Den smarta mobilen, och framför allt dess alla app-butiker, har för alltid förändrat hur vi ser på spel. Jag vet att vissa inte vill erkänna det, men vi kommer inte gå tillbaka till det glada 80- och 90-talet, eller ens PlayStation-eran. Nej, spelbranschen är för alltid förändrad, vilket inte är samma sak som att vara förlorad. Snarare tyder utvecklingen på att vår kära hobby kan anpassa sig till vad marknaden behöver och efterfrågar. Free to play-spelen lyfts ofta fram när den typen av tankar formuleras, men det är inte det enda sättet som mobilerna har förändrat spelen.

Våra telefoner och plattor är smarta glasplattor. När spel till iPhone och Android var ett nytt fenomen så delades de snabbt i två läger: de som efterapade den traditionella spelbranschen, och de som försökte hitta nya modeller. Bland de senare hittar vi exempelvis Angry Birds, med sin slangbellsmekanik. Rovio tittade på vad tryckskärmen var bra på, och gjorde ett spel utifrån det. Det är ingen slump att deras framgångar blev så stora, inte för att jag egentligen tycker att Angry Birds med efterföljare är nämnvärt bra spel, men de är i alla fall lätta att plocka upp, och fungerar för formatet.

Jämför det med de första försöken att imitera en handkontroll på skärmen. Det gick inte bra, milt uttryckt. I dag är läget ett annat, virtuella kontroller fungerar väl, om utvecklarna gjort sitt, men det är förstås inte samma sak som en fysisk knapp. Häri ligger problemet: vi förväntar oss något som formatet – glaset – inte kan leverera, nämligen fysisk respons. Åtminstone inte ännu.

Även om de virtuella handkontrollsmodellerna inte fungerar fullt ut, så lyckas hybriderna bättre – endless runners är en populär genre – men bäst är förstås de spel som anammar formatet till fullo. När utvecklarna kastar bort premissen av vad ett bärbart tv-spel faktiskt är, så händer det intressanta saker.

Reigns i sin mobila tappning - spelet finns även till plattor samt dator
Reigns i sin mobila tappning – spelet finns även till plattor samt dator

Som i kungasimulatorn Reigns, exempelvis (vilket är recenserat av undertecknad). Strunt i den mörka humorn och dialogen, det härliga bruket av ljud, eller den stilistiska grafiken – det är spelmekaniken som är intressant. För här har en interaktionsmodell djupt grundad i formatet – svep åt endera hållet – uppgraderats till huvudsaklig spelkontroll. Utvecklarna har gått så långt att de inte tittat på eventuella förlagor till Nintendos eller Sonys bärbara konsoler, inte på speldatorer, eller ens de analoga spelens värld. Nej, istället är det dejtingappen Tinder (gratis, om du är nyfiken) som står som förlaga för Reigns spelkontroller. I Reigns sveper du ett kort till höger eller vänster för att välja vad din regent ska bestämma, på samma sätt som du sveper bort – eller gillar – potentiella partners i Tinder. Det är ett roligt interaktionssätt, i sin enkelhet, vilket är en av anledningarna till just Tinders framgångar. Att ett spel skulle ta samma modell är naturligt, eftersom Tinder-lösningen är en spelifiering från första början. Allt du säger är om du är intresserad eller inte, ja eller nej, det kunde lika gärna ha varit två knappar, men det är roligare att svepa, med en liten animation och allt. Utvecklarna av Reigns har fattat detta.

Det är precis det som behövs för att fler spel ska ta examen på våra glas-skärmar. Nya spelformer växer fram om vi lär oss av vad som varit, men tar avstamp i vad som är. Därför kan du inte räkna med knappar och spakar, såvida du inte renderar dem på skärmen. Du kan däremot utgå från att svep och långa tryck och rullande och allt vad det är som känns naturligt för spelaren, för det är så apparna är byggda, så interaktionen är i de smarta glasplattornas värld.