skams03Efter ett långt uppehåll i skämshögen är den ny tillbaka. Som skrevs förra gången handlar det om Turning Point: Fall of Liberty och Tomb Raider. Det förstnämnda var ett FPS som släpptes 2008, men som jag plockade upp under 2011-2012 i ett av mina reabacksköp och som sedan blev liggande. Tomb Raider å andra sidan är ett tredjepersons matinéäventyr som släpptes i år som jag hängde på låset för att få på releasedagen. Så vad är mina omdömen om spelen?

Turning Point: Fall of Liberty

skams_turningpointTurning Point är spelet som ingen snackar om och då det faktiskt nämns är alla överens om att det är ett uselt FPS-spel. Det släpptes 2008 och jag plockade upp spelet utan några som helst förväntningar. Det var billigt och ju fler spel desto bättre. Tyckte jag då i alla fall.

Spelet utspelar sig en alternativ verklighet där Winston Churchill dog 1931, vilket ledde till att Nazi-Tyskland besegrade England 1940. Med England ur bilden föll snart även resten av Europa, Nordafrika och mellanöstern. USA höll sig utanför kriget och belönades med en egen nazistisk invasion 1953. Alternativa världar har alltid fascinerat mig så premissen var kittlande.

Inledningen var över förväntan. Protagonisten, Dan Carson, är en byggnadsarbetare som arbetar med att bygga en skyskrapa. Han befinner sig högt upp på byggnadsställningarna då nazisterna invarderar staden. Under bombardemanget tvingas Dan att ta sig ned från den höga byggnadsställningen utan vapen och jag känner desperationen som en vanlig person borde ha. Jag saknar vapen att luta mig tillbaka på, utan det enda som hjälper är min egen list och reflexer. Det blir en positiv överraskning. Tyvärr varar inte min glädje länge.

Så fort jag är nere från byggnadsställningen drar det traditionella FPS-tänket i gång: Dan får tag i ett vapen och då försvinner all potential. I början springer Dan undan från nazisterna, men till slut blir han medlem i motståndsrörelsen. Plötsligt är han världens viktigaste person och är den enda som kan “rädda världen”. Han har blivit den arketypiske vite mannen som räddar världen. Intresset jag hade i spelets början är helt bortblåst.

Upplägget är bekant för alla som spelat FPS-spel tidigare och bidrar inte med något nytt i vare sig presentation eller grafik. Tvärtom, den ser enkel och primitiv ut med dagens mått – och gjorde nog även då det släpptes. Banorna är relativt raka och man behöver inte oroa sig att gå vilse. De enda problemen man ställs inför är att döda fiender, men eftersom de alltid följer samma mönster handlar det mest om att nöta varje del tillräckligt mycket för att lära sig hur fienden rör sig.

Spelkontrollen fungerar, vilket inte är konstigt då den följer formatmall 1A. Har du spelat ett FPS tidigare har du inga som helst problem med det här. Du behöver inte oroa dig för någonting orginellt eller nydanande. Vad du däremot behöver oroa dig för är de många konstiga buggarna som spelet dras med. Fler än en gång tvingas jag starta om spelet då filmsekvenser eller händelser inte startar som de ska och därmed förhindrar mig från att komma vidare.

Turning Point: Fall of Liberty börjar lovande under att spelets första minuter med att kittla fantasin med vad som kunde ha varit, men som när spelet väl drar igång havererar totalt Det blir ett trist FPS-spel utan egen identitet som man gör bäst i att undvika.

Tomb Raider

skams_tombraiderBortsett från Mass Effect- och Dragon Age-spelen kan jag inte komma på ett spel som jag haft så stora förväntningar på som Tomb Raider. Jag stod till och med utanför dörren till Game vid releasedagen bara för att kunna lägga väntarna på mitt exemplar fortast möjligt. Egentligen var besattheten konstig då jag inte har någon som helst känslomässig koppling till de tidigare spelen i serien. Men en välskriven kvinnlig karaktär i vad som verkade vara ett riktigt bra spel var nog för att fånga mig.

I spelet får vi följa Lara Croft under hennes första äventyr i jakten på det förlorade kungadömet Yamatai. Hon är inte ledaren för expeditionen, utan istället hon den oerfarne personen som ifrågasätter ledaren. Givetvis har Lara rätt i sina iakttagelser, det är ju ett Tomb Raider-spel, men det är ett tema som förstärker intrycket av att hon är orutinerad. När expeditionens skepp kraschar i en storm hamnar Lara i vattnet och allt svartnar. När Lara vaknar hänger hon upp och ned i en grotta likt ett djur i ett slakthus.

Redan i Tomb Raiders inledning fångas jag av spelets storslagna känsla. Under den korta färden ut ur grottan får jag en grundläggande koll på spelkontrollen, men serveras även med flertalet cinematiska filmsekvenser där jag faktiskt får spela istället för att vara en passiv åskådare. Det är ofta mjuka övergångar mellan dessa och det är något som tilltalar mig.

Väl ute ur grottan börjar Laras egentliga äventyr. Först fokuserar det på att Lara ska finna sina skeppskamrater, men gradvis övergår det till öns mysterium. Det visar sig nämligen att de befinner sig på Yamatai tillsammans med en hemsk kult som består av skeppsbrutna psykopater. Även om Lara härdas av omständigheterna då hon tvingas mörda dem för att överleva, får vi alltid se en mänsklig sida hos henne. Det är ovanligt för spel i dag. Hon är inte bara en bra skriven kvinnlig karaktär, utan hon är en bra skriven karaktär. Punkt.

Jag har varit medvetet vag om Tomb Raiders handling av en enkel anledning: jag vill inte spoila den. Utforskandet av Yamatai är ett klassiskt matinéäventyr, men till skillnad från många andra spel baseras den på en obskyr legend. Det är både på gott och ont. Laras resa blir ett blankt blad för oss spelare och jag nöjer mig helt enkelt att säga att jag finner handlingen både intressant och spännande.

Tomb Raider bjuder på många cinematiska upplevelser och där Uncharted sneglade på Tomb Raider, har originalet nu sneglat på uppföljaren. Cirkeln är sluten med andra ord. Men där Uncharted enbart erbjuder en snitslad bana som maximerar en typ av upplevelse, bjuder Tomb Raider istället in spelare att stanna upp och utforska området för att leta efter föremål. Varje gång Lara gör ett fynd berättar hon kort om det på ett kunnigt sätt, vilket befäster hennes trovärdighet som kunnig historiker. Ett stort plus är att jag inte måste göra utforskningen direkt, utan istället kan återvända till tidigare platser jag besökt. Utforskningen sker helt på ens egna villkor!

Dessutom uppmuntras spelaren till att utforska området då man samlar på sig både resurser och erfarenhet. Det förstnämnda används till att låsa upp nya och modifiera existerande vapen, medan man med erfarenhetspoängen tillgodgör sig förmågor som underlättar i strid, vid utforskning eller för att överleva. Det är en grundläggande rollspelsmekanik som Tomb Raider använder sig av för att förstärka spelupplevelsen.

Hela tiden har jag full kontroll över Lara och kontrollen motverkar aldrig en, oavsett om det gäller att hoppa mellan klyftor eller skjuta fiender. En sak som sticker ut är att Lara har förmågan att scanna av området och så länge som hon står still se interaktionsvänliga saker i sin omgivning, till exempel bytesdjur eller föremål.

Tomb Raider är ett spännande matinéactionäventyr som jag starkt rekommenderar till alla. Gillar du action- eller äventyrsspel är det här ett måste att spela. Gillar du välskrivna protagonister? Ja, då finner du Lara Croft uppe i toppen. Är du bara ute efter en schysst äventyrsupplevelse? Det finns här också. Kort och gott, det finns något för de flesta.

Vinnare

Jag tror absolut ingen alls blir förvånad över att Tomb Raider är det bättre spelet. Turning Point: Fall of Liberty är inte ens i närheten att slå sin konkurents djupaste botten med sin egen höjdpunkt. Det gör att de nya spelen nu leder med 2-1.

I nästa skämshög ställs det achievementvänliga Avatar: The Last Airbender – Burning Earth mot galenskapen i Poker Night 2. Vem tror du står som segrare? Tyck till i kommentarerna!

Skämshögen – nyköpt: 1-2.