Alla har väl hört talas om skämshögen? Ni vet, den där högen av spel som man samlar på sig och säger “Ja, jag ska spela dem, men…” och sen istället köper nya spel? Inför 2013 bestämde jag mig för ett nyårslöfte som innebar att jag skulle ta itu med min skämshög. Det innebar att jag inte fick köpa ett nytt spel förrän jag hade klarat av ett ur skämshögen, något som jag skrev mer om tidigare här på Spelbloggen.

Jag hann skriva de fyra första delarna innan Spelbloggen tog en paus, men jag slutade inte göra anteckningar bara för det. Nu när vi är tillbaka tänkte jag därför fortsätta berätta om hur mitt spelår 2014 gick och om jag lyckades hålla mitt löfte. Jag tar vid där jag var sist, nämligen att ställa piratdramatik mot mänsklig ångest.

Monkey Island 2: Special Edition: LeChuck’s Revenge

Monkey Island är ett klassiskt peka-och-klicka-spel signerat Lucas Arts. Även om jag älskar genren var det aldrig Lucas Arts som stod för de intressanta spelen för mig, men då första specialversionen av Monkey Island till Xbox 360 släpptes införskaffade jag spelet. Det var inte så fantastiskt som många gjorde gällande, men det var ett helt okej spel.

När jag väl införskaffade tvåan på samma konsol var jag välmedveten om vad jag skulle få, och fick inga direkta överraskningar. Handlingen var ungefär vad man kunde förvänta sig: Guybrush Threepwood söker efter en skatt och hamnar i trubbel gång på gång, ofta med ett väldigt humoristiskt resultat. Handlingen är banal och skruvad, precis som den ska vara i ett Monkey Island-spel. Tyvärr går den över gränsen i slutet av spelet och blir en pastisch på existerande filmer, till exempel med en ren karbonkobia av en scen ur en av Star Wars-filmerna. Det gör att slutet känns billigt och inte särskilt spännande, vilket tyvärr drar ned intrycket rejält.

Grafiken är både vacker och färggrann, kanske lite väl mycket på sina ställen. Lyckligtvis kan en enkel knapptryckning föra en tillbaka till originalspelets utseende. Efter att ha spenderat en stund där brukar de färggranna pastellfärgerna vara mer än välkomna åter. Det som spelet vinner på är humorn – och då i synnerhet dialogen. Karaktärernas sätt att uttrycka sig är oerhört roande att lyssna på och det förhöjer stämningen en hel del.

Eftersom det är ett peka-och-klicka-spel går det inte undgå att det är smidigare att spela på en dator, men sättet man rör sig på fungerar hyfsat väl och det blir inte frustrerande. Visserligen uppstår viss irritation att Guybrush inte väljer rätt stig om det är flera vägar som ligger nära intill varandra, men tack och lov är det få tillfällen där det är ett problem.

När spelet väl är avklarat (och alla achievements tagna) är det inte särskilt troligt att jag återvänder till spelet. Det är inte bara för att slutet är otroligt dåligt, utan för att det inte heller finns något återspelningsvärde som det till exempel fanns i första spelet. Det är ett stabilt spel, men tyvärr är det långtifrån något som tilltalar mig på ett djupare plan.

The Last of Us

För många var The Last of Us årets spel 2013 redan innan det släpptes. Naughty Dog, som tidigare gett oss Uncharted-spelen, hade satt ribban högt då de började att tala om att skapa ett postapokalyptisk äventyr där zombier orsakat samhällets förfall. Eller förlåt, infekterade… även om vi alla vet att det egentligen är samma sak.

Vi får följa Joels färd från zombiekalypsens utbrott till hans vardag många, långa år senare. Berättelsen börjar egentligen först då han möter tjejen Ellie och får i uppdrag att föra henne i säkerhet. Hon bär nämligen på en hemlighet som Joel i ett tidigt skede blir varse om. Utan att gå in på spoilers kan man dock säga att det viktiga i spelet är relationen mellan Joel och Ellie. Hur de går från att inte lita på något som den andre säger, till att sätta sina liv på spel för varandra. Allt presenteras som en cinematisk upplevelse på ett trovärdigt sätt och det är vad som är spelets stora charm.

Däremot är The Last of Us långt ifrån perfekt. Jag minns fortfarande mardrömmen vid lansering. Det var brutalt mycket buggar, inkluderande spelförstörande sådana, vilket dödade mycket av spelupplevelsen och drog ned helhetsintrycket. Idag är dock de flesta buggar borta så idag är många av mina invändningar mot The Last of Us borta. Det är något som oftast inte är ett problem med spelen i skämshögen. De har haft tid att få buggarna fixade.

Tyvärr dras The Last of Us med en del föråldrade spelmoment, vilket har varit ett problem för Naughty Dog tidigare, De vet inte hur de ska gå tillväga för att skapa intressanta tempoväxlingar, utan har tyvärr bara ett trick som de vågar förlita sig på: strider. Visst finns det en del moment där du kan smyga dig förbi de infekterade, men vid många andra ställen motarbetar Naughty Dog dessa försök. Ibland tvingar de till och med spelaren aktivt till att initiera strid där det fungerat utmärkt att smyga sig förbi stridigheterna. Det är både lat och tröttsam speldesign.

Miljöerna vi får bevista i spelet är små visuella mästerverk: allt från ödsliga betongdjungeln till snötäckta skogsmarker. Det är fantastiskt vackert rätt igenom och då jag från ett höghus får göra bekantskap med en giraff? Ja, det är en magisk känsla. Här har Naughty Dog verkligen lyckats och det är ett av spelens främsta styrkor. I slutänden är det dock karaktärerna Joel och Ellie som är spelets största behållning. Få spel lyckas lika väl med att skapa en sådan emotionell resa som vi får se de två karaktärerna göra. Ellie är helt klart spelets sanna stjärna och vid de få tillfällen som vi får spela henne är det ren njutning. Inte för att Joel är dålig, men han är som alla andra standardhjältar så det blir aldrig riktigt lika spännande att styra honom.

Jag blev besviken på spelet då jag spelade The Last of Us för första gången, men av fel anledningar. Det är synd för buggarna förstörde en riktigt awesome spelupplevelse. Innehållsmässigt är spelet en cinematisk och känslofylld resa som jag med värme kan rekommendera till andra.

Vinnare

Oavsett hur många buggar som det fanns i The Last of Us eller hur gammalmodig dess speldesign är på sina ställen så är spelet ljusår bättre än Monkey Island 2. Så ännu en gång är det nyinköpta spelet som vinner, även om jag får önska att jag spelat The Last of Us som ett skämshögenspel.

Skämshögen – nyköpt: 1-4.

I nästa skämshög dyker vi ned i licensspelsträsket och besöker tropiska öar. Var tror ni att jag har varit?

Om du vill kika in tidigare skämshögar hittar du dessa nedan: