Skämshögen presenterades förra veckan, men först nu är det dags att ta itu med den. Vi börjar med två riktigt tunga titlar: Naughty Dogs Uncharted: Drake’s Fortune och CD Projects The Witcher II: Assassination of Kings.
Jag minns ärligt talat inte hur länge Uncharted har stått i skämshyllan, men det är åtminstone över ett halvår. Jag plockade upp det, Uncharted 2: Among Thieves och Binary Domain för 499 kronor vid en rea. Då jag väl tog tag i det var det inte klart att jag skulle kvitta det mot Witcher II, utan jag såg det sistnämnda i begagnathyllan för ett rätt bra pris. Vid den här tiden var jag rätt sugen på att spela ett fantasyrollspel, så det blev till att kvitta Witcher II mot Uncharted. Var det värt det? Låt oss kolla närmare på de båda spelen.
Uncharted: Drake’s Fortune
Uncharted är en hyllad spelserie, kanske främst det andra spelet då, och är en dealbreaker för många som funderar på att skaffa sig en PlayStation 3. För mig var det förstås Heavy Rain, men givetvis var Uncharted-serien något som jag fann högt intresse för. Efter inköpet hamnade det dock i skämshögen, främst på grund av att det hela tiden kom nya spel till Xboxen. Jag är ju en achievementhora så det gjorde att Uncharted gott fick vänta. Fram tills nu.
Spelet börjar med hur äventyraren och skattsökaren Nathan Drake finner en gammal kista på havets botten som tillhört hans förfader Sir Francis Drake. I den finns Sir Francis dagbok som berättar om var El Dorado, den legendariska staden helt i guld, ska finnas. Han är inte ensam ombord på båten, utan Nathan har sällskap av journalisten Elena Fisher som är där för att videodokumentera Nathans äventyr. Lugnet varar dock inte länge, för kort efter fyndet anfalls de av banditer. Även om Nathan nedgör dem sänks båtarna i striden. Innan allt hopp är förlorat räddas Nathan och Elena av Sullivan, Nathans partner, som lägligt anländer till platsen.
Det är början på äventyret vi kommer att få uppleva i Uncharted. Nathans jakt på El Dorado och även sanningen om sin förfader, Sir Francis Drake. Uncharted är ett klassiskt matinéäventyr i stil med filmer som Indiana Jones och spel som Tomb Raider. Jag gillar genren eftersom den brukar ge mig en visuellt häftig upplevelse, samtidigt som min fascination för äldre mytologier kittlas. Uncharted lyckas med det sistnämnda, men fallerar i det första.
Uncharted är inte ett fult spel. Tvärtom, miljöerna är tilltalande men inte minnesvärda. När jag efter spelets slut tänker tillbaka på spelet är det få av miljöerna som stannar kvar i mitt minne. Ett av de få undantagen är en gammal nazistisk ubåt som återfinns på en väldigt oväntad plats. Å andra sidan var det en intressant miljö att utforska så det är lite synd att den stressas förbi.
Kontrollen är stabil och det är sällan som jag har några problem med varken skjutandet eller hoppandet som förekommer. Vad som är enerverande är att det nästan hela tiden blinkar till en ledtråd över vad man ska göra härnäst i spelet. Det är förstås bra att en sådan funktion finns, men för mig som älskar att utforska miljön dyker den upp för fort.
Tyvärr dras även spelet med flertalet buggar som drar ned helhetsintrycket. Ibland startar inte sekvenser som de borde och ibland fryser spelet utan någon förklaring. Båda buggarna tvingar en att starta om spelet, vilket inte ska behöva göras i ett sådant här spel. Jag har överseende med sådant i ett rollspel eller ett sandlådespel, eftersom det inte går att förutse alla variabler som uppstår. Men i spel med snitslade banor är jag inte lika förlåtande.
Det största problemet är dock bristen av fingertoppskänsla som Naughty Dog uppvisar med fienderna. Tyvärr är de ofta lite för många och förekommer lite för ofta. Resultatet blir att Uncharted ofta känns som slentrianmässigt harvande av fiender, istället för att vara ett spännande äventyr. Jag hoppas att övriga spel i serien har en bättre balans där, även om bekanta sagt att så inte är fallet.
Trots skavankerna är Uncharted riktigt förnöjsamt. Den övernaturliga tvisten, för det finns alltid en sådan i genren, är klockren. Pulsen höjdes rejält när den introducerades och tog spelet till en ny höjd. Det bidrog även med en variation i fiendefloran och kom så sent att den inte heller blev för utdragen.
Jag rekommenderar varmt Uncharted till alla som älskar matineäventyr, eftersom det ger dig exakt vad du vill ha ut från genren.
The Witcher II: Assassination of Kings
Jag har i stort sett bara hört goda saker om The Witcher II. Det har prisats som rollspelet som får BioWares spel att verka som hafsverk i jämförelser. Sådana ord kan bara leda till besvikelse, så jag har hållit mig skeptisk till dessa för att hålla ned förväntningarna. När jag väl sätter i skivan möts jag direkt av en väntad besvikelse. Du måste spela den vita manliga hjälten (han är så vit att han till och med kallas för den vita vargen). Fast eftersom The Witcher II baserar sig på böckerna om witchern Geralt så köper jag efter lite grumsande det och sätter igång spelet.
Geralt of Rivia är en witcher, en prisjägare vars specialitet är att jaga monster. Då spelet börjar sitter han i fängelset, anklagad för att ha mördat kung Foltest. Alla är inte övertygad om hans skuld och snart får Geralt hjälp att fly från fängelset. Det är starten på jakten efter den egentliga mördaren, samtidigt som det politiska efterspelet av händelsen får en central roll i spelet. Handlingen är egentligen som med många fantasyrollspel av det mer traditionella slaget, även om det sätter lite störree fokus på politiken än i vanliga fall. På rak hand kommer jag bara att tänka på Dragon Age II som har samma sorts fokus på politisk maktkamp.
Emellertid känner rollspelsälskaren snabbt igen sig i levlandet, uppdragen och valen som denne tvingas att göra. Det förstnämnda bygger bygger på ett färdighetssystem där lägre nivåer av antingen grundläggande förmågor, vapenkonst, magi eller alkemi låses upp för att nå de högre. Det är enkelt att förstå och viktigt att planera i förväg eftersom det inte är möjligt att skaffa alla förmågor under en genomspelning.
The Witcher II har en bra balans mellan storyrelaterade uppdrag och frivilliga sådana, vilket tillfredsställer både spelare som vill stressa igenom spelet och de som vill gräva sig ned djupare i världen. Uppdragen i sig är inte särskilt märkvärdiga, utan ganska traditionella med döda X antal fiender eller hämta Y antal saker.
Där spelet utmärker sig är dock då du ställs inför val och vet att ditt val kommer påverka upplevelsen av spelet. Där andra spel är mån om att presentera dig med samma upplevelse oavsett val, vägrar The Witcher II falla i samma fälla. Ta till exempel slutet på första akten där Geralt tvingas göra ett val vilken person han hjälper. Valet förändrar spelupplevelsen markant då det blir två vitt skilda äventyr under andra akten. Sådant skapar ett stort återspelningsvärde och är något som jag älskar: att få återvända till bra spel utan att känna skuld över att man försummar skämshögsspel.
En annan sak som jag ofta hört folk prata om rörande The Witcher II är hur vackert det är. Det är säkerligen sant också, men så länge det spelas på en Xbox lär du inte se det. Där är det visuella ganska ordinärt och sticker inte ut på något märkvärdigt sätt. Missförstå mig rätt: det ser inte fult ut, men världen känns relativt platt.
Spelets främsta nackdel står dock snarare i spelkontrollen. Förnedringen är tydlig då jag efter första striden får se spelet konstatera att “Du bör nog spela på den lättaste svårighetsgraden, din sopa”. Spelet har visserligen rätt, men det känns rätt pinsamt ändå.
Det tar lång tid innan jag greppar både spelkontroll och mekanik. För det sistnämnda skiljer sig även det från vanliga rollspel. Dricka potions för att öka dina stridsvärden? Visst går det, men till skillnad från andra spel måste du göra alla förberedelser före striden. Det här är extremt frustrerande då man i andra spel vant sig vid att dricka brygderna med en enkel knapptryckning. Svårighetsgraden ökas markant gentemot konkurrensen, vilket förstås är meningen. Det tvingar dig att planera dina strider noga och får en att utnyttja sina brygder (och fällor) på ett sätt som man annars inte gör. Bra för hardcorespelarna, mindre bra för mig.
Ska jag summera The Witcher II måste jag trots mina problem med spelkontrollen och mekaniken rekommendera det till alla rollspelsälskare. Storyn och karaktärerna når visserligen inte upp till BioWare-klass, men det förtar inte att det gör väldigt mycket rätt.
Vinnare
Det stod tidigt klart för mig att båda spelen inte bara är spelvärda, utan att de är riktigt bra. Båda uppfyller alla krav som jag har på respektive genrer, då de uppfyller alla troper och förväntningar som jag vill ha. Inget av spelen är särskilt nydanande, men ser man till Witchers spelmekanik har den förfinat vad man förväntar sig från genren. I högre grad än Uncharted, har The Witcher II gjort något eget. Det är skälet till varför Nathan Drake faller på mållinjen och Geralt står som segrare.
Skämshögen: 0.
Nyinköp: 1.
