teven från början till slut. Det var länge sedan som jag kunde rekommendera ett FMV-spel, men Late Shift erbjuder en trevlig upplevelse som jag tycker fler borde avnjuta.

Skön handling, varieranade slut samt att kunna säga "bra FMV-spel" utan att vara ironisk.
Att scener inte går att skippa vid omspel och att scenerna ibland fogas ihop lustigt då de ska passa flera alternativ.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Planescape: Torment var ett mästerverk då det kom 1999 och än idag har få titlar levt upp till spelets fantastiska story. När Torment: Tides of Numenera utannonserades var jag orolig då det baserades på nya rollspelsregler (Numenera ersatte Dungeons & Dragons) och hade därmed även fått en helt ny värld. Trots det lyckades inXile Entertainment skapa ett klassiskt mästerverk med en storydriven handling som jag skulle göra en otjänst att gå in i detalj. Precis som i Planescape: Torment är du odödlig och saknar minne om vem du är när spelet startar. Spelets handling går sedan ut på att utforska vem du är och besluta hur du formar ditt liv utifrån det – och herre i min låda vilken episk resa det blir. Det är inte i det storslagna som Torment utmärker sig, utan det är i de små detaljerna som levandegör världen. Till exempel påverkar verkligen karaktärens attribut spelupplevelsen, något som förstås underlättas av det texttunga interfacet. Detta är inte ett spel du kollar på för de häftiga effekterna, utan det är ett spel som kräver att du är beredd att läsa mycket text för att få störst njutning. Det kräver visserligen mer av spelaren, men fördjupar stämningen på ett sätt som inte dagens spel klarar av att leverera. InExile Entertainment infriar de löften som de gjorde när de utannonserade en spirituell uppföljare till ett av världens bästa spel. Det är ett mästerverk som du bör spela, i synnerhet om du var för ung för att spela några av de klassiska isometriska rollspelen som Planescape Torment, Baldur’s Gate eller Icewind Dale. Torment kanske inte når upp till det första, men det är definitivt bättre än de två sistnämnda.

Fantastiskt persongalleri (i synnerhet Rhin är fantastisk), Mark Morgans atmosfäriska musik, de solospel som erbjuds av spelets merecasters och ren skär spelglädje.
Ibland blir det en hel del springande fram och tillbaka (vilket resulterar i många laddningsskärmar).

5/5

Världsklass

Rickard Olsson

Det hela började för cirka 23 år sedan, och idag, 2017, har vi kommit fram till Tekken 7. Som en av de stora konkurrenterna på 3D-fajtingscenen fortsätter serien att hålla fanan högt. Jag har personligen alltid sett Tekken som det ultimata valet sett till kontroll och känsla, och kan säga att det mesta känns igen här, både på gott och ont. Det är det snyggaste Tekken någonsin, men inte med mycket. Och storyn är fortfarande en utfyllnad, om än här en ganska imponerande sådan, till det ”riktiga” läget där man gör upp mot mänskligt motstånd. Men gillar du Tekken och vill vara med i det senaste så är det så klart 7:an som gäller. Tveklöst. Det är precis så välsmort och kraftfullt som vi både förtjänar och förväntar oss.

Tajt kontroll. Intensivt. Bättre fajting i sin renaste form vet jag inte om den finns.
Det är flashigt, men någon direkt wow-känsla infinner sig inte.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Get Even är i grunden ett FPS-spel, men erbjuder en djupare handling än vad genren vanligen är kapabel till. Spelet flörtar även en del med skräckgenren och påminner ibland om de gamla SAW-spelen som Konami släppte. Vi spelar Black, en man som vaknar upp i ett gammalt mentalsjukhus utan minne om vad som ledde honom dit. Via en datorskärm uppmuntrar en okänd man, Red, honom att söka svar i vad som hände. Det sker genom Pandora. en VR-hjälm som låter Black utforska sina förlorade minnesfragment för att få klarhet i vad som hände. Det leder till att vi får en fragmentarisk, okronologisk spelupplevelse som påminner starkt om filmen Memento. Bit för bit får vi nya ledtrådar till vad som hände med Black, och det uppmuntrar även spelaren att försöka fläta ihop handlingen på egen hand. Det märks att The Farm 51 som ligger bakom Get Even vill så mycket. De vill erbjuda en smart story och innovativ spelmekanik, men de snubblar lite i ivern att få till det. Resultatet är oputsat och de skulle behövt följa det gamla rådet ”kill your darlings”. Till exempel kunde det absolut oanvändbara geväret som låter en skjuta runt hörn strukits. Cool gimmick, men det tillför ingenting och har troligen tagit resurser som varit bättre spenderade på att få övriga spelet att flyta bättre. Trots det vill jag ändå rekommendera Get Even till de som vill ha ett FPS som sticker ut hakan lite. Det är trots sina skavanker fortfarande fullt av bra idéer och har en intressant story som håller till slutet, vilket är mer än vad många FPS-spel ger mig idag.

Smarta designval (inkorporerar VR-miljön som naturlig del av handlingen för att spela om banor till exempel), Signal Bars (den muntra låten spelas över en mörk actionscen på en kyrkogård och skapar härlig stämning) och ambitionen att skapa ett unikt spel.
Innovationen corner gun är bökig att använda och helt onödig för spelet. Spelkontrollen känns som den vore hämtad från ett spel från 2007.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Några av 90-talets största succéer, med en maskot som med lätthet sparkar både Sonic och Mario i arslet, är tillbaka. Älskade Crash Bandicoot gör comeback i Crash Bandicoot N. Sane Trilogy till PlayStation 4. Här får vi samtliga tre original-spel (Crash Bandicoot 1-3) inbakade i ett och samma paket, självfallet med upphottad grafik och ett fyrverkeri av härliga färger. Vi får uppleva alla de klassiska banorna igen, antingen som Crash själv eller hans numera spelbara syster Coco. Grafiken åsido så är det sina original oerhört troget. Samma känsla, och samma oförlåtande mekanik som definitivt bjuder på en utmaning. Det är som att komma hem igen. Med ett någorlunda budgetpris är Crash Bandicoot N. Sane Trilogy en självklarhet för alla fans av Crash, och för nya spelare som inte räds gammalmodiga utmaningar.

Vackert. Nostalgiskt. Crash.
Endast 30 bildrutor per sekund är allt annat än optimalt i framför allt de sidoscrollande partierna.

4/5

Utmärkt

Thord D. Hedengren

Klassiska mobiltelefonen Nokia 3310 är tillbaka i ny tappning och så även Snake, uppdaterat till något hemskt. Grafiken är enkel med tveksam design, spelet fryser till ibland och det är helt enkelt inte roligt att försöka äta äpplen på tid. Nej, det här är helt enkelt för dåligt för att vara en underhållningsapp i en mobiltelefon när vi skriver 2017. Inte ens nostalgiska Nokia-fanatiker kan uppskatta nya Snake.

Det är förinstallerat.
Segt och träigt, fult, det är förinstallerat.

1/5

Underkänt

Robert Jonsson

Det finns många bra teman i den tredje säsongen av Telltale Games The Walking Dead. Här finner jag teman som berör allt från svek till ansvar, familjedrama till kärleksgnabb. Problemet är inte idéerna, utan det är genomförandet av dem. Introduktionen av nya protagonisten Javier Garcia och hans familj är en intressant idé, men hjärtat i The Walking Dead har alltid varit Clementine. När Telltale Games nu försöker röra sig bort från henne i säsong tre vågar de dock inte släppa greppet om henne, utan har med med henne som biroll. Det resulterar i ett ordentligt magplask i mellanmjölkspoolen som indikerar seriens lågvattenmärke hittills då man mest längtar till nästa scen med henne. Telltale Games försöker att äta kakan och ha den kvar, vilket blir säsongens stora problem. De introducerar en huvudintrig med den nya protagonisten Javier Garcia, men även en för Clementine för att hålla fansen nöjda – och misslyckas sedan helt att uppfylla den. Faktum är att det är så illa genomfört att de i slutet av säsongen skriver att det kommer en fortsättning på Clementines story. Det är inte en cliffhanger, utan det är ett misslyckande som vittnar om stress eller en grov missbedömning från starten. Hade de fokuserat på Clementine eller vågat stryka henne helt hade slutresultatet troligen blivit bättre. I slutänden är The Walking Dead: A New Frontier ett trevligt mellanspel med goda idéer, men det lever inte alls lever upp till sin sanna potential. Vi håller tummarna att nästa säsong är en renodlad Clementine-berättelse.

Intressanta teman. Stabil spelmotor. Clementine <3
Det finns mycket att anmärka på, men värst är sista aktens horribla manus som är fylld av ologiska val och visar en total oförmåga att knyta ihop allt.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Dead Cells är ett av de senaste spelen i raden av så kallade roguevania-titlar. Här spelar vi en biologisk massa som tar kontroll över en död fånge i en slottliknande fängelsehåla, och det gäller att kämpa sig förbi horder med fiender och fällor för att undvika den ständigt överhängande och permanenta döden. Just precis, dö en gång och du får börja om från början igen samtidigt som du förlorar dina vapen och förmågor. Nästan allt i alla fall, för det finns, precis som döden, permanenta upplåsbara bonusar som förhoppningsvis ska ta dig lite längre i kommande spelomgångar. Dessa måste dock låsas upp genom att samla celler från döda fiender och lösa in dem i slutet av varje sektion av slottet. Om man kommer så långt. Trots att spelet är i Early Access så imponerar det stort med sin responsiva kontroll och underhållande strider. Visst är det upprepande, oändligt så, men jag har ändå riktigt kul varje ny runda, och jag kan varmt rekommendera detta till fans av genren.

Kontrollen, stämningen, striderna.
De permanenta och upplåsningsbara bonusarna kan ta lång tid att samla på sig, och hjälper inte särskilt mycket inledningsvis.

4/5

Utmärkt