Jag har plöjt igenom min beskärda del spel genom åren, med säkerligen minst lika många till framför mig. Spelen avverkas i olika takt, och alla får olika mycket speltid. Ibland bara tillräckligt för att kunna göra en bedömning, ibland hela vägen till slutet. Somliga spel startar jag bara en gång. Det finns helt klart mycket skit där ute.

Men det finns också de spel jag alltid, med betoning på alltid, kan återvända till. Spel jag spelar för att faktiskt ha kul, för att utmana mig själv eller bara för att slappna av. Inte för att jag måste eller borde. Spel som aldrig blir tråkiga, även de så klart ändå kan bidra till frustration i drivor. Men det är ett annat kapitel.

Här är tre av mina ”eviga” spel, listade helt utan inbördes ordning.

Rocket League

Jag dyrkar sport lika mycket som näste man, även om jag finner just fotboll extremt tråkigt. Men det händer något när man matchar en överdimensionerad boll med gravitationsbrytande bilar i en låst arena. Rocket League är ett rent och oerhört simpelt nöje som jag kan njuta av i bara fem minuter, eller en timme. Tröttnar jag någon gång så är det bara för stunden, och datorn behöver inte vila många minuter innan suget sätter in igen. Det här är en ständig vän som går varm minst ett par gånger i veckan, eller åtminstone när man får tid över.

Favoritläge: 2v2 samt Hoops.

Trials Fusion

Jag gillade verkligen första Trials till förgående generations konsoler, men det var först med Trials Fusion, till både PC och PlayStation 4, som beroendet satte in på allvar. Jag kan svära mig till en halsbränna på de mest extrema banorna, men fysiken gör att jag hela tiden bara måste ha mer och mer. Jag behöver aldrig tänka på motstånd, eller att falla åt sidorna. Det är bara jag och hojen, och ett antal överjävligt svåra, men än dock fantastiskt underhållande, banor. Och de går att spela om och om igen i jakten på den där perfekta körningen.

Favoritläge: Ice Climb (bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till, bara en gång till).

Gears of War 4

Hatkärleken är stark här. Gears of War är en serie som hängt med mig i vått och torrt sedan Gears of War 2, det var först då jag fick tummen ur och blev med Xbox. Sedan dess har jag varit en ivrig påhejare och förespråkare för serien i alla lägen, och har tusentals och åter tusentals multiplayer-timmar i bagaget. Gears of War 3 tog allting till nya höjder, och är på sätt och vis än idag det bästa Gears-spelet någonsin, men evolutionen går inte att stoppa och vill man hänga med idag så är det Gears of War 4 som gäller.

Kan villigt erkänna att jag inte känner lika starkt för spelet längre, mycket på grund av en del spelmekaniska och designmässiga val, men likväl är det en serie jag aldrig kommer att släppa. Något som rullar igång med jämna mellanrum, någon sen natt i månaden när barnen sover och frugan lämnat in. Då är det bara jag, min gnasher och en hel uppsjö slaktvänliga motståndare som ibland kan vråla ”fuckingbitchcheatermotherfuckerfuckingfuckyou” i headsetet, när det inte trillar in ett ”n00bfucketifucker” som textmeddelande. Aaaah, Gears

Favoritläge: Warzone (ett liv, en chans, som det ska vara), samt nytillkomna Dodgeball.