skam002Det var ett tag sen, men nu är skämshögen tillbaka. Vi kollar den här gången närmare på skämhögsspelet Enslaved: Odyssey to the West som jag plockade upp då jag grävde i en realåda med erbjudandet om att köpa 3 spel för priset av 2. Enslaved blev det tredje spelet och det var mycket på grund av att jag hade hört många tala gott om det.

Efter att ha klarat Enslaved gav jag mig på Dear Esther. På protokollet är det ett spel som är skräddarsydd för mig. Jag hade under lång tid sett fram emot det, så jag valde att bränna av ett skämshögsspel på det när Steam hade det på rea – trots att jag ogärna spelar på datorer. Vilket tror du föll mig mest i smaken? Gissa för dig själv och fortsätt läsa sedan så lovar jag att du får svaret.

Enslaved

skamshog_enslaved
Enslaved börjar med att den atletiska Monkey, huvudkaraktären vi kontrollerar, tar sig fri från sitt fängelse ombord ett flygande slavskepp. Han verkar inte vara den enda som lyckats ta sig fri från ett fängelse, utan även en ung kvinna är på rymmen. Hon verkar inte alls intresserad av att samarbeta och snor själv den sista nödkapseln. Monkey lyckas dock klamra sig fast på dess utsida då kapseln lämnar skeppet. Visserligen slås han medvetslös vid kraschen i marken, men han är åtminstone fri. Tror han. Då Monkey väl vaknar har kvinnan, Trip, satt ett slavband runt hans panna och är därför helt under hennes kontroll. Dör Trip, dör han själv. Mot sin vilja blir han tvungen att beskydda henne från farorna som finns i världen, men allt eftersom handlingen fortskrider börjar ett djupare vänskapsband mellan de två att formas.

Enslaved är ett postapokalyptiskt spel där vi reser igenom ett förfallet USA. Vanligtvis är den typen av spel väldigt bruna och gråa, men i Enslaved får vi en grön apokalyps där växtlighet har tagit över städerna helt och hållet. Grönskan ger en annorlunda visuell upplevelse gentemot andra spel inom genren och är ett välkommet inslag. De interaktioner som sker är främst med robotar som man tvingas bekämpa. Monkey stöter på några få människor, men som spelare får du känslan av att det är en öde värld med endast en liten spillra kvar av mänskligheten.

Spelkontrollen är väldigt enkel att lära sig: du har olika sorters attacker kopplade till knapparna. Striderna handlar mest om att tajma rätt attack vid rätt tillfälle. Det finns förstås andra element än att slåss. Spelet fokuserar då på att ta sig genom ett område genom att finna rätt väg och lyckas med några knapptryckningar under resans gång. Momenten är sällan långa eller svåra att klara av – varken striderna eller utforskandet. Det är välbalanserade små mumsbitar som serveras och du hinner aldrig tröttna på något av dem.

Det är svårt att hitta negativa saker med Enslaved. Spelet dras med ett flertal konstiga buggar som får spelet att frysa och emellanåt tvingar mig starta om det, men sällan går mycket förlorat. Det tunga argumentet är snarare att spelskaparna inte vågar sticka ut hakan och våga mer. Allting känns väldigt tryggt paketerat och det blir aldrig några riktiga “wow!”-upplevelser. Allt serveras i små, behagliga aptitretare som saknar det där lilla extra.

Även om spelmekaniken är okej och bandesignen stabil så är det egentligen relationen mellan Monkey och Trip som gör Enslaved värt att uppleva. Ja, jag skriver uppleva och inte spela. Det är en trovärdig relation som skapas och som i alla fall jag vill se mer av. Världen och sättet spelet avslutas på ger visserligen tankar på vad som kan ske härnäst, men det är ändå mina känslor för Trip och Monkey som jag minns. Där finns spelets styrka: inte i spelmekaniken, utan i upplevelsen.

Dear Esther

skamshog_dearestherJag gillar när spel försöker göra någonting annorlunda. När spelmekaniken slänger bort skjutvapen och obligatoriskt mördande till förmån för en djupare upplevelse. Då upplevelsen kryddas med en dos prettotänk så får det mig att le. Sådant visar på att spelen utvecklas bortom meningslösa high score-listor och sinnesslöa multiplayermatcher där det handlar om att svära ikapp med brittiska tolvåringar.

När jag fick höra ryktena om Dear Esther verkade det som om att det här var spelet som skulle tilltala mig. En del ludologer hävdar att Dear Esther inte är ett spel, eftersom det snarare handlar om en interaktiv upplevelse. Spelmekaniken fokuserar på att man nyfiket undersöker spelets miljöer, ackompanjerad av en bra ljudregi och stämningsfulla musikstycken. Samtidigt delger en berättarröst oss en historia under vårt utforskande. Det är inte nödvändigtvis samma citat du får höra då du besöker en plats, utan det varierar från gång till gång. Upplevelsen av Dear Esther skiljer sig därför mellan spelomgångarna, eftersom berättarrösten kan berätta vitt skilda saker för oss vid de olika tillfällena.

Ryktesvägen har jag hört att du inte förstår handlingen i spelet till fullo förrän du spelat igenom det ett par gånger. Tyvärr tycker jag inte att det finns tillräckligt mycket som lockar mig i spelet för att köra igenom det en andra gång. Även om den första gången kittlade min fantasi och lyckades skapa ett narrativ utifrån fragmenten, är miljöerna inte tillräckligt varierande för att locka mig en andra gång. Bristen på interaktionsmöjligheter skadar återspelningsvärdet rätt mycket för mig.

Det slår mig efter att jag klarat spelet att jag har samma relation till Dear Esther som till filmen Donnie Darko. Jag brukar beskriva filmen som ”creepy bad”: den faller mig inte i smaken, men det är något med den som skapar en känsla av obehag hos mig. Dear Esther fångar mig på ett liknande sätt då jag vävs in i den atmosfäriska miljön. Narrativet förmedlas genom en lösryckt berättarröst och mystiska meddelanden målade på grott- och bergsväggar. Spelet säger inte åt dig vad handlingen är, utan låter dig själv tolka den. Det gör att varje spelare får sin egen uppfattning om vad Dear Esther handlar om. Låter det pretto? Då har du fattat grejen, för det är exakt vad spelet är.

Dear Esther är helt klart inte för alla, men det fyller en lucka i spelutbudet eftersom det finns få välgjorda spel som uppmuntrar till djupare reflektion. Det tillåter dig att skapa en egen berättelse utifrån det du upplever. Är du lite pretto? Vill du ha variation från de vanliga sorternas spel? Ja, då är Dear Esther något för dig.

Vinnare

Jag vill så gärna älska och säga att Dear Esther är en överlägsen vinnare, men sanningen är att jag inte alls föll för det på samma sätt som jag hade hoppats. På många sätt blev det istället en besvikelse för mig, medan Enslaved istället blev en positiv överraskning. Det serverade mig en mänsklig relation som jag inte förväntat mig utöver okej spelmekanik, så därför vinner Enslaved och gör ställningen till 1-1.

I nästa artikel ska vi ställa skämshögsspelet Turning Point: Fall of Liberty mot Tomb Raider. Kommer det att bli en hård kamp? Kommer det att ske stora överraskningar? Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror att de flesta av er redan kan gissa vilket av spelen som blir segrare i den kampen.

Skämshögen – nyköpt: 1-1.