Den här sommaren har jag återupptäckt min Nintendo 3DS. Det är delvis XL-modellens förtjänst, för precis som gamla Nintendo DSi XL så är det trevligt med lite större skärm. Mindre skarp grafik är ett nödvändigt ont, men om det var en imponerande visuell upplevelse som vägde mest hade jag inte brytt mig om formatet alls, med eller utan 3D.
Nintendo 3DS är inne i sin andra andning. Prissänkningen Nintendo gjorde för ett bra tag sedan satte fart på försäljningen, men det är den uppställning tyngre spel som sett till att det hållit i sig. Fire Emblem-spelet väger tyngst för många, men minst lika viktigt – om inte än mer tongivande – är Animal Crossing: New Leaf. Jag har skrivit om det här förut, och det är – var – mitt tveklöst mest efterlängtade spel till formatet.
Och visst har jag spelat New Leaf hela sommaren. Intensivt till en början, i den mån ett Animal Crossing-spel kan spelas intensivt. Hela speltempot är gjort för att belöna ett hetslöst spelande, konsekvent är bättre än att dunka in bells i mängder så att du kan köpa större hus. Det är de små sakerna som understryker det här, som att du kan snubbla om du springer, eller att gräset dör om du springer mycket på samma plats.
På sätt och vis är Animal Crossing-spelen helt fel för mig, men det är något i den mystiska djurbyn som trollbinder. Kanske är det för att här får jag vara i centrum, det är som att alla dessa egotrippade och lätt borttappade invånare lever i väntan på att jag ska dyka upp. Eller så handlar det om något så bekant som New Leaf, och alla andra Animal Crossing-spel, bortsett det första, faktiskt är – här kan vi snacka om iterera, iterera, och iterera tills formatet sitter som en smäck.
Och det gör det. New Leaf är det bästa Animal Crossing-spelet till dags dato.
Jag tog med mig en handfull 3DS-spel till sommarstugan i början av juni. Det enda jag spelat, förutom SteamWorld Dig, är just Animal Crossing: New Leaf. “Spelar du det där trädgårdsspelet igen,” säger Malin, fastän hon vet att det inte handlar om att sköta en trädgård, utan så mycket mer. Jag tror hon hånar mig i smyg, men det spelar inte så stor roll för jag har kul. Det bjuder jag på, och gör henne åksjuk av kamerasnurrandet i SimCity i stället. Hämnden är ljuv, som ni vet.
Det är spel som Animal Crossing: New Leaf som gör att jag ser en gnutta hopp i dedikerade spelformat som Nintendo 3DS, och för all del, PlayStation Vita. Mobiltelefonerna och alla så kallade surfplattor (värdelös term) må utmana hur mycket de vill, men när en spelutvecklare trimmar en titel för formatet, då är det helt enkelt något annat. Det sker förvisso till iPhone och iPad med, exempelvis, men så länge det inte handlar om pussel eller kastande av fåglar så är känslan inte riktigt där. Förutom strategi då, där tar jag paddan före 3DS:en vilken dag som helst, och det är väl också lite där skon klämmer och resonemanget haltar något. För hur bra hade inte Nintendo kunnat göra Fire Emblem till en tryckskärm enbart, utan knappar och spakar och stylusar? Alldeles exceptionellt bra förstås, precis som de hade lyckats få Animal Crossing, ett spel som inte bygger på action eller reaktionsförmåga, att fungera utmärkt på en smartphone.
Men plattformsspel och action, där du vill ha handkontroll, de kommer alltid vara bäst till bärbara spelkonsoler!
Så låter det, och så har det låtit länge. Men någon gång under dagen släpper Apple iOS 7, en gratis uppdatering till iPhone 4 och uppåt, samt iPad 2 och uppåt. Bland nyheterna återfinns inbyggt stöd för handkontroller. Det finns inga sådana att köpa ännu, men med tanke på hur abnormt stor tillbehörsmarknaden är till iOS-prylarna så är det bara en tidsfråga. Letar du hittar du rentav såväl handkontroller redan nu, fulhack i sig där stöd måste byggas in för dessa specifikt. Så blir det alltså inte framöver, då finns det universella rutiner för spelutvecklarna, och med andra ord kan de göra tajta plattformsspel till iOS.
En iPad med ställ och handkontroll är betydligt dyrare än en Nintendo 3DS, exempelvis. Det dröjer innan stödet kommer, och det dröjer ännu längre innan det kommer bra spel som stödjer iOS-handkontroller. Speljättarna satsar på hardcore till 3DS och Vita, medan iOS får casualspelen.
Argumenten är många, lätta att svänga sig med.
Tillbaka till min sommar med 3DS:en. Den har varit fantastisk faktiskt. Animal Crossing: New Leaf är ett underbart spel, och Malin har haft kul med Fire Emblem: Awakening, som jag bara testat som hastigast. Nintendo 3DS är en oförtjänt nedvärderad plattform, det är något jag står fast vid. XL-versionen rekommenderas, i synnerhet nu när det finns så många bra spel. Bara det gör den värd att äga.
Men varken Nintendo 3DS eller PlayStation Vita är framtiden, och nästa sommar undrar jag om de är aktuella nog för mig att ta med mig till sommarstugan. Jag är inte så säker på det, även om Nintendo säkerligen kan dra något nytt storspel i hatten, kanske det enda jag spelar på 3DS:en under året. Resten av tiden dominerar den överlägset bättre upplevelsen som iPaden teoretiskt kan erbjuda, tillsammans med en handkontroll. Kanske.
Undantaget är förstås Animal Crossing: New Leaf. Det är en drog, och just därför är det ännu ett litet håll i narrativet här. För egentligen är jag rätt säker på att jag har med mig min 3DS även nästa sommarn. Blommor ska vattnas, fiskar ska fiskas, insekter ska fångas, och snutiga djur ska få sina presenter levererade av borgmästaren i min by.
